JAG HAR VERKLIGEN FÖRSÖKT... Med allt! Jag har till och med gjort något som ni alldrig trodde jag skulle göra, nämligen sålt min bil. Min älskade bil.. Om ni bara visste hur tungt de var för mig. De finns 2 saker jag älskar i mitt liv, de är min bil och de andra får jag inte tala om. Men de känns helt tomt nu. Finns inget kvar. Bara tårarna som rinner, och saknaden. De river i mitt bröst. Jag sitter bara här hemma, jag går inte ut. Jag väntar bara på att du ska komma hit, men du gör inte de. Jag har försökt bevisa för dig vem jag är, vad jag vill och hur jag haft de. Jag vill inte ens gå till parkeringen för min älskade merca finns inte där. Men som sagt, allt för dig. De var länge sen jag var riktigt kär, har glömt hur de känns. Hur de känns att alltid ha någon där, någon som älskar en. Jag vill vara én del av någons liv, ett självklart val. Orkar inte tjata eller gnälla om allt. Vill bara ha dig här, alltid.. Men nu är de så att jag är kär. Jag älskar dig, bara dig. Jag har aldrig känt så här, inte för någon. Vill vara med dig, alltid.. Och för er som undrar varför jag har skrivit de jag gjort i min tatuering, trots att jag inte haft någon tur i kärlek, så kan jag säga såhär: Jag tror på den fortfarande, trots att allt är skit.. I tatueringen står de "Amor vincit omnia, nemo nisi mors" De betyder "Kärleken övervinner allt, inget utom döden skilljer oss åt"

Ett par djupa ord..

Säg ingenting till mig, jag ser allting ändå, de hörs på stegen när du går. Du frågar hur de är, som om de skulle vara uppenbart. Du ger de du vill, när du tror att du känner mig. Du reser utan mål, så nu reser jag mig bort från dig. Jag vet vars jag ska, du säger att du varit där. Men du känner ingenting, du som skriver om vad kärlek är. Du håller ingens hand, du tror att alla skulle titta då. Men jag håller din ibland, för de är kallt och jag fryser så.. Kom när du vill, jag är vaken hela natten..

Sjuk ångest..

Magen bara vrider sig, gör så jävla ont att jag inte ens kan äta.. Jag klarar inte ens av att dricka. Ligger hemma själv och vet inte vad jag ska ta mig till. Blir de inte bättre måste jag åka på akuten.. Spy blod är inte okej alltså :( Världen är grym. Jag vill inte känna så här. Snälla gud om du finns, hjälp mig ut ur detta lidande, dessa plågor. Jag gör vad som hellst. Jag vittrar sönder inombords...

Om att ha förlorat någon..

De är dags att tänka efter. Jag vet inte riktigt vad de är jag hoppas på längre.. Ska de bli bra någon gång ? Detta funderande tynger mig hela tiden. Ensamheten tynger mig hela tiden. Känner mig bara dum, och jobbig.. Men de är jobbigt att inte veta sanningen.. Eller egentligen förstår jag nog innerst inne. De gör man nog alltid. De gör ont att vara vaken ibland, allt är en ända härva. Liksom ett enda trassel där ingen bit leder någonstans. Jag är inte säker på vars jag ska, och vad jag har. Jag har förlorat en jag verkligen behövde i mitt liv. De kändes som att en bit av mig försvann. Jag har inte sagt de försen nu. Sa alltid att "jag inte bryr mig" Men de var ju just de jag gjorde, men jag höll de för mig själv. Jag hade ingen i mitt liv som stöttade mig. Inte ens du, när jag som mest behövde dig fanns du inte där. Efter alla år av lycka och motgångar tycker jag att vi båda borde ha lärt oss att de bästa vi har är varandra. Efter galenskap och dumheter borde vi ha lärt oss att ingen kan ha så kul som vi. Men då jag mötte dig, med honom och du inte ens hälsade åt mig, försvann allt. De kändes som en kniv i magen, ett sår som inte helar. Hur kunde du ? Vad hade jag gjort dig ? Jag kan säga till alla att jag inte bryr mig, men jag ljuger bara. Tårarna rinner ändå när ingen ser. Sanningen är inte den att jag inte bryr mig, sanningen är den att jag funderar varje dag, de ända jag gör är att bry mig. Men vissa hemligheter blir bevarade. Ensam är stark, men tillsammans är vi starkare! Men du ska veta en sak, att jag tävlar inte, jag ber inte och jag gnäller inte. Jag går hellre undan, försöker laga och lappa och gå vidare. Jag kommer aldrig be dig komma tillbaka, aldrig. Jag ber dig inte välja någon, de gör du själv.

