tisdag 27 november 2012

Goda råd, TACK!

Jag trodde helt ärlig att vägen tillbaka skulle bli enkel, för jag har aldrig någonsin varit rädd eller känt mig osäker vad det gäller hästar och ridning. Men nu, för första gången någonsin, känner jag mig rädd och osäker på framtiden. Lillan har blevet en helt annan häst. Hon både bits och sparkas när man lägger saker över ryggen på henne och spänner täcken och liknande. Hon har inte ont eller nått, det har jag kollat. Hon kastar sig ut och in genom dörrar/boxen när man ska leda in och ut och på ridbanan är hon alldeles tossig och är rädd för allt. Hon sticker iäg och skyggar för minsta ljud, trots att jag bara leder runt henne på ridbanan. Hon brukar alltid vara som en ängel, och jätte lätt att hantera. Har fåt tips om att jag ska börja från början med henne i hanteringen, och vänta med ridningen tills det känns säkert. Men tänk om hon fått sadeltvång sen olyckan? Hästar kan väl också ha traumatiska minnen? Eller så har hon hamnat i en riktig trots, hon är ju bara 3.5 år ännu. Är det någon som kan ge mig tips och råd på vad jag kan göra? Någon kanske har varit med om nått liknande? Kan inte låta bli att få den där klumpen av oro i magen när jg ahåller på med henne. Det känns som att jag aldrig någonsin kommer ta mig upp i sadeln igen. Det erkar på henne som att hon inte vill släppa upp någon på ryggen igen. Hon har dessutom misst sin allra bästa vän nyss, så nu står hon själv i hagen, och själv i sin del av stallet (hon ser ju dom andra hästarna). Men hon verkar inte riktigt veta vem hon ska ty sig till numer. Hon saknar nog en hästkompis.
Är jätte tacksam för alla tips och råd jag kan få! Vill verkligen inte ge upp med min prinsessa, för jag vet ju hur bra allt gick tidigare. Hon är bara blockerad just nu.



torsdag 22 november 2012

Lite tankar efter min olycka...

Tisdag den 13/11 var jag och Lillan med om en olycka, vilket ni kan läsa om här: http://www.kuriren.nu/nyheter/default.aspx?articleid=6621819

Trots detta så räds jaag inte av att ta mig upp i sadeln igen. Olyckor händer så lätt. Särskilt när man inte är aktsam. Jag borde inte ha pressat henne så hårt som jag gjorde. Stället var ju nytt för henne, och det var mycket nya lukter och milljöer att ta in. Fast man lär så länge man lever sägs det ju. Men eftersom hon aldrig brukar fjanta och tjorva så antog jag att det bara var dumheter hon höll på med. Stackars Lillan blev nog minst lika förvånad själv, för när hon väl hade kommit upp på fötter igen så stod hon troget vid min sida tills hjälp kom.Hon tittade på mig då och då, och gnäggade oroligt. Sen denna dag är hon som en helt annan häst, precis som att hon förstår vad som hänt. Med mina brutna revben osv trodde jag att det skulle vara svårt att hålla på med henne, leda henne osv, men det är det inte. När jag är runt henne, leder henne osv så går hon jätte sakta och försiktigt, min prinsessa! Idag skulle jag lasta henne och föra tillbaka henne till gamla stallet, och hon som brukar vara så svårlastad gick bara rakt in bakom mig, lätt som en plätt. Jag behövde aldrig ens sträcka grimskaftet. En hink med massa äpplen gav jag henne som belöning, för det är hon verkligen värd!
Om ni har läst artikeln jag länkade, så vet ni precis vad som hänt. Och som jag skrev tidigare så känner jag ingen rädsla alls över att sitta upp igen. Tvärt om, så längtar jag verkligen tills jag läkt ihop ordentligt och kan börja rida igen. Ridningen gick verkligen superbra innan olyckan hände, och jag hoppas verkligen att det kommer förtsätta gå lika bra hedanefter, bara vi får mjukstarta lite i början!
Ridning sägs vara en av världens farligaste sporter, och visst det kanske är så, men olyckor händer överallt, i alla sporter! Jag skulle inte vilja byta ut hästar mot något annat i världen, ridning och hästar i allmänhet är mitt liv, och det är det jag brinner för!





Du är här nu, och vi ska aldrig mera skiljas åt!

Äntligen! Efter år av längtan och saknad har jag äntligen hittat dig! Älskade bil, nu är du min igen, och ingen ska någonsin mer skilja oss åt. Det är du och jag, i vått och torrt! RXC 277, mitt livs kärlek! <3>