Lev och älska

Alla försöker vi uppnå någonting, men många är fel ute då man bara vill köpa massor av matriella ting och genom sina prylar visa andra sin status och tro att genom det visa vem man är. Man söker och söker efter en mening med livet. Men jag kan nästan lova att du inte hittar det på nätet. Jag kan nästan lova att du inte hittar det i dina prylar. Visst kan det vara fint och rogivande, men det är inte livet. Livet är du. Ditt liv. Meningen med livet har ingenting att göra med vad du äger. Livet har vi fått för att leva och älska våra medmänniskor, inte för att visa vem som är bäst eller vem som kan mest.

Min vackra

Förlåt min älskade vän...

.... För att jag målar ut dig på bloggen såhär. Vi har ju pratat om de som hände och sådär, men jag vill bara klargöra vad ett tidigare inlägg som heter "trodde de var annorlunda" handlar om. Jag har aldrig känt mig så sviken i hela mitt liv när jag fick höra att du fortfarande umgicks med "du vet vem". Då kände jag att du är likadan som de flesta andra tjejkompisar jag haft. Skitsnackare och lögnare. Du anar inte hur de kändes när en människa som varit min bästa vän i stort sett hela livet gick bakom ens rygg tillsammans med den där vidriga människan! En gång till dessutom. Jag trodde inte att jag skulle få uppleva de igen, trodde den tiden i våra liv var förbi. Trodde vi växt upp så mycket att vi inte gick bakom ryggen på varandra igen... I de fallet var de inte så. Men jag kanske får skylla mig lite själv också, eftersom jag inte sa hur jag kände så vi kunde lösa allt på en gång. De är helt sjukt hur mycket jag saknade min bästa vän. Men efter dessa svåra tiden och motgångar är våran vänskap nu starkare än någonsin. De är tur, för jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan min allra bästa vän vid min sida som alltid lyssnar och ställer upp. Älskar dig obeskrivligt!

Till min älskade Emil

tankar, ord, en dikt

det är svårt kära du

för du går inte att beskriva med ord

du är en oändlig histora för mig

som en spelfilm som rullar framför ögonen

om och om igen

du är räddaren i nöden

den bästa bok jag någonsin läst

en frukost-på-sängen

första blomman på våren

du är min favoritsång

min favoritröst

& mitt koffein

du är helt enkelt mannen i mitt liv

vissa behöver guld eller diamanter
eller droger för att få bort smärtan

ett löfte om en bättre värld

när allt vi ska göra här är gjort

jag behöver ingen himmel blå

allt jag vet sen jag fann dig,

jag är lycklig i dina armar

i en värld av mörker och rädsla

vaknar jag kallsvettig om natten

bara för att känna din hand nära

känner hur du lägger armen om mig

jag är lycklig i din famn

jag är lycklig i din kärlek

jag är lycklig i ett liv som detta

En relation..

För mig är en relation trygghet! Att kunna känna sig trygg och veta att man har en andra halva som finns för en när man behöver den. En som lyssnar, förstår och kan hjälpa.

En relation är så mycket mer än bara kärlek! Det är vänskap, passion, glädje, upplevelser som spelar in. En relation är en relation baserad på känslor som du måste vårda på rätt sätt.
Jag är bara mig själv och låter den andra få leva upp till mina levnadsvillkor och sätt att vara. Jag kan inte låtsas vara någon jag inte är. Jag vill vara uppskattad för den jag är. Jag visar att personen är kärlek och att det är den personen jag har vid min sida, den som jag kan lita på och som får mig att vara trygg i världens osäkerheter. Jag är bara mig själv, vem annars skulle jag vara?

Äntligen blå himmel!

 För första gången på länge har solen tittat fram, och de har inte regnat en droppe på hela dagen. Känns hur underbart som helst. Idag har varit en riktigt bra dag, trots att jag hatar söndagar, för de är då min gubbe åker upp till Kiruna och jobbar.. Har hunnit visa upp audin till en från Boden, utan några större framsteg, ätit god lunch med hjärtat och sen tillbringa eftermiddagen/kvällen uppe i Kamlunge. Haft med mig hundarna dit också som har busat på fritt där i någon timme medans jag hållit på i stallet. Rambo och Champis var ovanligt lugna idag, var nog för att de fortfarande var ljust då jag plockade in dom för dagen! Hade tänkt börja tömköra båda 2 nu i höst innan snön kommer, få se hur de går med dom planerna nu när jag börjat skolan! Förhoppningsvis ska jag ha tömkört den ena iaf innan snön kommer. Måste jobba med Lillan också, men har ännu ingen sadel som passar riktigt. Ska beställa en gjord från Börjes till att börja med som når ända runt hennes tjocka mage! Hade velat hitta en lite mindre westernsadel åt henne som inte är allt för dyr, tror hon kulle trivas bra i en sådan. Red i alla fall Saga idag i 45 min ute på ängen och en sväng i skogen, prövade ett annat bett nu och de gick mycket bättre. Känslan jag får när jag sitter i sadeln är helt obeskrivlig. De är som att sväva på moln. Jag känner mig trygg där uppe, som att inget annat existerar just då, bara jag och hästen. Allt bara flyter och de känns så himla rätt allting. De är en sån avkoppling för mig att bara få drömma mig bort en stund och glömma allt annat. Hästar är helt underbara djur. De finns alltid där för en, de ställer alltid upp. De bevarar dina hemligheter och de dömmer dig aldrig. De älskar dig precis som den du är!

Tack för allt

De har iaf slutat regna nu för tillfället, men de ser inte ut att vara över ännu. Skulle vilja se annat än regn nu, så oerhört deprimerande väder! Saknar riktigt fint hötväder. Vill vara ute i skogen med hundarna och hästarna, inte sitta inne och glo ut i regnet. Ragnhild ligger här i min famn och spinner, hon är nog ganska glad att få vara inne i govärmen när de är kallt och öser ner ute! Man får så mycket tid över till att tänka på saker och ting när de inte finns nått annat att göra än att sitta inne! Jag tänker ofta på personerna som finns runt om mig i mitt liv, och som alltid gjort de. Men ofta glömmer vi att beräta hur mycket vi älskar just dom personerna som alltid finns där. Vi glömmer att tacka de, och bara tar alla för givet utan att vi egentligen menar nått illa i de. Vi faller i glömska, och glömmer att vara tacksamma och lyckliga för de vi har. Vissa har, men vill ha mer. Medans andra varken har, eller får mer. Jag vill i detta inlägg passa på att tacka alla de som funnits i mitt liv och hjälpt mig, i med och motgångar. De som gjort mig till den starka människa jag är idag och de som stöttat mig då jag varit påväg att falla.

Mamma, du har alltid funnits där för mig i väder och vind och ställer alltid upp för mig. Du hjälper mig alltid på rätt väg och du stöttar mig alltid. Du är världens absolut bästaste bästa mamma! Finns ingen som du, tack för allt! Är dig evigt tacksam, skulle inte klara mig utan dig i mitt liv! Älskar dig villkorslöst!