Sanningen, den ruttna sanningen.

Jag vet att ni alla läser de här, just därför skriver jag detta. Jag är så jätte less på allt som tynger mig. Vissa saker kan jag leva med, andra inte. De som tynger mig mest är ensamheten. Jag kan säga till er från hjärtat att jag inte är en dålig människa. Jag är hur bra som hellst. Jag är snäll och omtänksam. Tänker sällan på mig själv, andra går före. Jag är alltid glad, iaf när jag är bland andra människor. Jag visar oftast min positiva sida. Jag är bra på många saker också, de vet jag själv, jag säger de inte bara.. Säger aldrig heller att jag verkligen är en bra människa.. Jag är rak och ärlig, ingen mytoman eller inbrottstjuv.. Har alltid kämpat för sånt som jag tror på. Jag har lätt för att prata med folk, även såna som jag inte känner. När jag var yngre var jag nästan alltid ensam, hade inte mycket vänner. I skolan var jag mobbad i många år. Jag fick lära mig att klara mig själv. De tog länge innan jag äntligen hittade en vänn att vara med. Idag hälsar vi knappt. Mitt liv har aldrig varit lätt.. Men jag har alltid bitit ihop, hemska minnen plågar mig men jag genomlider. Tonåren var inte mycket bättre, tragedierna löste av varandra, jag började skära mig och jag kunde inte sluta. Ångesten måste ut. Jag vart sjuk tillslut, fick läggas in på sjukhus. Jag var oerhört nära döden, men jag klarade mig genom de också. Ofta har jag gjort fel val i livet. Valt fel vägar och fel umgänge. Jag har fallit och fallit tills de bara funnits mörker. Misstag efter misstag har begåtts. Jag har hela tiden klättrat på botten, har precis lyckats hålla mig på ytan. Nu när jag äntligen har kommit upp från avgrunden, och äntligen kan känna en vindpust åt rätt håll då får jag en konstig känsla. Känslan av att de är för sent. Jag är redan stämplad och de går inte att ändra på. Många ser mig som en dålig människa, fast jag inte är de. Jag försöker ju med allt möjligt men står där ensam iaf. Ingen bry sig om att lära känna mig, jag som kör omkring i den där röda pundarmercan och stjäl fyrhjulingar.. Snälla någon, jag dricker inte ens alkohol, har aldrig gjort. Jag röker inte heller, aldrig ens testat.. De gör mig så himla olycklig att ingen ens försöker, ingen ser mig. Folk som inte ens känner mig dömmer mig för nått dom hört. Jag blir aldrig ens tillfrågad ifall jag kanske vill hitta på nått, följa med några som ska göra nått eller nått liknande. Jag sitter bara här, fäller en tår och tänker på mitt eländiga och ensamma liv. Hur gör man för att glömma, för att börja om? Ingen vill ju ge mig en ärlig chans att bevisa vem jag är.. Jag är inte den ni tror. Jag kan aldrig ändra på saker som varit, de är helt omöjligt. Men jag kan påverka hur mitt liv ser ut i framtiden, de är de ända.

