Jag trodde de var annorlunda..

De var som ett slag i magen. Höll precis på att koka upp vatten till makaronerna, hade tänkt äta lunch. Men efteråt så var allt jag kände illamående och ett stort hål i bröstet som smärtade.. Jag kunde inte äta längre, matlusten var som bortblåst. De gick upp för mig att du inte var annorlunda än någon annan här. Känner mig så sviken, så tom inuti. Som att allt jag kämpat för, allt jag trott på var borta. Trodde de var sista gången, då för länge sedan.. Men de var de uppenbarligen inte, de var bara början på något nytt... Men egentligen, jag är inte nå mycket bättre? Jag skulle bara ha varit rak på sak och sagt som de var och frågat varför, men jag kunde inte göra de. Jag kanske är ensam, och ledsen ibland, men jag vill vara ensam! Jag trivs så.. Enda anledningen att jag ville dela lägenhet med någon var för att jag inte skulle rasa ihop helt ekonomiskt. Jag försökte bara rädda mig själv från att hamna i katastrof, inget annat. Anledningen till varför jag inte frågat Emil, är för att de skulle kännas fel. Som att jag bara vill bo med honom för att kunna betala mina räkningar.. Jag kanske inte verkar tacksam, men de är fel.. Jag är alltid tacksam även fast jag inte säger de. Jag behöver inte en massa saker, eller pengar.. Allt jag behöver är kärlek och ärlighet. Är de så svårt, så mycket begärt ? Jag har inte mycket att ge, jag har inget jobb, inga pengar.. allt jag kan ge är mig själv, min kärlek. Jag är långt ifrån perfekt. Jag är inte mycket, men jag existerar iaf. Jag döljer inget.. jag är ärlig och står för de jag gör och den jag är.. Jag älskar mina vänner och min familj, förstår inte varför de skulle vara förbjudet att visa de ? Lita på som inte kan tala, dom som ser dig för den du är och accepterar dig som du är. De är dom som ser in i din själ, och ser de goda inuti. Livet är kort, glöm aldrig dom du har närmast. Att älska är en sak, men att vara älskad är nått helt annat...

Du har ditt eget facit, för rätt eller fel. Alla är olika..

Början, eller slutet..

Jag hittade en gammal dagbok från förr bland mina gömmer. De jag skrivit fick mig att reflektera över saker och ting. Jag citerar mig själv: "Om jag fick välja precis vad jag vill bli när jag blir stor, då vill jag bli gud. Jag skulle skapa om människan och göra den till nått bra. Jag skulle skapa dom utan onda sinnen. De skulle aldrig behöva känna de onda en själ kan känna, aldrig lida i sorg eller av brustna hjärtan. De skulle aldrig behöva känna ensamhet eller tomhet. Barn skulle aldrig behöva lida eller känna smärta. Vi skulle aldrig behöva förlora de vi älskar. Vi skulle leva förevigt i en värld uppbyggd av kärlek" Jag skrev de då min morfar dog. De var 10 år sedan. Tänk på vad och vilka ni slösar bort erat liv på. Livet är kort och de kommer inte åter. Min själ är trasig, och jag vet inte om den går att laga nå mer. Jag har slösat 70 % av mitt liv på människor som knappt är värld ett skott i pannan.. På människor som gjort mig så illa och lett mig på så mörka vägar att jag knappt hittat tillbaka. Om och om igen blir jag plundrad på allt jag har. Utpressning, hot och slag har plågat mig längs min vandring genom livet. Tänk er att bli tvingad till nått som du absolut inte vill, och du vill bara skrika. Dom sliter dig i håret, skriker, slår och hotar dig. Vad gör du? Hur reagerar du? De är inte nått som försvinner direkt. Eller tänk dig att du springer, i underkläder och en T-shirt, ensam och utan skor en oktobernatt. Du flyr och flyr, men dom kommer ifatt dig. Fötterna blöder och tårarna rinner ner för dina kinder. Verkligheten är grym. En del lever i sina drömvärldar, kör omkring i sina dyra bilar och spenderar alla sina pengar på shopping och alkohol, medans andra sliter för varje krona, för nöja sig med en rishög till bil och knappt har råd till att äta. Vilka tror ni är starkast? Vilka tror ni ser verkligheten som den egentligen ser ut? Jag hade en helt annan bild av mitt liv innan de ens hade börjat. De var lyckligt och mamma scans köttbullar, hilka och 2 barn ungefär.. De blev kanske inte riktigt så, jag fastnade liksom på vägen. Jag trodde de var påväg att vända, de verkade så. Men istället blev de psykisk, och fysisk misshandel igen.. Då var de igång igen, den onda cirkeln som är så svårt att bryta sig ur! Verkligheten plågar. Man blir utnytttjad, man vet de men vågar inte säga nått för de kan ju finnas hopp. Javisst, hopp! De är något bra, en tyvär bara en illusion på hur nått kan vara, inget du kan få! Inte jag iaf. Jag har alltid hoppats på de omöjliga, alltid hamnat på den krokiga och jobbiga vägen, utan att jag valt själv. Ett råd från mig, håll dig inte fast i nått som är bra ibland, slå dig fri annan de är försent. Efter år av lidande börjar de se lite mulet ut, istället för becksvart mörker.. Men mitt hjärta är fortfarande plågat, mest för att ingen förstår mig, ingen ser min verklighet, eller hör min historia. Och tro mig, den som står här är kort. Jag har aldrig fått en ärlig chans här i livet att må riktigt bra, att få visa vem jag är. Jag har så otroligt mycket att ge, men ingen som tar emot. De är tungt att fortfarande gå i motvind. Är de verkligen såhär de är meningen att de ska vara? Jag vill skrika rakt ut. Rädda mig, håll om mig! Men ingen hör, ingen kommer att ta emot mig då jag faller, för tro mig, de kommer jag att göra! Jag tål mycket, och jag har överlevt! Men de finns en gräns för mig också.. Innan ni dömmer mig, eller uttalar er om mig som att ni känner mig, ta och tänk efter, och lyssna på min historia innan ni drar slutsatsen om vem jag är, och varför...