Mormor, Du har alltid funnits där för mig också och hjälpt mig med allt, precis om mamma! Förlåt om jag är sur och grinig ibland, menar inget illa. Tack för allt, för att du finns i mitt iv! älskr dig villkorslöst!

Mina systrar, ni har alltid funnits där när ingen annan gjort de, ni är änglar i mitt liv som stöttat mig och ställt upp med allt. Vi har bråkat endel, precis som syskon ska göra men vi har ändå alltid kommit sams när de verkligen har behövts! Älskar er villkorslöst!

Jonas, du är den av mina vänner som jag känt allra längst. Sen vi var små har vi alltid funnits i varandras liv, de måste ju vara 15 år minst! Du och jag har speciella band. Vi har gått igenom med och motgångar tillsammans och vi har alltid försökt att stötta varandra. Ibland pratar vi inte på ett bra tag, men vi glider ändå aldrig isär. Jag vet att du alltid finns där för mig, och jag hoppas du vet att jag alltid kommer finnas där för dig. De minnen jag har med dig glömmer jag aldrig. Tack för att du finns och funnits i mitt liv genom dessa år!

Joacim, du är en sann vän. Vi har delat de mesta och du har alltid ställt upp och hjälpt mig när jag behövt de. Dig kan man alltid lita på! Glömmer aldrig de fina och roliga minnena vi har tillsammans. Tack för allt!

Mari, du har alltid varit mina bästa vän! I många år har du funnits i mitt liv och du har alltid fyllt mig med lyckliga skratt och tokigheter! I perioder har vi bråkat som katt och råtta, men alltid hitta tillbaka till varandra. Med dig har jag massor av roliga, fina och underbara minnen! Jag är säker på att du också har de, vi har aldrig tråkigt då vi är tillsammans! Tack för allt vännen, är så oerhört tacksam över att få ha en vän som dig.

Oscar, du har, och är fortfarande världens bästa vän som alltid ställer upp. Tillsammans har vi upplevt de mesta, och kul har vi haft! Du har alltid hjälpt mig genom allt, och stöttat mig när jag inte orkat gå framåt. Tack för allt vännen!

Emil, jag älskar dig mer än allt i hela världen! De finns ingen som påverkat mitt liv så mycket som du. Du sätter färg på allt, även då allt är som mörkast. Du är min ängel här på jorden och du är oersättlig! Finns inte ord för hur mycket du betyder för mig. Är så oerhört tacksam för allt du gör för mig, för att du alltid finns där för mig. Älskar dig mest av allt min underbara Emil!

Till alla er andra, tack för allt! Tack för alla goda råd jag fått, alla fina människor jag lärt känna och alla fina minnen ni gett mig. Ni har alla en speciell plats i mitt hjärta!

regn... och mera regn

Trodde inte att himlen hade mera regn att bjuda på, men de hade den minsann. För de öser ner som aldrig förr! Smarta jag öppnade takluckan igår då himlen var blå och tänkte "Nu ska de väl inte komma mera regn på ett tag" men ack så fel jag hade! Min tacklucka går inte att stänga helt alltid, så gissa vem som hade vatten i bilen i morse? Jo JAG! Bara att le och bita ihop.. På med stövlarna och ut med hundarna och plaska runt i vattenpölarna! Skolan har gått bra idag, har gått ända till kl 16, sjukt jobbigt, men dagarna går ju åtminstone fort. Nu på eftermiddagen har jag känt mig jätte yr och konstig, tror jag håller på att få feber. de vore fruktansvärt dålig tajming, eftersom de är mycket som måste göras just nu! Är många järn i elden nu, och allt måste slutföras! Måste sälja nå hästgrejer så jag kan köpa mig nå extraljus till bilen, börjar vara ordentligt mörkt nu om kvällarna! Snart kommer väl snön förhoppningsvis så då blir de ju lite ljusare. Skulle behöva få sålt min andra bil också så jag kan betala mamma och eventuellt betala skatten på den andra, är mycket utgifter just nu! Ett par fälgar har jag hittat iaf, de var inte lätt. Nog för att centrumhålet är lite för litet, med Micke skulle svarva om de åt mig på jobbet. Hade ju däcken, bara fälgarna som fattades! Men nu verkar de problemet vara löst iaf, bara resten kvar...
Men nu gått folk, är ni redo för lite skvaller? Om mig själv förstås! De är ju inte så att jag tänker sjunka lika lågt som andra som snackar bakom ryggen på andra! Som ni läsare redan vet, så har jag inget jobb utan går skola, för att sen kunna skaffa ett jobb. De gör inte mig mindra värd än någon annan. Faktiskt så beundrar jag min själv lite som orkat ta tag i skolan igen och börjat kämpa för min framtid. Nu vet jag vilka mål jag har iaf. Men de tar jag inte upp här ännu, huvudsaken är att jag vet de själv.

En annan sak, ni har säkert hört talas om att jag söker en att dela lägenhet med. Vissa av er har ju haft synpunkter ikring de, särskillt varför jag inte vill dela med Emil. Härmed ska jag informera er om att jag mer än gärna vill dela med honom, men de finns anledningar till varför jag inte frågat honom. En av dessa är bland annat min ekonomiska situation. Den är inte bra och de skulle kännas som om jag levde på Emil, att jag bara flyttade ihop med honom pga min brist på pengar. Eftersom enda anledningen till att jag vill dela lägenhet med någon är för att jag kanske måste flytta hem annars, eftersom jag inte har råd själv. Vill ju såklart inget hellre än att bo med Emil. Nu vet ni de också.

Har även hört att jag har ett förhållande med mitt X på sidan om mitt och Emils, vilket är helt sjukt. Han är en jätte snäll och söt kille, men vi kommer aldrig bli mer än vänner igen. Han är en av mina bästa vänner och vi umgås ibland, smsar mycket osv. Men vi är mycket osams också, mer än vi är sams, så ibland är vi inte ens vänner under en längre tid. Jag älskar honom som en vän, som vilken av mina andra vänner som hellst kan han också få ett hjärta i nått sms ibland. Jag sätter ingen skillnad på mina vänner, alla är lika mycket värda i mina ögon. Bara för att han är kille så betyder inte de att jag gillar honom mer än som vän, vilket är den första slutsatsen alla drar när en tjej och en kille är vänner.

Jag älskar Emil och vill leva ihop med honom resten av  mitt liv, inget kan få mig att ändra mig.

Vissa har ju även problem med att förstå varför jag gjorde mig av med RXCn. SÅ jag skriver väl ner de också för att friska upp erat minne.. De var ju så att jag ville starta ett nytt liv, utan anklagelser hela tiden och utan at ständigt bli påmind om de som varit, och den bilen påminde mig om dåliga saker hela tiden. Jag älskade den verkligen, inget tvivel om de. Men ibland så måste man göra de som känns tungt för att kunna bevisa någon att saker är annorlunda. Samtidigt bevisade jag för mig själv att jag brydde mig om andra saker i livet, som att göra rätt tex. Att jag kunde se nya möjligheter. Mycket blev lättare utan RXCn. Men trots de så kommer den alltid vara den finaste bil som finns, den svek mig aldrig!
Ni får gärna kommentera och lämna synpunkter, jag besvarar gärna era frågor ifall ni undrar över nått.... Tack för mig!