Jag behöver dig

Jag är så lycklig, så himla himla lycklig! På riktigt. Jag vet hur känslan känns då man tror att man är de, men då de undermedvetna säger "nej, du måste slå dig fri" Men man sitter fast, så fruktansvärt fast att man inte tar sig lös, man ljuger för sig själv, ljuger för att orka, och tränger undan de som gör ont. Men de här är annorlunda. Hela jag pirrar, de är som att gå på moln, och framför allt, de gör inte ont... De ända som smärtar är osäkerheten, osäkerheten på om de kanske försvinner. Jag vill inte mista den, när jag äntligen hittat den. Lyckan är du, jag älskar verkligen dig. Jag älskar allt med dig, du är perfekt! Jag har insett nu att du faktiskt är på riktigt, att såna som du finns. Jag kan titta på dig i timmar, ögonen tåras. Jag tänker på dig när du inte finns här, och då kommer tårarna igen. Men de är glädjetårar. Jag öppnar ögonen, och du ligger där bredvid mig, precis där jag lämnade dig, jag kryper tätt intill, pillar i ditt hår och känner dina andetag. Just då finns de ingen lyckligare än jag. Bara att få hålla din hand gör mig så fruktansvärt lycklig. Snälla underbara älskade du, lämna mig inte. Mitt hjärta får du, men jag vill inte ha tillbaka de, aldrig någonsin. Jag tänker alltid älska dig, och jag är helt säker på att himlen saknar en ängel ! <3

Man älskar de som ignorerar oss, och vi ignorerar de som verkligen älskar oss......

Inget ändrar de som varit..

De som är de är, och de som har varit de har varit och
går absolut inte att ändra på. De ända du kan påverka är framtiden. Men ibland så påverkar de som varit framtiden, och i mitt fall är de så. Jag önskar att jag sluppit genomlida allt de mörka, sluppit vara med om saker som man bara vill glömma, och jag önskar framför allt såren som jag har från mitt förflutna skulle läka någon gång. Dom kanske gör de, vad vet jag. Än så länge blöder dom av ångest, ibland ångest över att jag fortfarande andas. Jag fortsätter alltid att kämpa, trots motvinden. Ska de någonsin ta slut, de är frågan. Och varför dyker de hela tiden upp sånt som får mig att falla ännu längre ner ?
Ser ni inte att min själ plågas, jag kämpar för att överleva!

Oscar Isaksson

Vill bara säga till dig vilken underbar vän du är. Du finns alltid där när jag behöver dig, och vad de än är så kan jag alltid prata med dig om allt. Har aldrig haft en bättre vän, och såna som dig hittar man absolut inte var som hellst. Du gör mig glad, har alltid kul när jag är med dig. Du ställer alltid upp för mig och hjälper mig alltid med olika saker, till och med att diska! Vi gillar samma saker, och delar de mesta tillsammans. Vi kanske inte riktigt alltid har samma åsikter, men vi löser de alltid! När jag surar på dig, vill jag bara att du ska veta att de är för ditt eget bästa, vill ju inte förlora dig! Och jag vill att du ska veta att jag alltid finns här för dig också, när som hellst! Jag älskar dig och du är min absolut bästaste bästa vän!

Idag, just nu, mår jag bra. De har varit en bra dag! Jag har varit hittils på bra humör. Jag tror jag vet vad de beror på. Mitt hjärta blöder inte idag, inte just nu. Känner ändå smärtan, men inte lika stark som den brukar vara. Sunderbyn idag, resultaten såg mycket bra ut. Emil var så himla söt som körde mig, och sen väntade på mig! Sen var han ännu sötare och bjöd mig på MAX, faaan va gott de var! Underbara Emil ;) Har försökt ladda hem lite musik, men man är ju så jävla less på allt som finns! Man kanske skulle ta och gå ut med hundarna, eller gå och duscha? Känner mig bara så glad just nu! :D Kanske ringer oskar så han får komma och damsuga, har katthår i soffan! hihii..

Less på all ångest..

