Det är konstigt hur jag älskar dig.

Du har liksom fastnat i mitt hjärta. Du passade mig som handen i handsken. Så mycket minnen har vi tillsammans, du och jag. För dig har jag skrattat, jag har gråtit och jag har till och med slagit dig då jag varit på dåligt humör. Ändå så gjorde du mig aldrig besviken, förutom den gången när du grisade ner min nya jacka med motorolja! Men det hade jag garanterat förtjänat. Varenda krona jag fick över la jag på dig, även om det bara räckte till en ny doftgran ibland.

Ibland tog vi en sväng, du och jag, en varm sommardag efter någon enslig väg med vackra landskap. Du tickade på och jag sjung för mig själv (det var alltid nå idioter som stal mina stereogrejer så jag slutade stoppa in nytt tillslut!). Ibland drog vi en veva till Kiruna, bara för att. Alltid paus i Överkalix, sen stenbron i Gälivare. Finns nog knappt en väg i kalix vi inte kört efter, du och jag. Du bara gick och gick, inte så fort dock, men framåt gick det iaf. -30 ute, och du stod där och tickade på. Varm och goo, utan bekymmer.

En gång var det någon idiot som stal dig, och jag var förtvivlad. Tårarna bara sprutade och jag trodde att jag aldrig mer skulle få återse dig i livet, men som tur var så gjorde poliserna sitt jobb, den gången.

Aldrig har jag varit så rädd att förlora något som då.

Återigen, du svek mig aldrig. Du var liten och kompakt, men ändå stor. Du rymde ju trots allt 3 köksstolar, ett bord och 5 kartonger en gång. Men det var tajt, nästar så jag var tvungen att öppna rutorna. En annan gång, påväg hem från Kiruna, så gick ditt värmereglage sönder och jag och Oscar fick linda in oss i filtar så vi inte skulle frysa ihjäl. Det var kanske inte ett sånt bra minne, men det är ändå nämnvärt. Det är ett minne jag har med dig iaf.

Inte heller gillar du cruisingar. Men jag förstår dig, fyllare och bilar som är långsammare än dig. Inte undra på att man blir frustrerad. Du och jag är nog inga cruisingfantaster, inte i bilköer bland massa folk iaf. Vi är mest glidare, riktiga stekare som gillar att puttra runt i samhället, eller efter någon krokig väg någonstans i landet med skön musik och härlig bas. Det är livet!

Du betydde så mycket för mig, helt obeskrivligt. Det gör du fortfarande för den delen. Men ibland måste vi ge upp någon vi älskar, för någon vi älskar ännu mer. Men jag hoppas att en dag, är det du och jag igen. Jag hoppas att en dag, är det du som står där ute och väntar troget på mig, precis som förr. Varenda morgon. Även om det verkar riktigt omöjligt, så är det exakt det jag önskar, mer än nått annat. Du kommer alltid ha en säker plats i mitt hjärta, Rex.