Sanningar som jag vet att ni vill veta..

Idag har de varit en strålande fin dag! Solen har lyst tills nyss och himlen är fortfarande klar, trots att de börjat skymma. Första skoldagen är avklarad, kände mig seriöst som värsta snillet. Var som att pennan bara skrev av sig själv! Gick som smort och de kändes som om dagen bara flög iväg! Tiden går fort när man har roligt brukar man säga. De blev stekt potatis och grillad fläskfile till middag idag, gott som tusan! Syster fyller 15 år idag, så stort grattis till henne. De blir Kamlunge till mina änglar strax! ska bara låta maten sjunka till sig i magen lite, och skriva färdigt här på bloggen. Imorgon ska jag gå på biblioteket och lämna igen nå böcker, och sen tänkte jag låna lite nya. Så avkopplande att läsa ibland, att helt koppla bort omvärlden och drömma sig bort en stund. Man känner sig som klar i huvudet efteråt, nästan som om man tryckt på reset knappen för ett ögonblick.

Hade svårt för att sova inatt, vet inte vrför riktigt. Men tankarna snurrade rätt friskt i huvudet, kunde inte koncentrera mig på att sova helt enkelt. Funderade över vad jag skulle skriva i de här blogginlägget faktiskt. Tänkte att jag skulle skriva nått viktigt, nått storslaget. Nått som ger er där ute svaren och sanningen om de ni egentligen inte vet nått om, utan bara pratar om som att de vore ren fakta.

Nu ändrar jag på de, hatar att bli baktalad! Så jag går rakt på sak.

Jag är inte den ni tror att jag är, jag står för den jag är och är mig själv. Jag tvingar inte någon att tycka om mig, de avgör ni själv om ni vill göra eller inte. Jag har gjort mycket fel i mitt liv, men de vr då och de är inget jag kan ändra på. Här kommer sanningen om mina förhållanden, jag nämner inga namn. Min första "kärlek" var egentligen en stor katastrof, början på eländet i mitt liv kan man säga. De gick käpprätt åt helvete på en gång. Jag var knappt 14 år och helt oförberädd på vad som skulle ske. 7 månader stod jag ut, sen tappade jag livsgnistan helt. De var nu jag tog till rakbladen för att dämpa min ångest och hålla demonerna inom mig i shack! Redan nu tvivade jag på livet. Efter ca ett år träffade jag en som för första gången i mitt liv lyssnade och förstod, trodde jag då. Men efter ett tag skulle de visa sig att jag inte fanns med på hans prioriterings-lista, och att han inte alls kunde acceptera mig som den jag var. Ensamheten blev ett faktum. Vem som hellst av er läsare kan redan nu lista ut att de inte höll. Han lämnade mig, och han lämnade till och med sverige. De var nog aldrig kärlek, ville egentligen bara känna efter hur de var att ha ett förhållande igen efter mitt första misstag, och de visade sig att de inte alls kändes nå mycket bättre, och återigen kände jag mig helt tom. de gick en stund till, en månad eller två kanske, sen kom jag till en vändpunkt i mitt liv, som skulle visa sig vara åt rätt håll. Jag började vid 17 års ålder träffa en kille som var helt annorlunda än någon annan ja träffat. Han var snäll och omtänksam, ställde alltid upp. Han var då 24 år. De kändes helt okej. efter ett halvår ungefär så sa jag upp lägenheten och vi flyttade ihop, vi till och med förlovade oss senare. 3 år höll de ungefär, sen tog de slut. Förhållandet var inte problemfritt, men eftersom han och jag fortfarande är goda vänner så tänker inte jag sitta här och skriva om våra problem som var. Dom håller vi för oss själva. De är efter de här förhållandet som allting vänder åt fel håll, IGEN. Jag träffar helt fel människa ganska fort, och jag har nu satt hela min framtid på spel. Olyckligtvis inser jag inte de förren allting är för sent.. Jag kände honom långt innan vi blev tillsammans. De visade sig i slutändan att han var någon helt annan människa än den han utgav sig för att vara. Han höll till i helt fel banor. Vi höll ihop ca 5 månader, i slutet var allting bara ett tvång och jag var för rädd för att säga nått. Lyckligtvis fick jag hjälp av en kompis att slå mig fri från eländet. Dock så blev jag och min kompis tillsammans en dryg månad efter jag kommit mig ifrån förhållandet, vilket inte var så bra för de visade sig sen att jag inte alls hade såna känslor som jag trodde jag hade, så de höll inte. Även han är nu en god vän till mig, så problemen de håller vi för oss själva. Där har ni min historia lite smått och gott. Tyvär så kan inget jag gjort göras ogjort. För er som säger att jag har "hoppat" till nya förhållnden hela tiden kan ju ta sig en funderare. Och jag kan tala om för er, att de är ganska lätt att komma över någon som gjort en psykiskt och fysiskt illa, såna är i mina ögon inte värda att ödsla tid på. De stämmer att jag varit otrogen, de är inget jag är stolt över direkt. Men de båda vet om de iaf, jag var ärlig och berättade de själv. De är inget jag rekomenderar till någon, att vara otrogen alltså. De sårar mer än de gör nytta.

Vad beträffar Toni, så är han en av mina bästa vänner! Trots att han är mitt x. Han är en supersnäll och jätte söt kille, och jag älskar honom som min vän. Inget annat. X är X, och funkar de inte första gången så gör de inte de andra gången heller. Men jag är glad att vi kan vara vänner iaf. Där har ni svar på de iaf.

Jag har levt ett hårt liv, men tagit mig ända hit trots allt. Utan varken alkohol eller droger. Inte en cigarett har jag rökt i mitt liv. Är stolt över den person som jag är idag, är stolt över allt som jag lyckats åstakomma. Som sagt, jag vet vad ni diskuterar, men jag vet också vad som är sant och inte. De gör mig så besviken att ni inte hade kunnat vara rak i ryggen och fråga mig personligen istället för att dra era egna slutsatser om saker och ting.

Nu orkar jag inte skriva mer för tillfället. Tack för mig 

Hösten har kommit...

Man känner de i luften, kalla mornar innan solen hinner värma på. Träden skiftar allt mer i höstens färger och fåglarna flyger mot varmare breddgrader. Hösten är mysig tycker jag, älskar att andas in den friska luften. Skogen är extra mysig då med alla dess färger. Hundarna trivs också, de kan vara ute och springa och busa i skogen utan att svettas bort. Blir ju så mycket nya lukter också på hösten så de blir extra intressant att vara ute! Älgarna visar sig mer kring vägarna nu i skumningen så de gäller att vara extra försiktig. Nu har jag äntligen fått börja skolan! Börjar imorgon måndag, ska bli kul tycker jag att plugga igen och kanske bli nått meningsfullt. Har funderat på förskolelärare eller lågstadielärare, om jag bestämmer mig för högskola sen alltså. Såg att af har nå utbildningar nu också i samband med naturbruks, de skulle också vara nått. Plugga ämnen kan jag ju faktiskt göra hemma om kvällarna.