Min ängel

Underbara du, tack för att du finns. De finns dagar då jag absolut inte orkar göra någonting, dagar då jag känner för att sluta andas helt. De är då du finns där och håller mig kvar här. Fast allting är helt upp och ner och ut och in så vet jag att du älskar mig, och jag älskar dig. Du kom som en ängel från ovan, rakt ner till mig. Jag föll direkt. Jag lovar, du har vingar! Fast dom inte syns. Sättet du ser på mig, rör vid mig är så fruktansvärt underbart. De pirrar i hela kroppen och jag blr alldeles varm inombords. Jag tänker på dig varje sekund, har försökt att tänka bort dig en stund, men likförbannat förblir du kvar. De bästa jag vet är att hålla om dig, känna din kropp emot min. Du är den mysigaste som finns, min fina underbara älskling. Jag vill dela allt med dig, jag vill kunna ställa upp för dig med allt, vara alltid vid din sida. Vill verkligen kunna visa för dig att de är dig jag älskar, ingen annan. Med dig känner jag mig trygg och lugn, kan slappna av och vara mig själv när jag är med dig, och vill att du ska kunna känna likadant. Vid din sida är jag orädd och stark, utan dig känner jag mig som ingen alls. Jag älskar tanken att få ligga och hålla om dig en hel natt, verkligen. Finns inget jag hellre vill än att de ska vara så. Vill vakna upp, och de första jag ska se på morgonen är du, som ligger tätt intill mig. Ett perfekt avslut på en underbar dag är att få bädda ner sig i sängen, tillsammans, hålla om varandra. Jag vill ha dig här, alltid. Jag älskar att hålla din hand, älskar att säga att jag älskar dig. Vill vara ett självklart val för dig, likaså du ska vara ett självklart val för mig. Vill vara en del av din framtid, och dela allt med dig. Vad de än gäller. Du ska veta att för dig gör jag allt, men de vet du redan vid de här laget. Jag offrar verkligen allt för att bevisa att jag verkligen älskar dig, och att jag är en bra människa. Och göra mig av med min älskade merca var inte lätt, blir alldeles tårögd. De kan verka töntigt, men de är bland de svåraste jag gjort någonsin. De är faktiskt så att du är den mest underbara människa jag träffat, helt unik. Du är min skatt, de dyrbaraste jag har. Jag älskar dig mest av allt, och jag släpper dig inte. Du är världens finaste, min ängel. Med dig vill jag leva och bli gammal! Med dig vill jag möta världen, för med dig vid min sida är jag hel, vi är perfekta, och DU är perfekt. Jag skulle kunna skriva om oss hur mycket som hellst, men min säng ropar på mig. Jag önskar de var du, önskar du låg där och väntade på mig. Jag älskar dig min ängel. Du&Jag tills döden skiljer oss åt.

