Lite bilder från senaste ridturen..

Lite fundersam..

Ibland funderar jag över vilka människor som man verkligen kan lita på här i världen. Man hör så mycket, hela tiden, och även om dom som man har närmast inpå sig. Det vore förskräckligt tråkigt ifall människor jag varkligen bryr mig om och litar på snackar skit om mig bakom min rygg. Jag är en öppen person och jag gillar andra människor, och om folk har problem med mig vill jag gärna att dom säger det rakt till mig istället. Man kan inte tycka illa om någon man inte känner, eller man kan inte tycka illa om ens personlighet iaf, och man kan anbolut inte säga att man tycker någon är störd eller dum i huvudet utan att man ens har brytt sig att lära känna personen först. Alla är vi olika, och alla hanterar vi situationer annorlunda. Jag är en sån människa som lätt låter mig övertalas av andra. Jag gör jämt saker för andras skull, inte för min egen. Ibland gör jag till och med saker för att vara andra till lags, så jag får må dåligt själv över det. Men som sagt, allt för att vara andra till lags, för sån är jag.

Jag blir ledsen när jag vet att andra pratar illa om mig, men vem blir inte det? Jag lixom tappade gnistan lite. Det pratas jämt om mig. Folk påstår sig känna mig, och veta vad jag är för typ. Trots att dom inte känner mig alls. Varför? Vad är det roliga i det? Jag blir besviken. Jag ställer alltid upp för alla, är förlåtande och fårstående mot alla, vad det än gäller, och alltid! En del människor ser mig som oärlig och opålitlig. Varför? Jag är inte perfekt, men jag försöker med allt så gott jag kan. Jag har gjort misstag i mitt liv och det ångrar jag. Men Jag är inte elak, jag är inte en dålig människa. Tvärtom, jag är en jävla bra människa. Jag är snäll och omtänksam, ställer alltid upp för andra och som nämnt tidigare är jag väldigt bra på att lyssna och förstå. Jag är en fantastisk vän, flickvän och arbetskamrat. Jag orkar inte ta skit hur länge som helst, jag orkar inte ha falska människor runt omkring mig och jag orkar definitivt inte lägga ner energi på människor som inte gillar mig. Har ni nått emot mig, gör jag fel på nått sätt eller vad som helst som är negativt, SNÄLLA, tala om det för mig så jag får en chans att rätta mig, rätta till det som blivit fel eller prata om det finns nått som ni har otalt med mig.

Jag älskar mina vänner, mina hästar, min familj, sambo, hundar och katter. Och jag hoppas att ni älskar mig tillbaka för den person jag är. Kärlek till er!

Lillans nya pojkvän!

Det här är Peter, Lillans nya pojkvän! Han är en 21 årig arabvallack och är en riktig superduper ponny. Lillan älskade honom från första dagen då han kom. Nu har hon en boxgranne och en hagkompis igen och jag kan säga att man märker stor skillnad på henne. Hon verkar mycket gladare, min prinsessa! Har hittat en tjej som ska hjälpa mig med Lillan också, Elin heter hon. Har känt henne ett bra tag och hon är jätte duktig! Hon red Lillan i fredags, och det gick hur bra som hellst. Kan säga att det var en tung sten spm lyftes från mina axlar då jag såg att hon går att ridas utan problem. Hon reds med Peters westernsadel och hon såg ut att trivas med den. Borde kanske köpa henne en egen?

Känns som sagt otroligt skönt att äntligen ha hittat någon som kan hjälpa mig med Lillan, och det kändes ännu bättre att det är en människa jag känner och att Lillan verkar trivas jätte bra med henne.

Jag har för övrigt också börjat rida igen, fast inte på Lillan utan på Peter. Kan ni tänka er känslar att kunna sitta upp på en häst efter olyckan? Utan att känna den minsta lilla rädsla! Peter är en riktig klippa. Hur trygg och fin som helst. Det dröjer nog en stund innan jag tar mig upp på ryggen på Lillan igen eftersom mina brytna revben och nyckelben inte helat, men nu vet jag iaf att jag inte är rädd för att rida igen. Var så fruktansvärt orolig att jag inte skulle våga, för det händer ju en del som varit med om olyckor. Att dom inte vågar rida igen alltså. Men nu har jag Elin som hjälper mig, så nu är det bara för mig att andas ut och vänta på att jag läker ihop!