I veckan kommer en stor dag, framtiden efter de är ännu större. De är då de gäller, min chans till ett nytt liv, en ny start på riktigt . Jag tänker inte missa den.

Veckan som varit har bjudit på rätt mycket må jag säga, har hunnit med ett och annat. Är nästan helt bra i magen nu sen sista medicinkuren, nu är de bara urinvägsinfektionen som spökar! Men antibiotikan får snart bukt på den också!

Nu när solen börjar titta fram om dagarna så kan jag sätta igång med ridningen igen, känns himla bra! När jag rider är nog ända gångerna som jag kan koppla bort verkligheten en stund och bara flyta med hästen. Känslan är helt obeskrivlig, nästan fjärilar i magen. Min lilla kyckling mår också bra, han bor nu mer i en liten kartong i sadelkammaren ihopp om att han ska överleva, lille gullisen. Hoppas mamma kyckling som ligger och ruvar får behålla sina kyckligar den här gången. Sist tog ju katten alla. Jag har för övrigt kylen full i ägg, tänkte baka lite imorgon och ta med på kalas till mamma. Syster fyller ju 15 år! Gud så tiden springer iväg, var ju nyss jag sköt omkring henne i barnvagnen tycker jag!

Nu till lite mera djupa tankar. Jag vet att de finns dom som sitter och läser min blogg, och sen skriver att jag är helt störd och liknande. Men, jag har inte bett er läsa, eller bett om eran åsikt så den kan ni hålla för er själva. De jag skriver, de är mina tankar och känslor, min verklighet. Alla är vi olika, hur skulle de annars vara ? Vi kan inte kritisera varandra bara för att en inte är lik den andra. Men tyvärr är de så de blir många gånger. Många utgår oftast på vad dom hört, inte vad dom själv upplevt. Skitsnack och svek blir ett faktum. Även de vi älskar som mest, och de vi tror att vi bäst kan lita på, kommer att svika. Verkligheten är grym, men människan är grymmare.

Nästa gång jag skriver ska ni få veta sanningen om de ni går runt och pratar om, så ni som går runt och snackar skit iaf kan snacka om sånt som är sant. Jag vet tt ni tror att jag inte vet, ni tror jag inte sett. Jag är trots allt inte dum, facebook avslöjar allt...

Godnatt alla

Jag trodde de var annorlunda..

De var som ett slag i magen. Höll precis på att koka upp vatten till makaronerna, hade tänkt äta lunch. Men efteråt så var allt jag kände illamående och ett stort hål i bröstet som smärtade.. Jag kunde inte äta längre, matlusten var som bortblåst. De gick upp för mig att du inte var annorlunda än någon annan här. Känner mig så sviken, så tom inuti. Som att allt jag kämpat för, allt jag trott på var borta. Trodde de var sista gången, då för länge sedan.. Men de var de uppenbarligen inte, de var bara början på något nytt... Men egentligen, jag är inte nå mycket bättre? Jag skulle bara ha varit rak på sak och sagt som de var och frågat varför, men jag kunde inte göra de. Jag kanske är ensam, och ledsen ibland, men jag vill vara ensam! Jag trivs så.. Enda anledningen att jag ville dela lägenhet med någon var för att jag inte skulle rasa ihop helt ekonomiskt. Jag försökte bara rädda mig själv från att hamna i katastrof, inget annat. Anledningen till varför jag inte frågat Emil, är för att de skulle kännas fel. Som att jag bara vill bo med honom för att kunna betala mina räkningar.. Jag kanske inte verkar tacksam, men de är fel.. Jag är alltid tacksam även fast jag inte säger de. Jag behöver inte en massa saker, eller pengar.. Allt jag behöver är kärlek och ärlighet. Är de så svårt, så mycket begärt ? Jag har inte mycket att ge, jag har inget jobb, inga pengar.. allt jag kan ge är mig själv, min kärlek. Jag är långt ifrån perfekt. Jag är inte mycket, men jag existerar iaf. Jag döljer inget.. jag är ärlig och står för de jag gör och den jag är.. Jag älskar mina vänner och min familj, förstår inte varför de skulle vara förbjudet att visa de ? Lita på som inte kan tala, dom som ser dig för den du är och accepterar dig som du är. De är dom som ser in i din själ, och ser de goda inuti. Livet är kort, glöm aldrig dom du har närmast. Att älska är en sak, men att vara älskad är nått helt annat...

Du har ditt eget facit, för rätt eller fel. Alla är olika..

Början, eller slutet..

Jag hittade en gammal dagbok från förr bland mina gömmer. De jag skrivit fick mig att reflektera över saker och ting. Jag citerar mig själv: "Om jag fick välja precis vad jag vill bli när jag blir stor, då vill jag bli gud. Jag skulle skapa om människan och göra den till nått bra. Jag skulle skapa dom utan onda sinnen. De skulle aldrig behöva känna de onda en själ kan känna, aldrig lida i sorg eller av brustna hjärtan. De skulle aldrig behöva känna ensamhet eller tomhet. Barn skulle aldrig behöva lida eller känna smärta. Vi skulle aldrig behöva förlora de vi älskar. Vi skulle leva förevigt i en värld uppbyggd av kärlek" Jag skrev de då min morfar dog. De var 10 år sedan. Tänk på vad och vilka ni slösar bort erat liv på. Livet är kort och de kommer inte åter. Min själ är trasig, och jag vet inte om den går att laga nå mer. Jag har slösat 70 % av mitt liv på människor som knappt är värld ett skott i pannan.. På människor som gjort mig så illa och lett mig på så mörka vägar att jag knappt hittat tillbaka. Om och om igen blir jag plundrad på allt jag har. Utpressning, hot och slag har plågat mig längs min vandring genom livet. Tänk er att bli tvingad till nått som du absolut inte vill, och du vill bara skrika. Dom sliter dig i håret, skriker, slår och hotar dig. Vad gör du? Hur reagerar du? De är inte nått som försvinner direkt. Eller tänk dig att du springer, i underkläder och en T-shirt, ensam och utan skor en oktobernatt. Du flyr och flyr, men dom kommer ifatt dig. Fötterna blöder och tårarna rinner ner för dina kinder. Verkligheten är grym. En del lever i sina drömvärldar, kör omkring i sina dyra bilar och spenderar alla sina pengar på shopping och alkohol, medans andra sliter för varje krona, för nöja sig med en rishög till bil och knappt har råd till att äta. Vilka tror ni är starkast? Vilka tror ni ser verkligheten som den egentligen ser ut? Jag hade en helt annan bild av mitt liv innan de ens hade börjat. De var lyckligt och mamma scans köttbullar, hilka och 2 barn ungefär.. De blev kanske inte riktigt så, jag fastnade liksom på vägen. Jag trodde de var påväg att vända, de verkade så. Men istället blev de psykisk, och fysisk misshandel igen.. Då var de igång igen, den onda cirkeln som är så svårt att bryta sig ur! Verkligheten plågar. Man blir utnytttjad, man vet de men vågar inte säga nått för de kan ju finnas hopp. Javisst, hopp! De är något bra, en tyvär bara en illusion på hur nått kan vara, inget du kan få! Inte jag iaf. Jag har alltid hoppats på de omöjliga, alltid hamnat på den krokiga och jobbiga vägen, utan att jag valt själv. Ett råd från mig, håll dig inte fast i nått som är bra ibland, slå dig fri annan de är försent. Efter år av lidande börjar de se lite mulet ut, istället för becksvart mörker.. Men mitt hjärta är fortfarande plågat, mest för att ingen förstår mig, ingen ser min verklighet, eller hör min historia. Och tro mig, den som står här är kort. Jag har aldrig fått en ärlig chans här i livet att må riktigt bra, att få visa vem jag är. Jag har så otroligt mycket att ge, men ingen som tar emot. De är tungt att fortfarande gå i motvind. Är de verkligen såhär de är meningen att de ska vara? Jag vill skrika rakt ut. Rädda mig, håll om mig! Men ingen hör, ingen kommer att ta emot mig då jag faller, för tro mig, de kommer jag att göra! Jag tål mycket, och jag har överlevt! Men de finns en gräns för mig också.. Innan ni dömmer mig, eller uttalar er om mig som att ni känner mig, ta och tänk efter, och lyssna på min historia innan ni drar slutsatsen om vem jag är, och varför...

