Det är konstigt hur jag älskar dig.

Du har liksom fastnat i mitt hjärta. Du passade mig som handen i handsken. Så mycket minnen har vi tillsammans, du och jag. För dig har jag skrattat, jag har gråtit och jag har till och med slagit dig då jag varit på dåligt humör. Ändå så gjorde du mig aldrig besviken, förutom den gången när du grisade ner min nya jacka med motorolja! Men det hade jag garanterat förtjänat. Varenda krona jag fick över la jag på dig, även om det bara räckte till en ny doftgran ibland.

Ibland tog vi en sväng, du och jag, en varm sommardag efter någon enslig väg med vackra landskap. Du tickade på och jag sjung för mig själv (det var alltid nå idioter som stal mina stereogrejer så jag slutade stoppa in nytt tillslut!). Ibland drog vi en veva till Kiruna, bara för att. Alltid paus i Överkalix, sen stenbron i Gälivare. Finns nog knappt en väg i kalix vi inte kört efter, du och jag. Du bara gick och gick, inte så fort dock, men framåt gick det iaf. -30 ute, och du stod där och tickade på. Varm och goo, utan bekymmer.

En gång var det någon idiot som stal dig, och jag var förtvivlad. Tårarna bara sprutade och jag trodde att jag aldrig mer skulle få återse dig i livet, men som tur var så gjorde poliserna sitt jobb, den gången.

Aldrig har jag varit så rädd att förlora något som då.

Återigen, du svek mig aldrig. Du var liten och kompakt, men ändå stor. Du rymde ju trots allt 3 köksstolar, ett bord och 5 kartonger en gång. Men det var tajt, nästar så jag var tvungen att öppna rutorna. En annan gång, påväg hem från Kiruna, så gick ditt värmereglage sönder och jag och Oscar fick linda in oss i filtar så vi inte skulle frysa ihjäl. Det var kanske inte ett sånt bra minne, men det är ändå nämnvärt. Det är ett minne jag har med dig iaf.

Inte heller gillar du cruisingar. Men jag förstår dig, fyllare och bilar som är långsammare än dig. Inte undra på att man blir frustrerad. Du och jag är nog inga cruisingfantaster, inte i bilköer bland massa folk iaf. Vi är mest glidare, riktiga stekare som gillar att puttra runt i samhället, eller efter någon krokig väg någonstans i landet med skön musik och härlig bas. Det är livet!

Du betydde så mycket för mig, helt obeskrivligt. Det gör du fortfarande för den delen. Men ibland måste vi ge upp någon vi älskar, för någon vi älskar ännu mer. Men jag hoppas att en dag, är det du och jag igen. Jag hoppas att en dag, är det du som står där ute och väntar troget på mig, precis som förr. Varenda morgon. Även om det verkar riktigt omöjligt, så är det exakt det jag önskar, mer än nått annat. Du kommer alltid ha en säker plats i mitt hjärta, Rex.

En underbar kväll i maj

Idag tänker jag för ovanlighetens skull skriva om vilken underbar dag jag har haft. Jonas drar med mig på äventyr upp till Kukkolaforsen med Emilsarna och Elina, helt fantastiskt kul. Det blev grillning och sen hemfärd. Efter Det drog jag en powernap för att sen bege mig ut i skogen med Emil. Det ar helt otroligt härligt, och roligt! Tindra satte av och spårade efter en ren, en alldeles vit. Hon kom dock tillbaka då vi ropade tillbaka henne. För skojs skull så prövade vi om hon fick upp spåret på den igen, och jo minsann! Med Emil bakom kopplet lyckades min duktiga flicka få upp spåret på den. Jakthund nästa ? ;) Har iaf haft en helt otroligt underbar dag med folk jag älskar! Njuut av lite bilder.

En film med gamla minnen.

Det här är en film som jag gjort själv. För mig väcker den mycket gamla, men fina och roliga minnen! Hoppas Frida också ser den! Fick inte laddat upp den med bästa kvaliten direkt. Originalet jag har på datorn är i jätte bra kvalite dock. Men de får gå ändå :)

Olycklig och obeskrivlig kärlek.