Är trött på att må såhär, är trött på att alltid vara ledsen och kämpa mot gråten som alltid kommer krypande..Hela tiden får jag kämpa emot vad jag känner, och låtsas känna nått jag inte ens gör. Mitt liv har aldrig varit lätt. Inte någonstans har de blåst medvind. Problemen och motgångarna har löst av varandra så långt jag kan minnas. Jag har varit med om saker som ni inte ens kan föreställa er. När man trott att allting äntligen går åt rätt håll, då sätter något eller någon en käpp i hjulet och man faller pladask till botten igen, full i sår reser man sig upp och börjar resan upp från de mörka på nytt, men de är som en ond cirkel som jag aldrig kommer ur. Inte vet jag hur länge jag orkar, ångesten tynger mitt bröst som en stor svart sten. Den äter upp mig inifrån, tills de inte finns nått kvar.. Men jag vet att de finns någonting i denna grymma värld som fortfarande håller den lilla glöden vid liv inom mig. Nått som får mig att orka resa mig igen då jag fallit, nått som får mig att orka fortsätta min kamp mot de som äter upp mig inifrån. Det är de ända positiva jag har kvar, de ända som får mig att le och känna mig lycklig. Men jag känner att de svarta är påväg att ta över, kan inte stoppa de som sker, vet inte hur jag ska bära mig åt. De är som att fumla i mörkret, du känner saker, men kan inte alltid placera vad de är för något. Vet inte vad som är värt att kämpa för längre. Jag vill inte att de ska vara försent, men tänk om de redan är de ? Hur ska jag hitta ut, vilken väg blir de ?

Till Dig..

Jag var en emotionellt vandrande katastrof
Med hjärtat förvridet
Som en hög rostigt skrot
Så kom du, och tog mig i handen..
Polerade mig till en skinande pärla
Med ömhet och tålamod
Nu känner jag mig vacker igen
Som ett smycke vid din sida
Vi är vackra
Du och jag tillsammans
Du är den som gör mig glad
Den du är, din charm
Allt som inkluderar dig gör mig lycklig
Du är mitt solsken när regnet faller
I hjärtat finns ett rum som bara är för dig,
och var jag än tar plats så finns du här med mig
Den trygghet du ger mig har jag inte kännt innan
Känslan av närhet när din hud rör min,
och vi ligger tätt intill varandra är obeskrivlig
Ändå känns de som om vi är för långt ifrån varandra
De bästa jag kan få finns hos dig
Släpper inte taget om dig,
vad som än händer
Allt jag behöver är dig
Även när världen rasar, och himlen faller ner
Till och med när hoppet försvinner, och ljuset slocknar
Då är de fortfarande bara dig jag älskar och behöver
För med dig vid min sida,
kommer jag att klara allt

Mina goa små änglar

Jag vet, eller inte. Kälek är en känsla som har många ansikten. Den kan liknas med hat, ömhet, romans, hopp och gud vet vad mer. Jag vet inte var jag ska vända mig, men alla ord är kärlek. Jag har alltid fruktat kärlek, hatat de till de bittra slutet. Dock har jag i hemlighet alltid velat vara en del av någons kärlek, att få vara de oblekt för någons kärlek. Jag hatar för att jag älskar. Jag dör, fast än lever jag. Varje gång jag älskar någon får jag ont i kroppen. Men av vad ? För mig finns de tydligen bara besvikelser. Hela världen omkring mig snurrar. Den hatar också, precis som jag. Att älska någon är som att ta av sig sin skottsäkra väst och be någon sikta mot hjärtat. Man håller andan, spänner sig och inväntar ljudet. Men allt är tyst, du hör aldrig skottet avfyras. De ända du hör är att du skriker och sen faller du. Som om du står några sekunder på den högsta toppen, du har segrat och klarat de. Hela världen ligger vid dina fötter. Hoppet och glädjen är det ända i ditt liv. Men helt plötsligt faller du, faller snabbt. Du skriker på hjälp, håller andan och hoppas på den tusendels sekund som finns kvar att du fick en chans till. Men de är över innan du hunnit ta ditt sista andetag. I avgrunden är alla lika, sårade. Alla blöder, alla har mörker och alla är lika inför fallet. Man hör aldrig ljudet, förän det har hänt just dig.

