Jag hittade en gammal dagbok från förr bland mina gömmer. De jag skrivit fick mig att reflektera över saker och ting. Jag citerar mig själv: "Om jag fick välja precis vad jag vill bli när jag blir stor, då vill jag bli gud. Jag skulle skapa om människan och göra den till nått bra. Jag skulle skapa dom utan onda sinnen. De skulle aldrig behöva känna de onda en själ kan känna, aldrig lida i sorg eller av brustna hjärtan. De skulle aldrig behöva känna ensamhet eller tomhet. Barn skulle aldrig behöva lida eller känna smärta. Vi skulle aldrig behöva förlora de vi älskar. Vi skulle leva förevigt i en värld uppbyggd av kärlek" Jag skrev de då min morfar dog. De var 10 år sedan. Tänk på vad och vilka ni slösar bort erat liv på. Livet är kort och de kommer inte åter. Min själ är trasig, och jag vet inte om den går att laga nå mer. Jag har slösat 70 % av mitt liv på människor som knappt är värld ett skott i pannan.. På människor som gjort mig så illa och lett mig på så mörka vägar att jag knappt hittat tillbaka. Om och om igen blir jag plundrad på allt jag har. Utpressning, hot och slag har plågat mig längs min vandring genom livet. Tänk er att bli tvingad till nått som du absolut inte vill, och du vill bara skrika. Dom sliter dig i håret, skriker, slår och hotar dig. Vad gör du? Hur reagerar du? De är inte nått som försvinner direkt. Eller tänk dig att du springer, i underkläder och en T-shirt, ensam och utan skor en oktobernatt. Du flyr och flyr, men dom kommer ifatt dig. Fötterna blöder och tårarna rinner ner för dina kinder. Verkligheten är grym. En del lever i sina drömvärldar, kör omkring i sina dyra bilar och spenderar alla sina pengar på shopping och alkohol, medans andra sliter för varje krona, för nöja sig med en rishög till bil och knappt har råd till att äta. Vilka tror ni är starkast? Vilka tror ni ser verkligheten som den egentligen ser ut? Jag hade en helt annan bild av mitt liv innan de ens hade börjat. De var lyckligt och mamma scans köttbullar, hilka och 2 barn ungefär.. De blev kanske inte riktigt så, jag fastnade liksom på vägen. Jag trodde de var påväg att vända, de verkade så. Men istället blev de psykisk, och fysisk misshandel igen.. Då var de igång igen, den onda cirkeln som är så svårt att bryta sig ur! Verkligheten plågar. Man blir utnytttjad, man vet de men vågar inte säga nått för de kan ju finnas hopp. Javisst, hopp! De är något bra, en tyvär bara en illusion på hur nått kan vara, inget du kan få! Inte jag iaf. Jag har alltid hoppats på de omöjliga, alltid hamnat på den krokiga och jobbiga vägen, utan att jag valt själv. Ett råd från mig, håll dig inte fast i nått som är bra ibland, slå dig fri annan de är försent. Efter år av lidande börjar de se lite mulet ut, istället för becksvart mörker.. Men mitt hjärta är fortfarande plågat, mest för att ingen förstår mig, ingen ser min verklighet, eller hör min historia. Och tro mig, den som står här är kort. Jag har aldrig fått en ärlig chans här i livet att må riktigt bra, att få visa vem jag är. Jag har så otroligt mycket att ge, men ingen som tar emot. De är tungt att fortfarande gå i motvind. Är de verkligen såhär de är meningen att de ska vara? Jag vill skrika rakt ut. Rädda mig, håll om mig! Men ingen hör, ingen kommer att ta emot mig då jag faller, för tro mig, de kommer jag att göra! Jag tål mycket, och jag har överlevt! Men de finns en gräns för mig också.. Innan ni dömmer mig, eller uttalar er om mig som att ni känner mig, ta och tänk efter, och lyssna på min historia innan ni drar slutsatsen om vem jag är, och varför...