Min ängel

Underbara du, tack för att du finns. De finns dagar då jag absolut inte orkar göra någonting, dagar då jag känner för att sluta andas helt. De är då du finns där och håller mig kvar här. Fast allting är helt upp och ner och ut och in så vet jag att du älskar mig, och jag älskar dig. Du kom som en ängel från ovan, rakt ner till mig. Jag föll direkt. Jag lovar, du har vingar! Fast dom inte syns. Sättet du ser på mig, rör vid mig är så fruktansvärt underbart. De pirrar i hela kroppen och jag blr alldeles varm inombords. Jag tänker på dig varje sekund, har försökt att tänka bort dig en stund, men likförbannat förblir du kvar. De bästa jag vet är att hålla om dig, känna din kropp emot min. Du är den mysigaste som finns, min fina underbara älskling. Jag vill dela allt med dig, jag vill kunna ställa upp för dig med allt, vara alltid vid din sida. Vill verkligen kunna visa för dig att de är dig jag älskar, ingen annan. Med dig känner jag mig trygg och lugn, kan slappna av och vara mig själv när jag är med dig, och vill att du ska kunna känna likadant. Vid din sida är jag orädd och stark, utan dig känner jag mig som ingen alls. Jag älskar tanken att få ligga och hålla om dig en hel natt, verkligen. Finns inget jag hellre vill än att de ska vara så. Vill vakna upp, och de första jag ska se på morgonen är du, som ligger tätt intill mig. Ett perfekt avslut på en underbar dag är att få bädda ner sig i sängen, tillsammans, hålla om varandra. Jag vill ha dig här, alltid. Jag älskar att hålla din hand, älskar att säga att jag älskar dig. Vill vara ett självklart val för dig, likaså du ska vara ett självklart val för mig. Vill vara en del av din framtid, och dela allt med dig. Vad de än gäller. Du ska veta att för dig gör jag allt, men de vet du redan vid de här laget. Jag offrar verkligen allt för att bevisa att jag verkligen älskar dig, och att jag är en bra människa. Och göra mig av med min älskade merca var inte lätt, blir alldeles tårögd. De kan verka töntigt, men de är bland de svåraste jag gjort någonsin. De är faktiskt så att du är den mest underbara människa jag träffat, helt unik. Du är min skatt, de dyrbaraste jag har. Jag älskar dig mest av allt, och jag släpper dig inte. Du är världens finaste, min ängel. Med dig vill jag leva och bli gammal! Med dig vill jag möta världen, för med dig vid min sida är jag hel, vi är perfekta, och DU är perfekt. Jag skulle kunna skriva om oss hur mycket som hellst, men min säng ropar på mig. Jag önskar de var du, önskar du låg där och väntade på mig. Jag älskar dig min ängel. Du&Jag tills döden skiljer oss åt.

Neverending story

Jag är omgiven av helt underbara människor! Jag räknar dom närmast hjärtat på en hand, men vad gör de? Dom finns och är äkta! De finns inget som känns så skönt som att ha såna i sitt liv. Mari Hellman tex, finns inga som har så kul som vi! " De är här man ska vara om de blir krig, du får komma till mig då " :D Och kobajs, finns de nått roligare?? är så otroligt glad över att ha dig i mitt liv! Vi delar samma saker, och samma åsikter! Men även fast jag har er i mitt liv, så saknar jag något. Något som inte är lätt att hitta, något som jag verkligen vill ha. Jag saknar dig, just dig och de vet du. Jag älskar dig! <3

Äkta kärlek

Jag är inte världens bästa människa, jag vet och kan inte allt. Men jag har levt, upplevt saker och ting. Jag har lärt mig den hårda vägen. Jag har klättrat på botten. Jag har lärt mig att känslor är inget man rår på, man bestämmer inte över dom, de bara blir! När du dök upp i mitt liv, mitt i allt kaos, så väcktes nått inom mig som jag aldrig känt förut. Visst, nog har jag känt den där pirrande känslan i magen över någon man tycker om, men de här är nått helt annat. När jag gett upp hoppet på allt, då kom du. Jag var påväg att ta mitt sista andetag, men du ändrade allt. Känslorna du väckte går inte att beskriva, de rubbade hela min existens. Mitt hjärta hittade glöden igen, och min livsglädje kom tillbaka, och jag hade äntligen nått att kämpa för. Jag finner inte ord för hur du har fått mig att känna. Du gör min dag, bara av att finnas till. När du tar min hand så stannar tiden, då finns bara vi. Innan jag kände dig, var allt i mitt liv tråkigt och grått, men du satte färg på allt, fick mig att känna. Du gör allt till nått underbart. Hur jag än försöker tänka och koncentrera mig på annat, så är de bara du som existerar iaf. Jag är totalt förälskad och förlorad i dig, jag ser dig i allt jag gör. Jag vill dela allt med dig, i motgångar och medvind. Jag vill vakna upp med dig vid min sida, varje dag. Jag vill känna mig älskad, men bara av dig. De är bara dig jag vill ha. Allt för dig, jag offrar precis allt. De är dig jag vill leva med resten av mitt liv. Du gör mig hel, med dig blöder jag inte, med dig känner jag mig trygg. Jag älskar dig min underabara lilla ängel, och jag lämnar dig aldrig. Du är allt för mig älskling, allt! När allt är som mörkast, och saker och ting är allt annat än vad dom borde, så gör de ingenting, för med dig vid min sida övervinner jag allt. Du&Jag, inget utom döden skiljer oss åt.