Du kanske finns...

Efter många funderare, och många sömnlösa nätter så vet jag äntligen hur jag vill att allt ska se ut. De kanske inte kommer att ske, eller så gör det de. Vad vet jag?
Men jag har iaf en önskan om en verklighet. Önskar jag kunde göra allt dåligt som jaag gjort ogjort, precis allt. Önskar att inget av de hemska som hänt skulle ha hänt. Tankarna och skuldkänslorna följer mig varje dag, dom försvinner inte. Jag önskar att jag hade en person i mitt liv, som älskar mig för den jag är trots att jag inte är perfekt. Någon som inte vill ändra på mig. En person som vill dela mina intressen och hjälpa mig med saker, utan att jag ska behöva tjata eller böna och be om de. Önskar jag hade någon som alltid finns där för mig, tröstar mig då jag är ledsen, lyssnar då jag vill prata och förstår sig på mig vad de än gäller, iaf försöker så gott de går! Vill ha någon som jag kan lita på till 200 %, vad de än gäller! Någon som aldrig slutar krama och pussa på mig. En person som är öppen och ärlig och vågar vara sig själv, och som jag vågar vara mig själv med utan att känna mig obekväm. Vill hitta någon att skratta och ha roligt med, någon som jag kan öppna mig för. Samtidigt som jag vill ha allt detta, vill jag också kunna få tid för mig själv och för mina vänner och familj, utan att de ska bli tjaffs och bråk. Vill kunna dela intima stunder, men samtidigt bara kunna ligga och mysa och prata/se film eller nått, utan massa oavbrutet tajjsande... Inget ska kännas obekvämt, allt ska passa ihop, som ett pussel! Ett förhållande kanske kan liknas med ett glas. När du tappar de går de inte att laga. Hur mycket man än försöker klistra och limma finns de ändå sprickor kvar. Då har man bara 2 val. Antingen så slänger man de glaset och tar ett nytt, eller så dricker man ur de gamla och riskerar att skära sig i läppen...

De här skriver jag till dig

Jag har aldrig känt såhär förut, aldrig någonsin.

Du behöver bara se på mig, så smälter jag.

Du får mig alltid att le. Jag vet inte hur du bär dig åt, men du gör de.

När du rör mig känns de som att tiden stannar, då finns bara vi.

Vi passar så bra tillsammans du och jag, vi kompleterar varandra. Att hitta någon att dela sitt liv med är som att bygga pussel, bitarna måste passa exakt. Gör dom inte de så stämmer ingenting.
Du och jag, vi är som skapta för varandra, precis som ett pussel..
Hela mitt liv har du funnits där så nära, men ändå så långt borta. Nu vill jag aldrig vara utan dig.

Jag vill somna vid din sida, och vakna vid din sida. Jag vill dela allt, bra saker, och dåliga saker. Du bara dök upp i mitt liv då jag trodde att allt var förlorat. Du väckte så starka känslor inom mig, och dom stannar och växer ännu mer!

Du gör min dag, varje dag.

Jag älskar dig så fruktansvärt mycket. De ska alltid vara du och jag, tills döden skiljer oss åt..

Hitta inte någon att leva med, hitta någon du inte kan leva utan.

De har jag gjort

Länge sedan nu, men de känns ändå...

Nu är de en stund sen jag skev här.. Har hänt mycket sen sist. Nu känner jag mig bara kluven. Jag tänker inte nämna namn här nå mer, ni får ta åt er av de jag skriver om ni vill, eller låta bli.
Jag mår riktigt dåligt. Känner att jag inte riktigt kan hantera situationen jag sitter i. Den är rätt jobbig och krånglig. Samtidigt som jag svävar på moln, vittrar mitt hjärta bort i sorg och saknad.
Samtidigt som de känns så rätt, känns de så fel. Kan jag verkligen lita på att de finns något där ? Gör jag rätt som väntar ? Jag är så trött så trött. Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till snart.
Kan man verkligen lita på att en person är den som denne utger sig för att vara ? Är så rädd för att bli besviken, men är så trött på att komma i sista hand...

