Du kanske finns...

Efter många funderare, och många sömnlösa nätter så vet jag äntligen hur jag vill att allt ska se ut. De kanske inte kommer att ske, eller så gör det de. Vad vet jag?
Men jag har iaf en önskan om en verklighet. Önskar jag kunde göra allt dåligt som jaag gjort ogjort, precis allt. Önskar att inget av de hemska som hänt skulle ha hänt. Tankarna och skuldkänslorna följer mig varje dag, dom försvinner inte. Jag önskar att jag hade en person i mitt liv, som älskar mig för den jag är trots att jag inte är perfekt. Någon som inte vill ändra på mig. En person som vill dela mina intressen och hjälpa mig med saker, utan att jag ska behöva tjata eller böna och be om de. Önskar jag hade någon som alltid finns där för mig, tröstar mig då jag är ledsen, lyssnar då jag vill prata och förstår sig på mig vad de än gäller, iaf försöker så gott de går! Vill ha någon som jag kan lita på till 200 %, vad de än gäller! Någon som aldrig slutar krama och pussa på mig. En person som är öppen och ärlig och vågar vara sig själv, och som jag vågar vara mig själv med utan att känna mig obekväm. Vill hitta någon att skratta och ha roligt med, någon som jag kan öppna mig för. Samtidigt som jag vill ha allt detta, vill jag också kunna få tid för mig själv och för mina vänner och familj, utan att de ska bli tjaffs och bråk. Vill kunna dela intima stunder, men samtidigt bara kunna ligga och mysa och prata/se film eller nått, utan massa oavbrutet tajjsande... Inget ska kännas obekvämt, allt ska passa ihop, som ett pussel! Ett förhållande kanske kan liknas med ett glas. När du tappar de går de inte att laga. Hur mycket man än försöker klistra och limma finns de ändå sprickor kvar. Då har man bara 2 val. Antingen så slänger man de glaset och tar ett nytt, eller så dricker man ur de gamla och riskerar att skära sig i läppen...