JAG HAR VERKLIGEN FÖRSÖKT... Med allt! Jag har till och med gjort något som ni alldrig trodde jag skulle göra, nämligen sålt min bil. Min älskade bil.. Om ni bara visste hur tungt de var för mig. De finns 2 saker jag älskar i mitt liv, de är min bil och de andra får jag inte tala om. Men de känns helt tomt nu. Finns inget kvar. Bara tårarna som rinner, och saknaden. De river i mitt bröst. Jag sitter bara här hemma, jag går inte ut. Jag väntar bara på att du ska komma hit, men du gör inte de. Jag har försökt bevisa för dig vem jag är, vad jag vill och hur jag haft de. Jag vill inte ens gå till parkeringen för min älskade merca finns inte där. Men som sagt, allt för dig. De var länge sen jag var riktigt kär, har glömt hur de känns. Hur de känns att alltid ha någon där, någon som älskar en. Jag vill vara én del av någons liv, ett självklart val. Orkar inte tjata eller gnälla om allt. Vill bara ha dig här, alltid.. Men nu är de så att jag är kär. Jag älskar dig, bara dig. Jag har aldrig känt så här, inte för någon. Vill vara med dig, alltid.. Och för er som undrar varför jag har skrivit de jag gjort i min tatuering, trots att jag inte haft någon tur i kärlek, så kan jag säga såhär: Jag tror på den fortfarande, trots att allt är skit.. I tatueringen står de "Amor vincit omnia, nemo nisi mors" De betyder "Kärleken övervinner allt, inget utom döden skilljer oss åt"

Ett par djupa ord..

Säg ingenting till mig, jag ser allting ändå, de hörs på stegen när du går. Du frågar hur de är, som om de skulle vara uppenbart. Du ger de du vill, när du tror att du känner mig. Du reser utan mål, så nu reser jag mig bort från dig. Jag vet vars jag ska, du säger att du varit där. Men du känner ingenting, du som skriver om vad kärlek är. Du håller ingens hand, du tror att alla skulle titta då. Men jag håller din ibland, för de är kallt och jag fryser så.. Kom när du vill, jag är vaken hela natten..

Sjuk ångest..

Magen bara vrider sig, gör så jävla ont att jag inte ens kan äta.. Jag klarar inte ens av att dricka. Ligger hemma själv och vet inte vad jag ska ta mig till. Blir de inte bättre måste jag åka på akuten.. Spy blod är inte okej alltså :( Världen är grym. Jag vill inte känna så här. Snälla gud om du finns, hjälp mig ut ur detta lidande, dessa plågor. Jag gör vad som hellst. Jag vittrar sönder inombords...

Om att ha förlorat någon..

De är dags att tänka efter. Jag vet inte riktigt vad de är jag hoppas på längre.. Ska de bli bra någon gång ? Detta funderande tynger mig hela tiden. Ensamheten tynger mig hela tiden. Känner mig bara dum, och jobbig.. Men de är jobbigt att inte veta sanningen.. Eller egentligen förstår jag nog innerst inne. De gör man nog alltid. De gör ont att vara vaken ibland, allt är en ända härva. Liksom ett enda trassel där ingen bit leder någonstans. Jag är inte säker på vars jag ska, och vad jag har. Jag har förlorat en jag verkligen behövde i mitt liv. De kändes som att en bit av mig försvann. Jag har inte sagt de försen nu. Sa alltid att "jag inte bryr mig" Men de var ju just de jag gjorde, men jag höll de för mig själv. Jag hade ingen i mitt liv som stöttade mig. Inte ens du, när jag som mest behövde dig fanns du inte där. Efter alla år av lycka och motgångar tycker jag att vi båda borde ha lärt oss att de bästa vi har är varandra. Efter galenskap och dumheter borde vi ha lärt oss att ingen kan ha så kul som vi. Men då jag mötte dig, med honom och du inte ens hälsade åt mig, försvann allt. De kändes som en kniv i magen, ett sår som inte helar. Hur kunde du ? Vad hade jag gjort dig ? Jag kan säga till alla att jag inte bryr mig, men jag ljuger bara. Tårarna rinner ändå när ingen ser. Sanningen är inte den att jag inte bryr mig, sanningen är den att jag funderar varje dag, de ända jag gör är att bry mig. Men vissa hemligheter blir bevarade. Ensam är stark, men tillsammans är vi starkare! Men du ska veta en sak, att jag tävlar inte, jag ber inte och jag gnäller inte. Jag går hellre undan, försöker laga och lappa och gå vidare. Jag kommer aldrig be dig komma tillbaka, aldrig. Jag ber dig inte välja någon, de gör du själv.

Sanningen, den ruttna sanningen.

Jag vet att ni alla läser de här, just därför skriver jag detta. Jag är så jätte less på allt som tynger mig. Vissa saker kan jag leva med, andra inte. De som tynger mig mest är ensamheten. Jag kan säga till er från hjärtat att jag inte är en dålig människa. Jag är hur bra som hellst. Jag är snäll och omtänksam. Tänker sällan på mig själv, andra går före. Jag är alltid glad, iaf när jag är bland andra människor. Jag visar oftast min positiva sida. Jag är bra på många saker också, de vet jag själv, jag säger de inte bara.. Säger aldrig heller att jag verkligen är en bra människa.. Jag är rak och ärlig, ingen mytoman eller inbrottstjuv.. Har alltid kämpat för sånt som jag tror på. Jag har lätt för att prata med folk, även såna som jag inte känner. När jag var yngre var jag nästan alltid ensam, hade inte mycket vänner. I skolan var jag mobbad i många år. Jag fick lära mig att klara mig själv. De tog länge innan jag äntligen hittade en vänn att vara med. Idag hälsar vi knappt. Mitt liv har aldrig varit lätt.. Men jag har alltid bitit ihop, hemska minnen plågar mig men jag genomlider. Tonåren var inte mycket bättre, tragedierna löste av varandra, jag började skära mig och jag kunde inte sluta. Ångesten måste ut. Jag vart sjuk tillslut, fick läggas in på sjukhus. Jag var oerhört nära döden, men jag klarade mig genom de också. Ofta har jag gjort fel val i livet. Valt fel vägar och fel umgänge. Jag har fallit och fallit tills de bara funnits mörker. Misstag efter misstag har begåtts. Jag har hela tiden klättrat på botten, har precis lyckats hålla mig på ytan. Nu när jag äntligen har kommit upp från avgrunden, och äntligen kan känna en vindpust åt rätt håll då får jag en konstig känsla. Känslan av att de är för sent. Jag är redan stämplad och de går inte att ändra på. Många ser mig som en dålig människa, fast jag inte är de. Jag försöker ju med allt möjligt men står där ensam iaf. Ingen bry sig om att lära känna mig, jag som kör omkring i den där röda pundarmercan och stjäl fyrhjulingar.. Snälla någon, jag dricker inte ens alkohol, har aldrig gjort. Jag röker inte heller, aldrig ens testat.. De gör mig så himla olycklig att ingen ens försöker, ingen ser mig. Folk som inte ens känner mig dömmer mig för nått dom hört. Jag blir aldrig ens tillfrågad ifall jag kanske vill hitta på nått, följa med några som ska göra nått eller nått liknande. Jag sitter bara här, fäller en tår och tänker på mitt eländiga och ensamma liv. Hur gör man för att glömma, för att börja om? Ingen vill ju ge mig en ärlig chans att bevisa vem jag är.. Jag är inte den ni tror. Jag kan aldrig ändra på saker som varit, de är helt omöjligt. Men jag kan påverka hur mitt liv ser ut i framtiden, de är de ända.