Jag vägrar att ge upp!

Goda råd, TACK!

Jag trodde helt ärlig att vägen tillbaka skulle bli enkel, för jag har aldrig någonsin varit rädd eller känt mig osäker vad det gäller hästar och ridning. Men nu, för första gången någonsin, känner jag mig rädd och osäker på framtiden. Lillan har blevet en helt annan häst. Hon både bits och sparkas när man lägger saker över ryggen på henne och spänner täcken och liknande. Hon har inte ont eller nått, det har jag kollat. Hon kastar sig ut och in genom dörrar/boxen när man ska leda in och ut och på ridbanan är hon alldeles tossig och är rädd för allt. Hon sticker iäg och skyggar för minsta ljud, trots att jag bara leder runt henne på ridbanan. Hon brukar alltid vara som en ängel, och jätte lätt att hantera. Har fåt tips om att jag ska börja från början med henne i hanteringen, och vänta med ridningen tills det känns säkert. Men tänk om hon fått sadeltvång sen olyckan? Hästar kan väl också ha traumatiska minnen? Eller så har hon hamnat i en riktig trots, hon är ju bara 3.5 år ännu. Är det någon som kan ge mig tips och råd på vad jag kan göra? Någon kanske har varit med om nått liknande? Kan inte låta bli att få den där klumpen av oro i magen när jg ahåller på med henne. Det känns som att jag aldrig någonsin kommer ta mig upp i sadeln igen. Det erkar på henne som att hon inte vill släppa upp någon på ryggen igen. Hon har dessutom misst sin allra bästa vän nyss, så nu står hon själv i hagen, och själv i sin del av stallet (hon ser ju dom andra hästarna). Men hon verkar inte riktigt veta vem hon ska ty sig till numer. Hon saknar nog en hästkompis.

Är jätte tacksam för alla tips och råd jag kan få! Vill verkligen inte ge upp med min prinsessa, för jag vet ju hur bra allt gick tidigare. Hon är bara blockerad just nu.

Lite tankar efter min olycka...

Tisdag den 13/11 var jag och Lillan med om en olycka, vilket ni kan läsa om här: http://www.kuriren.nu/nyheter/default.aspx?articleid=6621819

Trots detta så räds jaag inte av att ta mig upp i sadeln igen. Olyckor händer så lätt. Särskilt när man inte är aktsam. Jag borde inte ha pressat henne så hårt som jag gjorde. Stället var ju nytt för henne, och det var mycket nya lukter och milljöer att ta in. Fast man lär så länge man lever sägs det ju. Men eftersom hon aldrig brukar fjanta och tjorva så antog jag att det bara var dumheter hon höll på med. Stackars Lillan blev nog minst lika förvånad själv, för när hon väl hade kommit upp på fötter igen så stod hon troget vid min sida tills hjälp kom.Hon tittade på mig då och då, och gnäggade oroligt. Sen denna dag är hon som en helt annan häst, precis som att hon förstår vad som hänt. Med mina brutna revben osv trodde jag att det skulle vara svårt att hålla på med henne, leda henne osv, men det är det inte. När jag är runt henne, leder henne osv så går hon jätte sakta och försiktigt, min prinsessa! Idag skulle jag lasta henne och föra tillbaka henne till gamla stallet, och hon som brukar vara så svårlastad gick bara rakt in bakom mig, lätt som en plätt. Jag behövde aldrig ens sträcka grimskaftet. En hink med massa äpplen gav jag henne som belöning, för det är hon verkligen värd!

Om ni har läst artikeln jag länkade, så vet ni precis vad som hänt. Och som jag skrev tidigare så känner jag ingen rädsla alls över att sitta upp igen. Tvärt om, så längtar jag verkligen tills jag läkt ihop ordentligt och kan börja rida igen. Ridningen gick verkligen superbra innan olyckan hände, och jag hoppas verkligen att det kommer förtsätta gå lika bra hedanefter, bara vi får mjukstarta lite i början!