Det finns nog inga ord i världen som beskriver hur mycket jag älskar denna bil. Varje dag saknar jag honom. Alla minnen, bra och dåliga. Vi passade ihop. Han var den första bil jag någonsin köpte, så det blev min stora kärlek. Länge hade jag sparat för att ha råd med just denna bil. Jag förstår verkligen inte hur jag kunde sälja den. Förlåter nog aldrig mig själv. Kalla mig idiot, men kärlek kan ha många former.

Den är inte bara en bil för mig.

Du är den du är av en anledning.

Jag är absolut inte långsint. Jag tror inte heller att jag är bättre än någon annan. Min mamma uppfostrade mig till att acceptera alla typer av människor. Jag lärde mig själv att alltid se de goda i alla människor, men jag lärde mig också att i vissa människor finns inget gott alls. Vi ställs inför mycket val genom livet, många avgörande val för våran framtid. Ibland väljer vi fel, ibland inte. Men vi lär oss av våra misstag, även om dom tar hårt på oss ibland. När jag hamnat på fel vägar är de alltid mamma som hjälpt mig tillbaka i rätt riktning igen. Ibland måste man göra fel, för att kunna inse hur galet det egentligen är. Vi har bara oss själva att beskylla för våra misstag, klandra aldrig någon annan. Framför allt inte dina föräldrar. Vi har alla en egen vilja, ett eget liv och vi tar som vuxna människor våra egna beslut.

I unga år hamnade ja fel, och de pågick in i vuxen ålder också. Jag var stark och tog mig ut någolunda hel. Hade aldrig klarat de utan min familj och mina vänner, aldrig!

Vi är dom vi är, för att vi har formats till just dessa människor. Saker vi upplevt och gått igenom, saker vi har fått lära oss och saker vi hört och uppfattat har gjort oss till dom personerna vi är idag. De är inget vi tänker på alltid, men livet sätter sina spår. Ta dig tid att fundera över varför du är just den du är. De undermedvetna finns där och påverkar oss. Eller egentligen så vet vi, de gäller bara att ta sig tid att fundera över situationen. Varför är du den du är? Vad gör oss till människor?

Till en speciell person

På livets väg möter vi massor av människor, positiva och negativa. Vissa stannar, andra går vidare. En del sätter större spår än andra i våra hjärtan, de är just dem som du kan vara helt säker på stannar kvar där föralltid. I höstas träffade jag exakt en sådan person. Jag har mycket vänner, men ingen som honom (eller jo, Mari förstås). Han lyssnar och han förstår, hur galet det än var (och är) så slutar han aldrig att bry sig. Han accepterar den jag är, och den jag varit. Jag kan berätta allt, utan att behöva skämmas eller känna mig illa till mods över de jag säger. Vi fungerar ihop i alla lägen (kanske inte i närheten av bejbisar med konstiga uttryck i ansiktet dock....). Han hjälper mig oc han ger mig råd när jag står där som ett frågetecken, och han ser när jag är ledsen, fast jag inte berättat det. Världen behöver fler som honom. Jag litar på honom till 110 %, om inte mer! På nått sett känns det som att vi känt varandra hela livet. Han är den klokaste jag vet och jag är så glad att jag träffade honom. Mitt liv känns ännu mer värdefullt nu med en vän som honom vid min sida. Han är stadigare än en betongvägg att luta sig mot när de blåser, och är som allra tyngst. Tack Anders för att du finns i mitt liv, en vän som dig borde alla ha! För mig är du självklar.

Att älska.

De är inte klokt hur livet kan svänga upp och ner, på mindre än en hundradel kan allt förändras. Vi kan aldrig förutspå vad som ska hända, eller hur framtiden ska se ut. Vi kan inbilla oss själva det, men verkligheten är annorlunda. Vad som helst kan hända på livets väg. Kan man säga att man älskar hela livet då? Klart man kan. Vi kommer aldrig att sluta älska. Det är de ända vi kan vara säkra på, kärleken kommer alltid att finnas i våra liv, vare sig vi vill det eller inte. Vi kanske inte alltid kommer att älska samma människor, men älska, de kommer vi alltid göra. De finns inget som sårar som kärlek, men de finns inget som gör en så lycklig som kärlek heller. Äkta kärlek är oövervinnerlig, den klarar allt. Med och motgångar. Att älska någon är underbart, men att vara älskad av någon är obeskrivligt. Visst, vi kommer att bli sårade, ledsna och besvikna på vägen också. Men i slutändan övervinner kärleken allt. Den är livets bästa medicin!