Jag vet, eller inte. Kälek är en känsla som har många ansikten. Den kan liknas med hat, ömhet, romans, hopp och gud vet vad mer. Jag vet inte var jag ska vända mig, men alla ord är kärlek. Jag har alltid fruktat kärlek, hatat de till de bittra slutet. Dock har jag i hemlighet alltid velat vara en del av någons kärlek, att få vara de oblekt för någons kärlek. Jag hatar för att jag älskar. Jag dör, fast än lever jag. Varje gång jag älskar någon får jag ont i kroppen. Men av vad ? För mig finns de tydligen bara besvikelser. Hela världen omkring mig snurrar. Den hatar också, precis som jag. Att älska någon är som att ta av sig sin skottsäkra väst och be någon sikta mot hjärtat. Man håller andan, spänner sig och inväntar ljudet. Men allt är tyst, du hör aldrig skottet avfyras. De ända du hör är att du skriker och sen faller du. Som om du står några sekunder på den högsta toppen, du har segrat och klarat de. Hela världen ligger vid dina fötter. Hoppet och glädjen är det ända i ditt liv. Men helt plötsligt faller du, faller snabbt. Du skriker på hjälp, håller andan och hoppas på den tusendels sekund som finns kvar att du fick en chans till. Men de är över innan du hunnit ta ditt sista andetag. I avgrunden är alla lika, sårade. Alla blöder, alla har mörker och alla är lika inför fallet. Man hör aldrig ljudet, förän det har hänt just dig.