Neverending story

Jag är omgiven av helt underbara människor! Jag räknar dom närmast hjärtat på en hand, men vad gör de? Dom finns och är äkta! De finns inget som känns så skönt som att ha såna i sitt liv. Mari Hellman tex, finns inga som har så kul som vi! " De är här man ska vara om de blir krig, du får komma till mig då " :D Och kobajs, finns de nått roligare?? är så otroligt glad över att ha dig i mitt liv! Vi delar samma saker, och samma åsikter! Men även fast jag har er i mitt liv, så saknar jag något. Något som inte är lätt att hitta, något som jag verkligen vill ha. Jag saknar dig, just dig och de vet du. Jag älskar dig! <3

Äkta kärlek

Jag är inte världens bästa människa, jag vet och kan inte allt. Men jag har levt, upplevt saker och ting. Jag har lärt mig den hårda vägen. Jag har klättrat på botten. Jag har lärt mig att känslor är inget man rår på, man bestämmer inte över dom, de bara blir! När du dök upp i mitt liv, mitt i allt kaos, så väcktes nått inom mig som jag aldrig känt förut. Visst, nog har jag känt den där pirrande känslan i magen över någon man tycker om, men de här är nått helt annat. När jag gett upp hoppet på allt, då kom du. Jag var påväg att ta mitt sista andetag, men du ändrade allt. Känslorna du väckte går inte att beskriva, de rubbade hela min existens. Mitt hjärta hittade glöden igen, och min livsglädje kom tillbaka, och jag hade äntligen nått att kämpa för. Jag finner inte ord för hur du har fått mig att känna. Du gör min dag, bara av att finnas till. När du tar min hand så stannar tiden, då finns bara vi. Innan jag kände dig, var allt i mitt liv tråkigt och grått, men du satte färg på allt, fick mig att känna. Du gör allt till nått underbart. Hur jag än försöker tänka och koncentrera mig på annat, så är de bara du som existerar iaf. Jag är totalt förälskad och förlorad i dig, jag ser dig i allt jag gör. Jag vill dela allt med dig, i motgångar och medvind. Jag vill vakna upp med dig vid min sida, varje dag. Jag vill känna mig älskad, men bara av dig. De är bara dig jag vill ha. Allt för dig, jag offrar precis allt. De är dig jag vill leva med resten av mitt liv. Du gör mig hel, med dig blöder jag inte, med dig känner jag mig trygg. Jag älskar dig min underabara lilla ängel, och jag lämnar dig aldrig. Du är allt för mig älskling, allt! När allt är som mörkast, och saker och ting är allt annat än vad dom borde, så gör de ingenting, för med dig vid min sida övervinner jag allt. Du&Jag, inget utom döden skiljer oss åt.

JAG HAR VERKLIGEN FÖRSÖKT... Med allt! Jag har till och med gjort något som ni alldrig trodde jag skulle göra, nämligen sålt min bil. Min älskade bil.. Om ni bara visste hur tungt de var för mig. De finns 2 saker jag älskar i mitt liv, de är min bil och de andra får jag inte tala om. Men de känns helt tomt nu. Finns inget kvar. Bara tårarna som rinner, och saknaden. De river i mitt bröst. Jag sitter bara här hemma, jag går inte ut. Jag väntar bara på att du ska komma hit, men du gör inte de. Jag har försökt bevisa för dig vem jag är, vad jag vill och hur jag haft de. Jag vill inte ens gå till parkeringen för min älskade merca finns inte där. Men som sagt, allt för dig. De var länge sen jag var riktigt kär, har glömt hur de känns. Hur de känns att alltid ha någon där, någon som älskar en. Jag vill vara én del av någons liv, ett självklart val. Orkar inte tjata eller gnälla om allt. Vill bara ha dig här, alltid.. Men nu är de så att jag är kär. Jag älskar dig, bara dig. Jag har aldrig känt så här, inte för någon. Vill vara med dig, alltid.. Och för er som undrar varför jag har skrivit de jag gjort i min tatuering, trots att jag inte haft någon tur i kärlek, så kan jag säga såhär: Jag tror på den fortfarande, trots att allt är skit.. I tatueringen står de "Amor vincit omnia, nemo nisi mors" De betyder "Kärleken övervinner allt, inget utom döden skilljer oss åt"

Ett par djupa ord..