Ridning sägs vara en av världens farligaste sporter, och visst det kanske är så, men olyckor händer överallt, i alla sporter! Jag skulle inte vilja byta ut hästar mot något annat i världen, ridning och hästar i allmänhet är mitt liv, och det är det jag brinner för!

Du är här nu, och vi ska aldrig mera skiljas åt!

Äntligen! Efter år av längtan och saknad har jag äntligen hittat dig! Älskade bil, nu är du min igen, och ingen ska någonsin mer skilja oss åt. Det är du och jag, i vått och torrt! RXC 277, mitt livs kärlek! <3>

Första dagen i hagen! :)

Family Affair

Världens finaste häst. Råkade köpa ett fullblodssto från Skåne, 3 år gammal (född 090301), men det är nog bland de bästa jag gjort i hela mit liv. Hon är inriden och kan grunderna. Mamma är hopphäst och pappa är galoppör, bättre än så blir det inte. Har stora planer för min lilla tjej. Hittills går träningen framåt. Har börjat hoppa lite smått också. Nu efter någon veckas träning har hon blivit riktigt fin! I början gick hon som att han var ihoptejpad ungefär, dvs stelare än en pinne, men nu har hon börjat länga steget och söka sig neråt på tygeln istället. Hon har dessutom börjat lägga på sig muskler och blivit lite rundare om rumpan. I skogen löper hon på fint i galoppen, och hon har börjat förstå att man måste lyfta på fötterna lite extra för att inte snubbla! Som sagt, övning ger färdighet! Allt känns å bra! Min lilla bäbiis!



Jag vet ju inte ens vad jag menar själv ibland.

Ibland är jag världens mest svamliga människa, ibland inte. Ibland är jag helt upp och ner. Jag bara är sån. Men jag är iaf mig själv. Det är just det som gör mig så speciell. Det gör mig till MIG. Ibland känns allt helt fel. Som att jag vill så mycket mer än vad jag kan uträtta. Allt glider liksom bara ur händerna på mig. Ibland känns det som att allt jag gör blir fel, mer eller mindre.
Ibland får jag höra att jag är en dålig människa. Varför? För att jag är den jag är? Jag tycker inte om att höra det. Jag tycker inte om att människor som jag inte ens känner pratar om mig. Har ni problem med mig så är det erat problem, inte mitt.

Jag känner mig väldigt fåordig just nu. Jag vet inte vad jag ska säga. Känslorna är för blandade och för många, men jag föröker göra det bästa utav det, även om det blir pannkaka av allt i slutändan!
Ibland tänker jag på ett liv bortom detta, och hur mycket lättare allt skulle vara. Man får inte tänka så, jag vet Jag är rädd för att fastna i det mönstret igen. Det är inget alternativ, bara en lätt utväg. Fortsätta kämpa är det ända som gäller, fast det verkar långsökt. För samtidigt som jag bara vill bort, så har jag så fruktansvärt mycket här i livet som jag håller fast vid och inte vill mista, oavsett hur livet ser ut. Att se framåt är det viktigaste.

Finns det nått som jag är bra på, så är det på att älska mina nära och kära. Det är till och med så att jag blir tjatig ibland (känner jag iaf). Jag kan ibland känna att jag är för mycket, att jag bryr mig för mycket, eller kanske älskar för mycket. Kan man göra det? Älska för mycket alltså. Det låter ju rätt osannorligt att man kan älska någon för mycket, men vissa kanske ser det så. Hur kan man få för mycket kärlek? Det är äl ändå kärlek som betyder mest i ens liv, och då menar jag olika sorts kärlek. Det kan vara en pojk/flickvän, eller ett barn. Någon slags kärlek bara, till någon eller något.

Hur är det egentligen i ett förhållande? Älskar den ena den andra mer än vad den ena gör, eller älskar man varandra lika mycket? Ofta tar man varandra för givet, eller så är det bara så det är, att den ena känner mer än den andra. Eller? Jag älskar att älska. Alla borde göra det. Älska att älska alltså. ÄLSKA!