Jag behöver dig

Jag är så lycklig, så himla himla lycklig! På riktigt. Jag vet hur känslan känns då man tror att man är de, men då de undermedvetna säger "nej, du måste slå dig fri" Men man sitter fast, så fruktansvärt fast att man inte tar sig lös, man ljuger för sig själv, ljuger för att orka, och tränger undan de som gör ont. Men de här är annorlunda. Hela jag pirrar, de är som att gå på moln, och framför allt, de gör inte ont... De ända som smärtar är osäkerheten, osäkerheten på om de kanske försvinner. Jag vill inte mista den, när jag äntligen hittat den. Lyckan är du, jag älskar verkligen dig. Jag älskar allt med dig, du är perfekt! Jag har insett nu att du faktiskt är på riktigt, att såna som du finns. Jag kan titta på dig i timmar, ögonen tåras. Jag tänker på dig när du inte finns här, och då kommer tårarna igen. Men de är glädjetårar. Jag öppnar ögonen, och du ligger där bredvid mig, precis där jag lämnade dig, jag kryper tätt intill, pillar i ditt hår och känner dina andetag. Just då finns de ingen lyckligare än jag. Bara att få hålla din hand gör mig så fruktansvärt lycklig. Snälla underbara älskade du, lämna mig inte. Mitt hjärta får du, men jag vill inte ha tillbaka de, aldrig någonsin. Jag tänker alltid älska dig, och jag är helt säker på att himlen saknar en ängel ! <3

Man älskar de som ignorerar oss, och vi ignorerar de som verkligen älskar oss......

Inget ändrar de som varit..

De som är de är, och de som har varit de har varit och
går absolut inte att ändra på. De ända du kan påverka är framtiden. Men ibland så påverkar de som varit framtiden, och i mitt fall är de så. Jag önskar att jag sluppit genomlida allt de mörka, sluppit vara med om saker som man bara vill glömma, och jag önskar framför allt såren som jag har från mitt förflutna skulle läka någon gång. Dom kanske gör de, vad vet jag. Än så länge blöder dom av ångest, ibland ångest över att jag fortfarande andas. Jag fortsätter alltid att kämpa, trots motvinden. Ska de någonsin ta slut, de är frågan. Och varför dyker de hela tiden upp sånt som får mig att falla ännu längre ner ?
Ser ni inte att min själ plågas, jag kämpar för att överleva!

Oscar Isaksson

Vill bara säga till dig vilken underbar vän du är. Du finns alltid där när jag behöver dig, och vad de än är så kan jag alltid prata med dig om allt. Har aldrig haft en bättre vän, och såna som dig hittar man absolut inte var som hellst. Du gör mig glad, har alltid kul när jag är med dig. Du ställer alltid upp för mig och hjälper mig alltid med olika saker, till och med att diska! Vi gillar samma saker, och delar de mesta tillsammans. Vi kanske inte riktigt alltid har samma åsikter, men vi löser de alltid! När jag surar på dig, vill jag bara att du ska veta att de är för ditt eget bästa, vill ju inte förlora dig! Och jag vill att du ska veta att jag alltid finns här för dig också, när som hellst! Jag älskar dig och du är min absolut bästaste bästa vän!

Idag, just nu, mår jag bra. De har varit en bra dag! Jag har varit hittils på bra humör. Jag tror jag vet vad de beror på. Mitt hjärta blöder inte idag, inte just nu. Känner ändå smärtan, men inte lika stark som den brukar vara. Sunderbyn idag, resultaten såg mycket bra ut. Emil var så himla söt som körde mig, och sen väntade på mig! Sen var han ännu sötare och bjöd mig på MAX, faaan va gott de var! Underbara Emil ;) Har försökt ladda hem lite musik, men man är ju så jävla less på allt som finns! Man kanske skulle ta och gå ut med hundarna, eller gå och duscha? Känner mig bara så glad just nu! :D Kanske ringer oskar så han får komma och damsuga, har katthår i soffan! hihii..

Less på all ångest..

Är trött på att må såhär, är trött på att alltid vara ledsen och kämpa mot gråten som alltid kommer krypande..Hela tiden får jag kämpa emot vad jag känner, och låtsas känna nått jag inte ens gör. Mitt liv har aldrig varit lätt. Inte någonstans har de blåst medvind. Problemen och motgångarna har löst av varandra så långt jag kan minnas. Jag har varit med om saker som ni inte ens kan föreställa er. När man trott att allting äntligen går åt rätt håll, då sätter något eller någon en käpp i hjulet och man faller pladask till botten igen, full i sår reser man sig upp och börjar resan upp från de mörka på nytt, men de är som en ond cirkel som jag aldrig kommer ur. Inte vet jag hur länge jag orkar, ångesten tynger mitt bröst som en stor svart sten. Den äter upp mig inifrån, tills de inte finns nått kvar.. Men jag vet att de finns någonting i denna grymma värld som fortfarande håller den lilla glöden vid liv inom mig. Nått som får mig att orka resa mig igen då jag fallit, nått som får mig att orka fortsätta min kamp mot de som äter upp mig inifrån. Det är de ända positiva jag har kvar, de ända som får mig att le och känna mig lycklig. Men jag känner att de svarta är påväg att ta över, kan inte stoppa de som sker, vet inte hur jag ska bära mig åt. De är som att fumla i mörkret, du känner saker, men kan inte alltid placera vad de är för något. Vet inte vad som är värt att kämpa för längre. Jag vill inte att de ska vara försent, men tänk om de redan är de ? Hur ska jag hitta ut, vilken väg blir de ?

Till Dig..

Jag var en emotionellt vandrande katastrof
Med hjärtat förvridet
Som en hög rostigt skrot
Så kom du, och tog mig i handen..
Polerade mig till en skinande pärla
Med ömhet och tålamod
Nu känner jag mig vacker igen
Som ett smycke vid din sida
Vi är vackra
Du och jag tillsammans
Du är den som gör mig glad
Den du är, din charm
Allt som inkluderar dig gör mig lycklig
Du är mitt solsken när regnet faller
I hjärtat finns ett rum som bara är för dig,
och var jag än tar plats så finns du här med mig
Den trygghet du ger mig har jag inte kännt innan
Känslan av närhet när din hud rör min,
och vi ligger tätt intill varandra är obeskrivlig
Ändå känns de som om vi är för långt ifrån varandra
De bästa jag kan få finns hos dig
Släpper inte taget om dig,
vad som än händer
Allt jag behöver är dig
Även när världen rasar, och himlen faller ner
Till och med när hoppet försvinner, och ljuset slocknar
Då är de fortfarande bara dig jag älskar och behöver
För med dig vid min sida,
kommer jag att klara allt