Säg ingenting till mig, jag ser allting ändå, de hörs på stegen när du går. Du frågar hur de är, som om de skulle vara uppenbart. Du ger de du vill, när du tror att du känner mig. Du reser utan mål, så nu reser jag mig bort från dig. Jag vet vars jag ska, du säger att du varit där. Men du känner ingenting, du som skriver om vad kärlek är. Du håller ingens hand, du tror att alla skulle titta då. Men jag håller din ibland, för de är kallt och jag fryser så.. Kom när du vill, jag är vaken hela natten..

Sjuk ångest..

Magen bara vrider sig, gör så jävla ont att jag inte ens kan äta.. Jag klarar inte ens av att dricka. Ligger hemma själv och vet inte vad jag ska ta mig till. Blir de inte bättre måste jag åka på akuten.. Spy blod är inte okej alltså :( Världen är grym. Jag vill inte känna så här. Snälla gud om du finns, hjälp mig ut ur detta lidande, dessa plågor. Jag gör vad som hellst. Jag vittrar sönder inombords...

Om att ha förlorat någon..

De är dags att tänka efter. Jag vet inte riktigt vad de är jag hoppas på längre.. Ska de bli bra någon gång ? Detta funderande tynger mig hela tiden. Ensamheten tynger mig hela tiden. Känner mig bara dum, och jobbig.. Men de är jobbigt att inte veta sanningen.. Eller egentligen förstår jag nog innerst inne. De gör man nog alltid. De gör ont att vara vaken ibland, allt är en ända härva. Liksom ett enda trassel där ingen bit leder någonstans. Jag är inte säker på vars jag ska, och vad jag har. Jag har förlorat en jag verkligen behövde i mitt liv. De kändes som att en bit av mig försvann. Jag har inte sagt de försen nu. Sa alltid att "jag inte bryr mig" Men de var ju just de jag gjorde, men jag höll de för mig själv. Jag hade ingen i mitt liv som stöttade mig. Inte ens du, när jag som mest behövde dig fanns du inte där. Efter alla år av lycka och motgångar tycker jag att vi båda borde ha lärt oss att de bästa vi har är varandra. Efter galenskap och dumheter borde vi ha lärt oss att ingen kan ha så kul som vi. Men då jag mötte dig, med honom och du inte ens hälsade åt mig, försvann allt. De kändes som en kniv i magen, ett sår som inte helar. Hur kunde du ? Vad hade jag gjort dig ? Jag kan säga till alla att jag inte bryr mig, men jag ljuger bara. Tårarna rinner ändå när ingen ser. Sanningen är inte den att jag inte bryr mig, sanningen är den att jag funderar varje dag, de ända jag gör är att bry mig. Men vissa hemligheter blir bevarade. Ensam är stark, men tillsammans är vi starkare! Men du ska veta en sak, att jag tävlar inte, jag ber inte och jag gnäller inte. Jag går hellre undan, försöker laga och lappa och gå vidare. Jag kommer aldrig be dig komma tillbaka, aldrig. Jag ber dig inte välja någon, de gör du själv.

Sanningen, den ruttna sanningen.