Egentligen borde jag svara på mia egna frågor också, men just nu har jag inga svar på dem alls. Jag älskar Emil, av hela mitt hjärta. Det vet jag. En dag utan honom känns som evigheter. Vill alltid ha honom vid min sida, och ett liv utan honom vore helt otänkbart. Han är allt för mig.

Herregud, det känns som at jag sitter här och pratar för mig själv. Förstår inte ens hälften av vad jag babblar om. Jag borde gå sova, ska jobba imorgon!

Det är konstigt hur jag älskar dig.

Du har liksom fastnat i mitt hjärta. Du passade mig som handen i handsken. Så mycket minnen har vi tillsammans, du och jag. För dig har jag skrattat, jag har gråtit och jag har till och med slagit dig då jag varit på dåligt humör. Ändå så gjorde du mig aldrig besviken, förutom den gången när du grisade ner min nya jacka med motorolja! Men det hade jag garanterat förtjänat. Varenda krona jag fick över la jag på dig, även om det bara räckte till en ny doftgran ibland.

Ibland tog vi en sväng, du och jag, en varm sommardag efter någon enslig väg med vackra landskap. Du tickade på och jag sjung för mig själv (det var alltid nå idioter som stal mina stereogrejer så jag slutade stoppa in nytt tillslut!). Ibland drog vi en veva till Kiruna, bara för att. Alltid paus i Överkalix, sen stenbron i Gälivare. Finns nog knappt en väg i kalix vi inte kört efter, du och jag. Du bara gick och gick, inte så fort dock, men framåt gick det iaf. -30 ute, och du stod där och tickade på. Varm och goo, utan bekymmer.

En gång var det någon idiot som stal dig, och jag var förtvivlad. Tårarna bara sprutade och jag trodde att jag aldrig mer skulle få återse dig i livet, men som tur var så gjorde poliserna sitt jobb, den gången.

Aldrig har jag varit så rädd att förlora något som då.

Återigen, du svek mig aldrig. Du var liten och kompakt, men ändå stor. Du rymde ju trots allt 3 köksstolar, ett bord och 5 kartonger en gång. Men det var tajt, nästar så jag var tvungen att öppna rutorna. En annan gång, påväg hem från Kiruna, så gick ditt värmereglage sönder och jag och Oscar fick linda in oss i filtar så vi inte skulle frysa ihjäl. Det var kanske inte ett sånt bra minne, men det är ändå nämnvärt. Det är ett minne jag har med dig iaf.

Inte heller gillar du cruisingar. Men jag förstår dig, fyllare och bilar som är långsammare än dig. Inte undra på att man blir frustrerad. Du och jag är nog inga cruisingfantaster, inte i bilköer bland massa folk iaf. Vi är mest glidare, riktiga stekare som gillar att puttra runt i samhället, eller efter någon krokig väg någonstans i landet med skön musik och härlig bas. Det är livet!

Du betydde så mycket för mig, helt obeskrivligt. Det gör du fortfarande för den delen. Men ibland måste vi ge upp någon vi älskar, för någon vi älskar ännu mer. Men jag hoppas att en dag, är det du och jag igen. Jag hoppas att en dag, är det du som står där ute och väntar troget på mig, precis som förr. Varenda morgon. Även om det verkar riktigt omöjligt, så är det exakt det jag önskar, mer än nått annat. Du kommer alltid ha en säker plats i mitt hjärta, Rex.

En underbar kväll i maj

Idag tänker jag för ovanlighetens skull skriva om vilken underbar dag jag har haft. Jonas drar med mig på äventyr upp till Kukkolaforsen med Emilsarna och Elina, helt fantastiskt kul. Det blev grillning och sen hemfärd. Efter Det drog jag en powernap för att sen bege mig ut i skogen med Emil. Det ar helt otroligt härligt, och roligt! Tindra satte av och spårade efter en ren, en alldeles vit. Hon kom dock tillbaka då vi ropade tillbaka henne. För skojs skull så prövade vi om hon fick upp spåret på den igen, och jo minsann! Med Emil bakom kopplet lyckades min duktiga flicka få upp spåret på den. Jakthund nästa ? ;) Har iaf haft en helt otroligt underbar dag med folk jag älskar! Njuut av lite bilder.