Jag fick låna en ängel

Du såg mot mig, en sista gång. Du var så lugn, som om du redan gett dig av. Du såg på mig, att jag var rädd. Hur kan man någonsin vara beredd? Du gav mig allt ett hjärta kan. Du lever kvar i mig så länge livet ger mig tid. Du rör vid mitt inre, du får mig att le. De var som en dröm som förvandlades till verklighet, då jag fick låna en ängel, som spred sitt ljus i mitt liv, i varje andetag. Du togs bort från mig alldeles för tidigt, men jag fick låna dig för en stund. Jag älskar dig, den du är. Du är allt jag någonsin önskat mig. Jag minns de som igår, orden försvann ut i ett tomrum av förtvivlan. Allt jag sa var förgäves, men jag ville inte ge upp. Finns de nått jag kan göra? Snälla säg de nu. Jag blundade hårt, och tårarna kom. Jag ville inte tro dig, tills du rörde mig. Jag kände ingenting. Du log mot mig, och ingenting fanns där. Du höll om mig, när jag skakade av sorg, men de ända du sa var att ingenting finns kvar. Snälla säg de inte, säg de bara inte.

Nu rasar hela min värld, som ett sorgefyllt hål. De ända jag begärde var tid för oss 2, men jag är ensam här utan dig och du kommer aldrig tillbaka. Jag förstod aldrig riktigt hur illa de var. Jag lät dig vara ensam när du slöt dig i ditt skal. Jag kan fortsätta ångra, jag kan fortsätta le men min allra högsta önskan är att ha dig bredvid mig igen. En enda kyss från dig ger mig liv, de fyller hela mig. Jag är sanslöst förlorad i dig. Dom säger att ensam är stark, men ensam är ensam.....

Kapitel 4 Funderingar....

Snälla Toni, kom hem! Behöver en kram och någon som lyssnar och inte dömmer mig för de jag vill berätta. Vet inte riktigt hur jag känner nu. Känns som att jag står stilla, och de får inte hända! Måste gå framåt, hela tiden! Men ibland blir de brar för tungt att bära på allt själv. Då är de kanske tillåtet att stå lite stilla, och tänka en stund bra, inte för att backa. Har haft en jätte bra vecka, allt har gått rätt. Har fått nya vänner, och nya möjligheter. Men jag har också fått möta sanningar som jag så länge fruktat och tryckt undan. Men äntligen är de ur vägen. Nu är de bara de där stora kvar som ligger och gnager. Kommer jag någonsin få se dig igen? Jag älskar dig. Film hos mamma ikväll, de var mysigt! Filmen var bra också! Efteråt for jag ner på stan, surrade med Mari och Tess. Sen träffade jag min lilla Emil, hehe! Han lyckas alltid att göra mig på bra humör, hur värdelöst allt än är. Han vet alltid vad han ska säga vid alla tillfällen, han är verkligen världens underbaraste vän! :) Imorgon blir de att parta med syrran! Emil har LOVAT att komma också.. Så skönt att vara bland mina vänner, har saknat de så mycket! Saknar gamla tider. Saknar david med gitarren, och viiken med sin onda tvilling Sören! Saknar grilleliten ;) Sa till Lena idag på jobbet att jag saknar då min största lycka var när pollux-paketet kom hem i brevlådan. Allt var så mycket enklare då, nu är de allvar. Jag vill verkligen inte vakna upp en dag och inse att jag har tappat kontrollen över allt! Jag vill inte trilla av linan helt, och möta den mörka avgrunden där de verkligen inte finns någonting mer att kämpa för. Har offrat så mycket ur mitt liv som betydde så mycket, vill inte förlora mera nu, de räcker såhär. Har alla minnen kvar, men jag vill inte ha dem, jag klarar mig bättre utan dom. Vill glömma, men ändå inte. På tal om ingenting, hade en otroligt djup diskussion med siss vid köksbordet hos mamma idag, mitt i denna diskussion avbryter hon mig och säger till mig "Jag måste bara få fråga dig, är du oskuld" Jag brister då ut i skratt och frågar hur hon kom på att fråga de, och då sa hon att hon bara var så sliskigt nyfiken! ;) Hihi, de satte verkligen prägel på min dag, så otroligt random alltså! Morjärv imorgon med mammsi min! Är dödens trött nu, orkar knappt hålla upp ögonen, men var tvungen skriva av mig lite om allt möjligt. Nu en helt random sak till, och de är att jag älskar dig, mitt i allt! Du är som en olöst gåta, början på nått underbart för mig. De sägs att kärlek lovar stort, men håller tungt. Du kan kalla de förnuft, men aldrig sunt. De är så sant så! Jag älskar dig, trots allt