Mina goa små änglar

Jag vet, eller inte. Kälek är en känsla som har många ansikten. Den kan liknas med hat, ömhet, romans, hopp och gud vet vad mer. Jag vet inte var jag ska vända mig, men alla ord är kärlek. Jag har alltid fruktat kärlek, hatat de till de bittra slutet. Dock har jag i hemlighet alltid velat vara en del av någons kärlek, att få vara de oblekt för någons kärlek. Jag hatar för att jag älskar. Jag dör, fast än lever jag. Varje gång jag älskar någon får jag ont i kroppen. Men av vad ? För mig finns de tydligen bara besvikelser. Hela världen omkring mig snurrar. Den hatar också, precis som jag. Att älska någon är som att ta av sig sin skottsäkra väst och be någon sikta mot hjärtat. Man håller andan, spänner sig och inväntar ljudet. Men allt är tyst, du hör aldrig skottet avfyras. De ända du hör är att du skriker och sen faller du. Som om du står några sekunder på den högsta toppen, du har segrat och klarat de. Hela världen ligger vid dina fötter. Hoppet och glädjen är det ända i ditt liv. Men helt plötsligt faller du, faller snabbt. Du skriker på hjälp, håller andan och hoppas på den tusendels sekund som finns kvar att du fick en chans till. Men de är över innan du hunnit ta ditt sista andetag. I avgrunden är alla lika, sårade. Alla blöder, alla har mörker och alla är lika inför fallet. Man hör aldrig ljudet, förän det har hänt just dig.

Du kanske finns...

Efter många funderare, och många sömnlösa nätter så vet jag äntligen hur jag vill att allt ska se ut. De kanske inte kommer att ske, eller så gör det de. Vad vet jag?
Men jag har iaf en önskan om en verklighet. Önskar jag kunde göra allt dåligt som jaag gjort ogjort, precis allt. Önskar att inget av de hemska som hänt skulle ha hänt. Tankarna och skuldkänslorna följer mig varje dag, dom försvinner inte. Jag önskar att jag hade en person i mitt liv, som älskar mig för den jag är trots att jag inte är perfekt. Någon som inte vill ändra på mig. En person som vill dela mina intressen och hjälpa mig med saker, utan att jag ska behöva tjata eller böna och be om de. Önskar jag hade någon som alltid finns där för mig, tröstar mig då jag är ledsen, lyssnar då jag vill prata och förstår sig på mig vad de än gäller, iaf försöker så gott de går! Vill ha någon som jag kan lita på till 200 %, vad de än gäller! Någon som aldrig slutar krama och pussa på mig. En person som är öppen och ärlig och vågar vara sig själv, och som jag vågar vara mig själv med utan att känna mig obekväm. Vill hitta någon att skratta och ha roligt med, någon som jag kan öppna mig för. Samtidigt som jag vill ha allt detta, vill jag också kunna få tid för mig själv och för mina vänner och familj, utan att de ska bli tjaffs och bråk. Vill kunna dela intima stunder, men samtidigt bara kunna ligga och mysa och prata/se film eller nått, utan massa oavbrutet tajjsande... Inget ska kännas obekvämt, allt ska passa ihop, som ett pussel! Ett förhållande kanske kan liknas med ett glas. När du tappar de går de inte att laga. Hur mycket man än försöker klistra och limma finns de ändå sprickor kvar. Då har man bara 2 val. Antingen så slänger man de glaset och tar ett nytt, eller så dricker man ur de gamla och riskerar att skära sig i läppen...

De här skriver jag till dig

Jag har aldrig känt såhär förut, aldrig någonsin.

Du behöver bara se på mig, så smälter jag.

Du får mig alltid att le. Jag vet inte hur du bär dig åt, men du gör de.

När du rör mig känns de som att tiden stannar, då finns bara vi.

Vi passar så bra tillsammans du och jag, vi kompleterar varandra. Att hitta någon att dela sitt liv med är som att bygga pussel, bitarna måste passa exakt. Gör dom inte de så stämmer ingenting.
Du och jag, vi är som skapta för varandra, precis som ett pussel..
Hela mitt liv har du funnits där så nära, men ändå så långt borta. Nu vill jag aldrig vara utan dig.

Jag vill somna vid din sida, och vakna vid din sida. Jag vill dela allt, bra saker, och dåliga saker. Du bara dök upp i mitt liv då jag trodde att allt var förlorat. Du väckte så starka känslor inom mig, och dom stannar och växer ännu mer!

Du gör min dag, varje dag.

Jag älskar dig så fruktansvärt mycket. De ska alltid vara du och jag, tills döden skiljer oss åt..

Hitta inte någon att leva med, hitta någon du inte kan leva utan.

De har jag gjort

Länge sedan nu, men de känns ändå...

Nu är de en stund sen jag skev här.. Har hänt mycket sen sist. Nu känner jag mig bara kluven. Jag tänker inte nämna namn här nå mer, ni får ta åt er av de jag skriver om ni vill, eller låta bli.
Jag mår riktigt dåligt. Känner att jag inte riktigt kan hantera situationen jag sitter i. Den är rätt jobbig och krånglig. Samtidigt som jag svävar på moln, vittrar mitt hjärta bort i sorg och saknad.
Samtidigt som de känns så rätt, känns de så fel. Kan jag verkligen lita på att de finns något där ? Gör jag rätt som väntar ? Jag är så trött så trött. Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till snart.
Kan man verkligen lita på att en person är den som denne utger sig för att vara ? Är så rädd för att bli besviken, men är så trött på att komma i sista hand...

Jag fick låna en ängel

Du såg mot mig, en sista gång. Du var så lugn, som om du redan gett dig av. Du såg på mig, att jag var rädd. Hur kan man någonsin vara beredd? Du gav mig allt ett hjärta kan. Du lever kvar i mig så länge livet ger mig tid. Du rör vid mitt inre, du får mig att le. De var som en dröm som förvandlades till verklighet, då jag fick låna en ängel, som spred sitt ljus i mitt liv, i varje andetag. Du togs bort från mig alldeles för tidigt, men jag fick låna dig för en stund. Jag älskar dig, den du är. Du är allt jag någonsin önskat mig. Jag minns de som igår, orden försvann ut i ett tomrum av förtvivlan. Allt jag sa var förgäves, men jag ville inte ge upp. Finns de nått jag kan göra? Snälla säg de nu. Jag blundade hårt, och tårarna kom. Jag ville inte tro dig, tills du rörde mig. Jag kände ingenting. Du log mot mig, och ingenting fanns där. Du höll om mig, när jag skakade av sorg, men de ända du sa var att ingenting finns kvar. Snälla säg de inte, säg de bara inte.

Nu rasar hela min värld, som ett sorgefyllt hål. De ända jag begärde var tid för oss 2, men jag är ensam här utan dig och du kommer aldrig tillbaka. Jag förstod aldrig riktigt hur illa de var. Jag lät dig vara ensam när du slöt dig i ditt skal. Jag kan fortsätta ångra, jag kan fortsätta le men min allra högsta önskan är att ha dig bredvid mig igen. En enda kyss från dig ger mig liv, de fyller hela mig. Jag är sanslöst förlorad i dig. Dom säger att ensam är stark, men ensam är ensam.....