Jag vet att ni alla läser de här, just därför skriver jag detta. Jag är så jätte less på allt som tynger mig. Vissa saker kan jag leva med, andra inte. De som tynger mig mest är ensamheten. Jag kan säga till er från hjärtat att jag inte är en dålig människa. Jag är hur bra som hellst. Jag är snäll och omtänksam. Tänker sällan på mig själv, andra går före. Jag är alltid glad, iaf när jag är bland andra människor. Jag visar oftast min positiva sida. Jag är bra på många saker också, de vet jag själv, jag säger de inte bara.. Säger aldrig heller att jag verkligen är en bra människa.. Jag är rak och ärlig, ingen mytoman eller inbrottstjuv.. Har alltid kämpat för sånt som jag tror på. Jag har lätt för att prata med folk, även såna som jag inte känner. När jag var yngre var jag nästan alltid ensam, hade inte mycket vänner. I skolan var jag mobbad i många år. Jag fick lära mig att klara mig själv. De tog länge innan jag äntligen hittade en vänn att vara med. Idag hälsar vi knappt. Mitt liv har aldrig varit lätt.. Men jag har alltid bitit ihop, hemska minnen plågar mig men jag genomlider. Tonåren var inte mycket bättre, tragedierna löste av varandra, jag började skära mig och jag kunde inte sluta. Ångesten måste ut. Jag vart sjuk tillslut, fick läggas in på sjukhus. Jag var oerhört nära döden, men jag klarade mig genom de också. Ofta har jag gjort fel val i livet. Valt fel vägar och fel umgänge. Jag har fallit och fallit tills de bara funnits mörker. Misstag efter misstag har begåtts. Jag har hela tiden klättrat på botten, har precis lyckats hålla mig på ytan. Nu när jag äntligen har kommit upp från avgrunden, och äntligen kan känna en vindpust åt rätt håll då får jag en konstig känsla. Känslan av att de är för sent. Jag är redan stämplad och de går inte att ändra på. Många ser mig som en dålig människa, fast jag inte är de. Jag försöker ju med allt möjligt men står där ensam iaf. Ingen bry sig om att lära känna mig, jag som kör omkring i den där röda pundarmercan och stjäl fyrhjulingar.. Snälla någon, jag dricker inte ens alkohol, har aldrig gjort. Jag röker inte heller, aldrig ens testat.. De gör mig så himla olycklig att ingen ens försöker, ingen ser mig. Folk som inte ens känner mig dömmer mig för nått dom hört. Jag blir aldrig ens tillfrågad ifall jag kanske vill hitta på nått, följa med några som ska göra nått eller nått liknande. Jag sitter bara här, fäller en tår och tänker på mitt eländiga och ensamma liv. Hur gör man för att glömma, för att börja om? Ingen vill ju ge mig en ärlig chans att bevisa vem jag är.. Jag är inte den ni tror. Jag kan aldrig ändra på saker som varit, de är helt omöjligt. Men jag kan påverka hur mitt liv ser ut i framtiden, de är de ända.

Jag behöver dig

Jag är så lycklig, så himla himla lycklig! På riktigt. Jag vet hur känslan känns då man tror att man är de, men då de undermedvetna säger "nej, du måste slå dig fri" Men man sitter fast, så fruktansvärt fast att man inte tar sig lös, man ljuger för sig själv, ljuger för att orka, och tränger undan de som gör ont. Men de här är annorlunda. Hela jag pirrar, de är som att gå på moln, och framför allt, de gör inte ont... De ända som smärtar är osäkerheten, osäkerheten på om de kanske försvinner. Jag vill inte mista den, när jag äntligen hittat den. Lyckan är du, jag älskar verkligen dig. Jag älskar allt med dig, du är perfekt! Jag har insett nu att du faktiskt är på riktigt, att såna som du finns. Jag kan titta på dig i timmar, ögonen tåras. Jag tänker på dig när du inte finns här, och då kommer tårarna igen. Men de är glädjetårar. Jag öppnar ögonen, och du ligger där bredvid mig, precis där jag lämnade dig, jag kryper tätt intill, pillar i ditt hår och känner dina andetag. Just då finns de ingen lyckligare än jag. Bara att få hålla din hand gör mig så fruktansvärt lycklig. Snälla underbara älskade du, lämna mig inte. Mitt hjärta får du, men jag vill inte ha tillbaka de, aldrig någonsin. Jag tänker alltid älska dig, och jag är helt säker på att himlen saknar en ängel ! <3

Man älskar de som ignorerar oss, och vi ignorerar de som verkligen älskar oss......

Inget ändrar de som varit..

De som är de är, och de som har varit de har varit och
går absolut inte att ändra på. De ända du kan påverka är framtiden. Men ibland så påverkar de som varit framtiden, och i mitt fall är de så. Jag önskar att jag sluppit genomlida allt de mörka, sluppit vara med om saker som man bara vill glömma, och jag önskar framför allt såren som jag har från mitt förflutna skulle läka någon gång. Dom kanske gör de, vad vet jag. Än så länge blöder dom av ångest, ibland ångest över att jag fortfarande andas. Jag fortsätter alltid att kämpa, trots motvinden. Ska de någonsin ta slut, de är frågan. Och varför dyker de hela tiden upp sånt som får mig att falla ännu längre ner ?
Ser ni inte att min själ plågas, jag kämpar för att överleva!

Oscar Isaksson

Vill bara säga till dig vilken underbar vän du är. Du finns alltid där när jag behöver dig, och vad de än är så kan jag alltid prata med dig om allt. Har aldrig haft en bättre vän, och såna som dig hittar man absolut inte var som hellst. Du gör mig glad, har alltid kul när jag är med dig. Du ställer alltid upp för mig och hjälper mig alltid med olika saker, till och med att diska! Vi gillar samma saker, och delar de mesta tillsammans. Vi kanske inte riktigt alltid har samma åsikter, men vi löser de alltid! När jag surar på dig, vill jag bara att du ska veta att de är för ditt eget bästa, vill ju inte förlora dig! Och jag vill att du ska veta att jag alltid finns här för dig också, när som hellst! Jag älskar dig och du är min absolut bästaste bästa vän!

Idag, just nu, mår jag bra. De har varit en bra dag! Jag har varit hittils på bra humör. Jag tror jag vet vad de beror på. Mitt hjärta blöder inte idag, inte just nu. Känner ändå smärtan, men inte lika stark som den brukar vara. Sunderbyn idag, resultaten såg mycket bra ut. Emil var så himla söt som körde mig, och sen väntade på mig! Sen var han ännu sötare och bjöd mig på MAX, faaan va gott de var! Underbara Emil ;) Har försökt ladda hem lite musik, men man är ju så jävla less på allt som finns! Man kanske skulle ta och gå ut med hundarna, eller gå och duscha? Känner mig bara så glad just nu! :D Kanske ringer oskar så han får komma och damsuga, har katthår i soffan! hihii..

Less på all ångest..

Är trött på att må såhär, är trött på att alltid vara ledsen och kämpa mot gråten som alltid kommer krypande..Hela tiden får jag kämpa emot vad jag känner, och låtsas känna nått jag inte ens gör. Mitt liv har aldrig varit lätt. Inte någonstans har de blåst medvind. Problemen och motgångarna har löst av varandra så långt jag kan minnas. Jag har varit med om saker som ni inte ens kan föreställa er. När man trott att allting äntligen går åt rätt håll, då sätter något eller någon en käpp i hjulet och man faller pladask till botten igen, full i sår reser man sig upp och börjar resan upp från de mörka på nytt, men de är som en ond cirkel som jag aldrig kommer ur. Inte vet jag hur länge jag orkar, ångesten tynger mitt bröst som en stor svart sten. Den äter upp mig inifrån, tills de inte finns nått kvar.. Men jag vet att de finns någonting i denna grymma värld som fortfarande håller den lilla glöden vid liv inom mig. Nått som får mig att orka resa mig igen då jag fallit, nått som får mig att orka fortsätta min kamp mot de som äter upp mig inifrån. Det är de ända positiva jag har kvar, de ända som får mig att le och känna mig lycklig. Men jag känner att de svarta är påväg att ta över, kan inte stoppa de som sker, vet inte hur jag ska bära mig åt. De är som att fumla i mörkret, du känner saker, men kan inte alltid placera vad de är för något. Vet inte vad som är värt att kämpa för längre. Jag vill inte att de ska vara försent, men tänk om de redan är de ? Hur ska jag hitta ut, vilken väg blir de ?

Till Dig..

Jag var en emotionellt vandrande katastrof
Med hjärtat förvridet
Som en hög rostigt skrot
Så kom du, och tog mig i handen..
Polerade mig till en skinande pärla
Med ömhet och tålamod
Nu känner jag mig vacker igen
Som ett smycke vid din sida
Vi är vackra
Du och jag tillsammans
Du är den som gör mig glad
Den du är, din charm
Allt som inkluderar dig gör mig lycklig
Du är mitt solsken när regnet faller
I hjärtat finns ett rum som bara är för dig,
och var jag än tar plats så finns du här med mig
Den trygghet du ger mig har jag inte kännt innan
Känslan av närhet när din hud rör min,
och vi ligger tätt intill varandra är obeskrivlig
Ändå känns de som om vi är för långt ifrån varandra
De bästa jag kan få finns hos dig
Släpper inte taget om dig,
vad som än händer
Allt jag behöver är dig
Även när världen rasar, och himlen faller ner
Till och med när hoppet försvinner, och ljuset slocknar
Då är de fortfarande bara dig jag älskar och behöver
För med dig vid min sida,
kommer jag att klara allt

Mina goa små änglar

Jag vet, eller inte. Kälek är en känsla som har många ansikten. Den kan liknas med hat, ömhet, romans, hopp och gud vet vad mer. Jag vet inte var jag ska vända mig, men alla ord är kärlek. Jag har alltid fruktat kärlek, hatat de till de bittra slutet. Dock har jag i hemlighet alltid velat vara en del av någons kärlek, att få vara de oblekt för någons kärlek. Jag hatar för att jag älskar. Jag dör, fast än lever jag. Varje gång jag älskar någon får jag ont i kroppen. Men av vad ? För mig finns de tydligen bara besvikelser. Hela världen omkring mig snurrar. Den hatar också, precis som jag. Att älska någon är som att ta av sig sin skottsäkra väst och be någon sikta mot hjärtat. Man håller andan, spänner sig och inväntar ljudet. Men allt är tyst, du hör aldrig skottet avfyras. De ända du hör är att du skriker och sen faller du. Som om du står några sekunder på den högsta toppen, du har segrat och klarat de. Hela världen ligger vid dina fötter. Hoppet och glädjen är det ända i ditt liv. Men helt plötsligt faller du, faller snabbt. Du skriker på hjälp, håller andan och hoppas på den tusendels sekund som finns kvar att du fick en chans till. Men de är över innan du hunnit ta ditt sista andetag. I avgrunden är alla lika, sårade. Alla blöder, alla har mörker och alla är lika inför fallet. Man hör aldrig ljudet, förän det har hänt just dig.

Du kanske finns...

Efter många funderare, och många sömnlösa nätter så vet jag äntligen hur jag vill att allt ska se ut. De kanske inte kommer att ske, eller så gör det de. Vad vet jag?
Men jag har iaf en önskan om en verklighet. Önskar jag kunde göra allt dåligt som jaag gjort ogjort, precis allt. Önskar att inget av de hemska som hänt skulle ha hänt. Tankarna och skuldkänslorna följer mig varje dag, dom försvinner inte. Jag önskar att jag hade en person i mitt liv, som älskar mig för den jag är trots att jag inte är perfekt. Någon som inte vill ändra på mig. En person som vill dela mina intressen och hjälpa mig med saker, utan att jag ska behöva tjata eller böna och be om de. Önskar jag hade någon som alltid finns där för mig, tröstar mig då jag är ledsen, lyssnar då jag vill prata och förstår sig på mig vad de än gäller, iaf försöker så gott de går! Vill ha någon som jag kan lita på till 200 %, vad de än gäller! Någon som aldrig slutar krama och pussa på mig. En person som är öppen och ärlig och vågar vara sig själv, och som jag vågar vara mig själv med utan att känna mig obekväm. Vill hitta någon att skratta och ha roligt med, någon som jag kan öppna mig för. Samtidigt som jag vill ha allt detta, vill jag också kunna få tid för mig själv och för mina vänner och familj, utan att de ska bli tjaffs och bråk. Vill kunna dela intima stunder, men samtidigt bara kunna ligga och mysa och prata/se film eller nått, utan massa oavbrutet tajjsande... Inget ska kännas obekvämt, allt ska passa ihop, som ett pussel! Ett förhållande kanske kan liknas med ett glas. När du tappar de går de inte att laga. Hur mycket man än försöker klistra och limma finns de ändå sprickor kvar. Då har man bara 2 val. Antingen så slänger man de glaset och tar ett nytt, eller så dricker man ur de gamla och riskerar att skära sig i läppen...