Kapitel 1 En ny start

Var de meningen att de skulle bli såhär ? Ensamheten? Tankarna? Jag tror ändå de är ödet. De som inte är menat, de händer inte, och de som händer, de är menat att hända. Förstår ni? Men iaf, detta måste vara ödet. Jag känner mig inte ensam, inte ensam osynlig längre. Jag känner mig levande, känner mig stark. Livet känns lättare nu, då jag äntligen kan leva de som jag vill. Jag har mitt, mitt liv, mina vänner, mina hundar, mina hästar och min familj. Jag kanske inte vet ännu vilken väg jag ska gå, men jag tar mig iaf framåt. Vilket håll kvittar, bara jag inte står still. Varje dag har nya möjligheter, nya underbara stunder som sätter prägling på mitt än så länge trasiga, ihoplappade liv. Men de tar sig, allt går att laga säger de som vet, även jag. Även om de är tomt och ensamt så kommer jag att klara de. De måste jag. Måste vara stakt hela vägen, och inte ge mig! Även om du inte finns där längre så kan jag inte hänga upp mig på de. Sängen kanske är stor och tom där den står i mitt kalla mörka sovrum, men med lite ljus, en film och 2 mysiga hundar och 2 goa katter att kramas med så är ju de fixat! Djur dömmer en aldrig, de är de bästa. Hur illa man än luktar och hur orakade ben man än har, så är man ändå alltid älskad och uppskattad. De förstår en, och tvingar en inte till saker man inte vill. De följer en in i döden, den lojaliteten kan ingen annan ge en! Känslor är komplicerade saker, iaf känslor man har för någon annan. Varför är just de så starka? Och de är just dom man inte kan styra över, de bara kommer, när som hellst, och för vem som hellst! De bara är... Och sen när man vill att de ska försvinna, så gör de inte de. De sitter med superlim och går knappt bort med tinner... Sen mitt i allt så visar de sig att de finns känslor för någon annan också. de är ju de som är de värsta. För sen då man måste bestämma sig för vilken av dom de blir, då blir en sårad, och man själv blir kallad för slampa, bara för att man lämnade kvar den andra. Men vad är rättvist egentligen, Leva med någon man inte älskar utan att den andra vet om de, eller släppa taget och låta den andra gå? Jag vet ju vad jag själv tycker. Ibland så måste man möta sanningen, även om den är vidrig och väldigt skrämmande. Ibland är de bäst så, även fast de inte känns så i början. Men ibland, men bara ibland så begår man världens största misstag, vilket man inte trodde var meningen skulle kunna hända. Man gör slut, och sen hinner sanningen ikapp en, och känslorna kommer tillbaka och man inser att de här var ju inte alls de man ville! Man inser att man hade allt man behövde, allt man ville ha, men då kan de vara försent, väldigt fort... Och i de ögonblicket inser man att man har orsakat sig själv större skada än den man gav den andra. Sådan är kärleken, grym, hård och absolut inte rättvis. Den skadar, sårar och sliter isär människors hjärtan. Men hur hemsk den än är, och vad den än gör mot en så kan vi inte leva utan den.