På livets väg möter vi massor av människor, positiva och negativa. Vissa stannar, andra går vidare. En del sätter större spår än andra i våra hjärtan, de är just dem som du kan vara helt säker på stannar kvar där föralltid. I höstas träffade jag exakt en sådan person. Jag har mycket vänner, men ingen som honom (eller jo, Mari förstås). Han lyssnar och han förstår, hur galet det än var (och är) så slutar han aldrig att bry sig. Han accepterar den jag är, och den jag varit. Jag kan berätta allt, utan att behöva skämmas eller känna mig illa till mods över de jag säger. Vi fungerar ihop i alla lägen (kanske inte i närheten av bejbisar med konstiga uttryck i ansiktet dock....). Han hjälper mig oc han ger mig råd när jag står där som ett frågetecken, och han ser när jag är ledsen, fast jag inte berättat det. Världen behöver fler som honom. Jag litar på honom till 110 %, om inte mer! På nått sett känns det som att vi känt varandra hela livet. Han är den klokaste jag vet och jag är så glad att jag träffade honom. Mitt liv känns ännu mer värdefullt nu med en vän som honom vid min sida. Han är stadigare än en betongvägg att luta sig mot när de blåser, och är som allra tyngst. Tack Anders för att du finns i mitt liv, en vän som dig borde alla ha! För mig är du självklar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar