Idag, just nu, mår jag bra. De har varit en bra dag! Jag har varit hittils på bra humör. Jag tror jag vet vad de beror på. Mitt hjärta blöder inte idag, inte just nu. Känner ändå smärtan, men inte lika stark som den brukar vara. Sunderbyn idag, resultaten såg mycket bra ut. Emil var så himla söt som körde mig, och sen väntade på mig! Sen var han ännu sötare och bjöd mig på MAX, faaan va gott de var! Underbara Emil ;) Har försökt ladda hem lite musik, men man är ju så jävla less på allt som finns! Man kanske skulle ta och gå ut med hundarna, eller gå och duscha? Känner mig bara så glad just nu! :D Kanske ringer oskar så han får komma och damsuga, har katthår i soffan! hihii..

Less på all ångest..

Är trött på att må såhär, är trött på att alltid vara ledsen och kämpa mot gråten som alltid kommer krypande..Hela tiden får jag kämpa emot vad jag känner, och låtsas känna nått jag inte ens gör. Mitt liv har aldrig varit lätt. Inte någonstans har de blåst medvind. Problemen och motgångarna har löst av varandra så långt jag kan minnas. Jag har varit med om saker som ni inte ens kan föreställa er. När man trott att allting äntligen går åt rätt håll, då sätter något eller någon en käpp i hjulet och man faller pladask till botten igen, full i sår reser man sig upp och börjar resan upp från de mörka på nytt, men de är som en ond cirkel som jag aldrig kommer ur. Inte vet jag hur länge jag orkar, ångesten tynger mitt bröst som en stor svart sten. Den äter upp mig inifrån, tills de inte finns nått kvar.. Men jag vet att de finns någonting i denna grymma värld som fortfarande håller den lilla glöden vid liv inom mig. Nått som får mig att orka resa mig igen då jag fallit, nått som får mig att orka fortsätta min kamp mot de som äter upp mig inifrån. Det är de ända positiva jag har kvar, de ända som får mig att le och känna mig lycklig. Men jag känner att de svarta är påväg att ta över, kan inte stoppa de som sker, vet inte hur jag ska bära mig åt. De är som att fumla i mörkret, du känner saker, men kan inte alltid placera vad de är för något. Vet inte vad som är värt att kämpa för längre. Jag vill inte att de ska vara försent, men tänk om de redan är de ? Hur ska jag hitta ut, vilken väg blir de ?

Till Dig..

Jag var en emotionellt vandrande katastrof
Med hjärtat förvridet
Som en hög rostigt skrot
Så kom du, och tog mig i handen..
Polerade mig till en skinande pärla
Med ömhet och tålamod
Nu känner jag mig vacker igen
Som ett smycke vid din sida
Vi är vackra
Du och jag tillsammans
Du är den som gör mig glad
Den du är, din charm
Allt som inkluderar dig gör mig lycklig
Du är mitt solsken när regnet faller
I hjärtat finns ett rum som bara är för dig,
och var jag än tar plats så finns du här med mig
Den trygghet du ger mig har jag inte kännt innan
Känslan av närhet när din hud rör min,
och vi ligger tätt intill varandra är obeskrivlig
Ändå känns de som om vi är för långt ifrån varandra
De bästa jag kan få finns hos dig
Släpper inte taget om dig,
vad som än händer
Allt jag behöver är dig
Även när världen rasar, och himlen faller ner
Till och med när hoppet försvinner, och ljuset slocknar
Då är de fortfarande bara dig jag älskar och behöver
För med dig vid min sida,
kommer jag att klara allt

Mina goa små änglar

Jag vet, eller inte. Kälek är en känsla som har många ansikten. Den kan liknas med hat, ömhet, romans, hopp och gud vet vad mer. Jag vet inte var jag ska vända mig, men alla ord är kärlek. Jag har alltid fruktat kärlek, hatat de till de bittra slutet. Dock har jag i hemlighet alltid velat vara en del av någons kärlek, att få vara de oblekt för någons kärlek. Jag hatar för att jag älskar. Jag dör, fast än lever jag. Varje gång jag älskar någon får jag ont i kroppen. Men av vad ? För mig finns de tydligen bara besvikelser. Hela världen omkring mig snurrar. Den hatar också, precis som jag. Att älska någon är som att ta av sig sin skottsäkra väst och be någon sikta mot hjärtat. Man håller andan, spänner sig och inväntar ljudet. Men allt är tyst, du hör aldrig skottet avfyras. De ända du hör är att du skriker och sen faller du. Som om du står några sekunder på den högsta toppen, du har segrat och klarat de. Hela världen ligger vid dina fötter. Hoppet och glädjen är det ända i ditt liv. Men helt plötsligt faller du, faller snabbt. Du skriker på hjälp, håller andan och hoppas på den tusendels sekund som finns kvar att du fick en chans till. Men de är över innan du hunnit ta ditt sista andetag. I avgrunden är alla lika, sårade. Alla blöder, alla har mörker och alla är lika inför fallet. Man hör aldrig ljudet, förän det har hänt just dig.

Du kanske finns...

Efter många funderare, och många sömnlösa nätter så vet jag äntligen hur jag vill att allt ska se ut. De kanske inte kommer att ske, eller så gör det de. Vad vet jag?
Men jag har iaf en önskan om en verklighet. Önskar jag kunde göra allt dåligt som jaag gjort ogjort, precis allt. Önskar att inget av de hemska som hänt skulle ha hänt. Tankarna och skuldkänslorna följer mig varje dag, dom försvinner inte. Jag önskar att jag hade en person i mitt liv, som älskar mig för den jag är trots att jag inte är perfekt. Någon som inte vill ändra på mig. En person som vill dela mina intressen och hjälpa mig med saker, utan att jag ska behöva tjata eller böna och be om de. Önskar jag hade någon som alltid finns där för mig, tröstar mig då jag är ledsen, lyssnar då jag vill prata och förstår sig på mig vad de än gäller, iaf försöker så gott de går! Vill ha någon som jag kan lita på till 200 %, vad de än gäller! Någon som aldrig slutar krama och pussa på mig. En person som är öppen och ärlig och vågar vara sig själv, och som jag vågar vara mig själv med utan att känna mig obekväm. Vill hitta någon att skratta och ha roligt med, någon som jag kan öppna mig för. Samtidigt som jag vill ha allt detta, vill jag också kunna få tid för mig själv och för mina vänner och familj, utan att de ska bli tjaffs och bråk. Vill kunna dela intima stunder, men samtidigt bara kunna ligga och mysa och prata/se film eller nått, utan massa oavbrutet tajjsande... Inget ska kännas obekvämt, allt ska passa ihop, som ett pussel! Ett förhållande kanske kan liknas med ett glas. När du tappar de går de inte att laga. Hur mycket man än försöker klistra och limma finns de ändå sprickor kvar. Då har man bara 2 val. Antingen så slänger man de glaset och tar ett nytt, eller så dricker man ur de gamla och riskerar att skära sig i läppen...

De här skriver jag till dig

Jag har aldrig känt såhär förut, aldrig någonsin.

Du behöver bara se på mig, så smälter jag.

Du får mig alltid att le. Jag vet inte hur du bär dig åt, men du gör de.

När du rör mig känns de som att tiden stannar, då finns bara vi.

Vi passar så bra tillsammans du och jag, vi kompleterar varandra. Att hitta någon att dela sitt liv med är som att bygga pussel, bitarna måste passa exakt. Gör dom inte de så stämmer ingenting.
Du och jag, vi är som skapta för varandra, precis som ett pussel..
Hela mitt liv har du funnits där så nära, men ändå så långt borta. Nu vill jag aldrig vara utan dig.

Jag vill somna vid din sida, och vakna vid din sida. Jag vill dela allt, bra saker, och dåliga saker. Du bara dök upp i mitt liv då jag trodde att allt var förlorat. Du väckte så starka känslor inom mig, och dom stannar och växer ännu mer!

Du gör min dag, varje dag.

Jag älskar dig så fruktansvärt mycket. De ska alltid vara du och jag, tills döden skiljer oss åt..

Hitta inte någon att leva med, hitta någon du inte kan leva utan.

De har jag gjort

Länge sedan nu, men de känns ändå...

Nu är de en stund sen jag skev här.. Har hänt mycket sen sist. Nu känner jag mig bara kluven. Jag tänker inte nämna namn här nå mer, ni får ta åt er av de jag skriver om ni vill, eller låta bli.
Jag mår riktigt dåligt. Känner att jag inte riktigt kan hantera situationen jag sitter i. Den är rätt jobbig och krånglig. Samtidigt som jag svävar på moln, vittrar mitt hjärta bort i sorg och saknad.
Samtidigt som de känns så rätt, känns de så fel. Kan jag verkligen lita på att de finns något där ? Gör jag rätt som väntar ? Jag är så trött så trött. Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till snart.
Kan man verkligen lita på att en person är den som denne utger sig för att vara ? Är så rädd för att bli besviken, men är så trött på att komma i sista hand...

Jag fick låna en ängel

Du såg mot mig, en sista gång. Du var så lugn, som om du redan gett dig av. Du såg på mig, att jag var rädd. Hur kan man någonsin vara beredd? Du gav mig allt ett hjärta kan. Du lever kvar i mig så länge livet ger mig tid. Du rör vid mitt inre, du får mig att le. De var som en dröm som förvandlades till verklighet, då jag fick låna en ängel, som spred sitt ljus i mitt liv, i varje andetag. Du togs bort från mig alldeles för tidigt, men jag fick låna dig för en stund. Jag älskar dig, den du är. Du är allt jag någonsin önskat mig. Jag minns de som igår, orden försvann ut i ett tomrum av förtvivlan. Allt jag sa var förgäves, men jag ville inte ge upp. Finns de nått jag kan göra? Snälla säg de nu. Jag blundade hårt, och tårarna kom. Jag ville inte tro dig, tills du rörde mig. Jag kände ingenting. Du log mot mig, och ingenting fanns där. Du höll om mig, när jag skakade av sorg, men de ända du sa var att ingenting finns kvar. Snälla säg de inte, säg de bara inte.

Nu rasar hela min värld, som ett sorgefyllt hål. De ända jag begärde var tid för oss 2, men jag är ensam här utan dig och du kommer aldrig tillbaka. Jag förstod aldrig riktigt hur illa de var. Jag lät dig vara ensam när du slöt dig i ditt skal. Jag kan fortsätta ångra, jag kan fortsätta le men min allra högsta önskan är att ha dig bredvid mig igen. En enda kyss från dig ger mig liv, de fyller hela mig. Jag är sanslöst förlorad i dig. Dom säger att ensam är stark, men ensam är ensam.....

Kapitel 4 Funderingar....

Snälla Toni, kom hem! Behöver en kram och någon som lyssnar och inte dömmer mig för de jag vill berätta. Vet inte riktigt hur jag känner nu. Känns som att jag står stilla, och de får inte hända! Måste gå framåt, hela tiden! Men ibland blir de brar för tungt att bära på allt själv. Då är de kanske tillåtet att stå lite stilla, och tänka en stund bra, inte för att backa. Har haft en jätte bra vecka, allt har gått rätt. Har fått nya vänner, och nya möjligheter. Men jag har också fått möta sanningar som jag så länge fruktat och tryckt undan. Men äntligen är de ur vägen. Nu är de bara de där stora kvar som ligger och gnager. Kommer jag någonsin få se dig igen? Jag älskar dig. Film hos mamma ikväll, de var mysigt! Filmen var bra också! Efteråt for jag ner på stan, surrade med Mari och Tess. Sen träffade jag min lilla Emil, hehe! Han lyckas alltid att göra mig på bra humör, hur värdelöst allt än är. Han vet alltid vad han ska säga vid alla tillfällen, han är verkligen världens underbaraste vän! :) Imorgon blir de att parta med syrran! Emil har LOVAT att komma också.. Så skönt att vara bland mina vänner, har saknat de så mycket! Saknar gamla tider. Saknar david med gitarren, och viiken med sin onda tvilling Sören! Saknar grilleliten ;) Sa till Lena idag på jobbet att jag saknar då min största lycka var när pollux-paketet kom hem i brevlådan. Allt var så mycket enklare då, nu är de allvar. Jag vill verkligen inte vakna upp en dag och inse att jag har tappat kontrollen över allt! Jag vill inte trilla av linan helt, och möta den mörka avgrunden där de verkligen inte finns någonting mer att kämpa för. Har offrat så mycket ur mitt liv som betydde så mycket, vill inte förlora mera nu, de räcker såhär. Har alla minnen kvar, men jag vill inte ha dem, jag klarar mig bättre utan dom. Vill glömma, men ändå inte. På tal om ingenting, hade en otroligt djup diskussion med siss vid köksbordet hos mamma idag, mitt i denna diskussion avbryter hon mig och säger till mig "Jag måste bara få fråga dig, är du oskuld" Jag brister då ut i skratt och frågar hur hon kom på att fråga de, och då sa hon att hon bara var så sliskigt nyfiken! ;) Hihi, de satte verkligen prägel på min dag, så otroligt random alltså! Morjärv imorgon med mammsi min! Är dödens trött nu, orkar knappt hålla upp ögonen, men var tvungen skriva av mig lite om allt möjligt. Nu en helt random sak till, och de är att jag älskar dig, mitt i allt! Du är som en olöst gåta, början på nått underbart för mig. De sägs att kärlek lovar stort, men håller tungt. Du kan kalla de förnuft, men aldrig sunt. De är så sant så! Jag älskar dig, trots allt

Kapitel 1 En ny start

Var de meningen att de skulle bli såhär ? Ensamheten? Tankarna? Jag tror ändå de är ödet. De som inte är menat, de händer inte, och de som händer, de är menat att hända. Förstår ni? Men iaf, detta måste vara ödet. Jag känner mig inte ensam, inte ensam osynlig längre. Jag känner mig levande, känner mig stark. Livet känns lättare nu, då jag äntligen kan leva de som jag vill. Jag har mitt, mitt liv, mina vänner, mina hundar, mina hästar och min familj. Jag kanske inte vet ännu vilken väg jag ska gå, men jag tar mig iaf framåt. Vilket håll kvittar, bara jag inte står still. Varje dag har nya möjligheter, nya underbara stunder som sätter prägling på mitt än så länge trasiga, ihoplappade liv. Men de tar sig, allt går att laga säger de som vet, även jag. Även om de är tomt och ensamt så kommer jag att klara de. De måste jag. Måste vara stakt hela vägen, och inte ge mig! Även om du inte finns där längre så kan jag inte hänga upp mig på de. Sängen kanske är stor och tom där den står i mitt kalla mörka sovrum, men med lite ljus, en film och 2 mysiga hundar och 2 goa katter att kramas med så är ju de fixat! Djur dömmer en aldrig, de är de bästa. Hur illa man än luktar och hur orakade ben man än har, så är man ändå alltid älskad och uppskattad. De förstår en, och tvingar en inte till saker man inte vill. De följer en in i döden, den lojaliteten kan ingen annan ge en! Känslor är komplicerade saker, iaf känslor man har för någon annan. Varför är just de så starka? Och de är just dom man inte kan styra över, de bara kommer, när som hellst, och för vem som hellst! De bara är... Och sen när man vill att de ska försvinna, så gör de inte de. De sitter med superlim och går knappt bort med tinner... Sen mitt i allt så visar de sig att de finns känslor för någon annan också. de är ju de som är de värsta. För sen då man måste bestämma sig för vilken av dom de blir, då blir en sårad, och man själv blir kallad för slampa, bara för att man lämnade kvar den andra. Men vad är rättvist egentligen, Leva med någon man inte älskar utan att den andra vet om de, eller släppa taget och låta den andra gå? Jag vet ju vad jag själv tycker. Ibland så måste man möta sanningen, även om den är vidrig och väldigt skrämmande. Ibland är de bäst så, även fast de inte känns så i början. Men ibland, men bara ibland så begår man världens största misstag, vilket man inte trodde var meningen skulle kunna hända. Man gör slut, och sen hinner sanningen ikapp en, och känslorna kommer tillbaka och man inser att de här var ju inte alls de man ville! Man inser att man hade allt man behövde, allt man ville ha, men då kan de vara försent, väldigt fort... Och i de ögonblicket inser man att man har orsakat sig själv större skada än den man gav den andra. Sådan är kärleken, grym, hård och absolut inte rättvis. Den skadar, sårar och sliter isär människors hjärtan. Men hur hemsk den än är, och vad den än gör mot en så kan vi inte leva utan den.

Tisdag

En helt underbar dag! De började med mys tillsammans med älskling, innan man äntligen orkade stiga upp! Piggy kom förbi och käkade nå mackor på sin lunch. Dom håller på skottar taken här på lägenheterna, sen skjutsade han mig ner på stan så jag fick köpa lite makaroner och korv som jag skulle ha till lunchen, överraskade Simon med lite ägg till. Åkte till stallet efteråt och longerade Ballerina (kolla bilderna). Gick S U P E R! Var i paddocken som var oskottad, vilket var min tanke att hon skulle få kämpa extra mycket! Är ju skitbra träning! Gjorde klart alla höpåsar och mockningen efteråt! Hemmåt sen, skickade iväg extraljusen idag med bussgods, sen så lämnade Simon av mig hemma för han skulle ha bilen till Boden på innebandymatch! Hemma blev jag, diskade och pysslade lite men sen blev jag less så Piggy fick komma och skjutsa mig till stallet igen :) Tog in damerna och sen bestämde jag mig för att ta itu med Ellinore. Tog ut henne runt slingan, och hon var bokstavligen T O K I G! Hade bara ett rakt vanligt bett på henne och hon bet fast de på en gång, var tvungen styre henne i en driva en gång för att få stopp! Hon lyssnade inte alls på mig.... Ides inte hämta de andra bettet, trodde de vanliga skulle funka men icket icket... Lite snupulsning på slutet och efter de var hon rätt slut, snön gick ju över magen på henne på vissa ställen :D
De blir båda hästarna på konditionsträning imorgon! Synd att vi inte får använda travbanan, de hade varit perfekt till de annars! Och de är ju någon jävla tattare som grävit av vägen över järnvägen, jävligt kul! så nu vet jag inte av någon bra backe att klättra i...
Usch, alla dessa funderingar uti Ellinore, vet verkligen inte hur jag ska göra. Vill inte släppa taget. De finns verkligen bara en av hästar som henne! Man behöver aldrig vara rädd eller känna sig osäker, hon fixar A L L T! KRF vill ju köpa henne, och de säger att jag får rida henne och så iaf, men jag vet inte, de blir inte samma sak.. Har så otroligt svårt att bestämma mig....
Trivs ju jätte bra med Ballerina också och får ju säkert rida henne mycket också! Men de är ju ändå inte min egen! Båda hästarna betyder så otroligt mycket för mig, särskillt Ella. De är ju de som jag brinner för, vad skulle jag annars göra ? sitta hemma och deppa typ.. Men kommer jag verkligen ha råd med Ella? Blir de bättre som mamma säger? Hon har ju lovat att hjälpa mig! Så står jag där sen med en häst som ingen kan betala för. Är de en risk man får ta för att slippa skiljas från de man älskar ? De kändes konstigt i stallet nu ikväll. De var fullt med folk, men ändå kände jag mig ensam. De har aldrig hänt. Jag kände mig så liten, så otroligt ensam. Jag gick omkring där, men ingen såg mig eller la märke till mig. Helt E N S A M var jag. Bara jag och Ella existerade.
Men varför klaga ? De är ju skönt att ibland bara vara och koncentrera sig på en själv, eller??
Nu kommer snart Simon hem, S A K N A R honom massor! Hoppas deras match gått bra, och hoppas min betta är oskadd! :) Barnvakt åt lillebror imorgon! Sen till stallet! Båda hästarna imorgon med!

Söndag

De har varit BÄSTA helgen på länge! Varit i stallet, och sen bara varit hemma och myst, bara jag och Simon. Precis så som jag vill ha de ibland :) Har tittat på några till avsnitt av vampire diaries, men snart finns de inga mer, för de har bara kommit ut 11 stycken av säsong 2! Skit också, kommer att få abstinens! Men får väl börja följa de på tv istället :) De snöar och blåser ute idag, så de blev ingen uteritt för oss. Ellinore går ju lektion idag på KRF så jag rider nog Ballerina ikväll. Håller på att laga kyckling med pommes och currysås just nu, sen ut i tvättstugan och hämta in nå tvätt. Nu blir de kortspel med älskling tills maten är klar! :)

Lördag

Massa grejer snurrar runt i skallen. Känner mig missanpassad typ.. Allt känns helt upp och ner, och jag ser ingen direkt utväg från saker som hänt. De tynger mig hela tiden.
Känns som man har förlorat allt på något vis, känner mig vilsen och ensam. Har börjat tillbringa riktigt mycket tid i stallet! Mest med Desse. Rider Ballerina nu också! Då jag är i stallet kan jag äntligen koppla av helt, känna nått annat än bekymmer. Jag njuter av varje sekund. Men verkligheten hinner ju alltid ikapp en.. Så de blir åter till vardagen. Jag hoppas de blir bättre väder snart så jag kan ta ut hästarna i skogen på en lång härlig tur. Ballerina kan behöva busa av sig lite, och förmodligen Ellinore också! Grävde fram ett av Shamas gamla stalltäcken idag som Ballerina fick! Hon var så frusen då hon kom in idag. Mitt i allt då jag stod och borstade så gick en propp så allt blev svart! Men som tur var räddade Sigge oss :P Jag har fastnat för en helt underbar serie, The Vampire Diaries. Kan absolut inte sluta se, för de är så jävla bra! :) Har sett säsong 1 redan, nu är de 2 som gäller, men den har ingen text! :( Men jag ska faaan se iaf :P

Nostalgi

RXC 277

PAA 820

NKE 868

GZC 976

R.I.P

NKE868

PAA820

Nyårsafton

Gott nytt år ! :)

Onsdag 22/12

Brrrr....

Vinter och kallt, -20 och ännu kallare bil! Hunden vill inte ens gå ut, så han bajsar under köksbordet istället.... Väldigt kul! Händelserik dag annars. Vaknade på morgonen, kände absolut ingenting. Jag var varken ledsen eller glad. Dagen gick sakta framåt, tillslut var jag ledsen iaf. Men éfter lite bullens hos Simons mormor gick de över till mitt vanliga humör, dvs lite allt möjligt. Sen blev de Töre, ISJÄVLA KALLT OM FÖTTERNA! Min bil gillar inte alls då de är kallt, nog hemsk att de endast kommer varmlut ur utblåsen på passagerar sidan! God middag hemma iaf, gräddstuvad renskav med potatis! MUMS!
Sedan julshow med mamma ihopp om att få se/höra min underbara syster spela piano, men när vi väl suttit där och väntat på att de skulle bli hennes tur, så visade de sig att hon hade ändrat sig, och inte ville spela! Mycket synd.. Nu Sitter Linn i vårat kök och tjatar på att jag ska komma och spela Chicago, så nu måste jag gå :)

Måndag 13/12

Ibland vet man inte varför.. De bara är. Man är fast på en plats, och ved man än gör så tar man sig inte därifrån. Jag har kommit till den punkten. Ångesten skriker. Försöker att gå därifrån, men de går inte. Jag är fast på just de stället, öppnar munnen för att skrika rakt ut, de går inte heller. De kommer inget ljud, hur jag än försöker. Runt mig sluter sig mörkret, men jag kan inget göra. På utsidan syns inget, en tår rinner nedför kinden, de är allt. Kroppen är bara en fasad, som döljer de onda. Jag kan inte längre styra mitt sinne och min själ. De sammarbetar inte längre. De vill 2 helt olika saker, och jag vet inte längre vad jag ska förlita mig på. Jag är inte längre jag. Min själ tror jag är en dålig människa, en hemsk människa som inte borde ha rätten att leva längre, den säger hela tiden åt mig "gör de, GÖR DE" Men min hjärna säger "NEJ, lyssna inte!" Den säger åt mig att jag är en fantastisk människa, som ger mig rätten att leva. Jag vet inte vem jag ska lyssna till, vilket som väger tyngst. Ångesten äter mig och jag kan inte se klart, kan inte bestämma mig för livet eller döden. Paniken börjar vara ett faktum, snart sätter den klorna i mig och då kan jag inget göra, inte längre kontrollera de som händer, inte heller ansvara för konsekvenserna. Jag vaknar, ihopp om att de är någon annanstans, men de är aldrig så. En röst viskar min röst, den säger saker till mig som ingen vågar lyssna till. Den har grepp om mig den också, manipulerar mig. Ibland, då jag känner lyckan komma krypande ur askan inom mig, ger den sig av en stund. Men den finns alltid i närheten, jag känner dens närvaro i allt jag gör. Den mörka sidan har övertaget. Slingrandes runt mig som en orm. Men någonstans, djupt där inom mig, ser jag något annorlunda. Någonting jag inte kan placera mellan gott och ont. Den uppenbarar sig när ångesten äter som mest. Vi kan kalla den för "hon", för jag tror de är en hon.
Hon sitter där och tittar på mig med sina bottenlösa ögon. Hennes vita vingar kommer från ovan, och lien har hon fått av döden. Hon sträcker ut sin hand, vill att jag ska ta den. Men jag gör de inte. Inte ännu, för jag vet vad hon försöker säga till mig.

Torsdag 9 December

Då var allting fixat. Arbetsgivarintyg,
sjukintyg och papperen på allt annat. Nu är de bara att vänta på pengarna. Hoppas de kommer fort som fan så jag får betalt de sista räkningarna och kanske eventuellt köpa någon julklapp. Är ju 3dje advent på söndag. Hoppas jag och Simon har råd att hitta på nått kul nästa helg om vi hunnit få pengar. Skulle kännas så kul att hitta på nått speciellt bara vi 2! Ut och äta, bio, bada eller ja, vad som hellst! Den här helgen blir de inget speciellt. Umgås med Frida, vara hos Anton ett tag och kanske stan en sväng. Någon av dagarna blir de hjälpa Mari fixa i sovrummet, mutade älskling med lite TV-spel ;) Ska bli kul hjälpa henne faktiskt! Var länge sen vi hittade på nå galenskap tillsammans!
Va finns de mer att berätta? hmm... Jo föröker få iväg Ellinore på någon sett. Har inte råd med KRF nå mer, men hittar ingen annan stallplats! Känns som att KRF inte är nått för mig. Visst, jag trivs verkligen super, och alla människor där är super att ha och göra med ! Men jag är inte så intresserad av att träna och rida superseriöst, jag nöjer mig mer än nog av att bara luffsa omkring i skogen, nått lättare pass på en äng kanske, och nått litet skutt på min egen byggda terrängbana, dock var den hos Anki! Nåväl. dags att vara ärlig! (Hoppas Anki läser de här, för jag menar de verkligen) Saknar verkligen dig! Kändes så bra att komma till stallet och hästarna. Så lugnt och stillsamt! De var precis som att komma hem.. De var kravlöst, allt funkade så himla bra. Hästarna trivdes minst lika bra som jag! Vi gjorde massor av kul tillsammans, inte bara hästarna. Du var verkligen en supervän! Jag kunde prata om allt med dig, du förstod mig på alla sätt. Är verkligen ledsen över att de blev som de blev! Ber om ursäkt för allt. Skulle jag kunna skulle jag göra allt ogjort, förlåt mig för allt som varit. Skulle de bara gå så skulle jag ta Ella till dig. Hos dig trivdes jag på riktigt, de ända stället jag gjort de på! Jag skulle aldrig flyttat från dig. Hade jag inte gjort de hade de aldrig gått som de gått för Cleo. Förlåter aldrig mig själv för det!

Vad gör man när allt känns fel? Hur löser man problem som inte går att lösa?

Snälla hjälp mig med de för jag kan inte komma på några alternativ.

Idag är jag inte på vidare gott humör. Känns som att massor av saker bara är skit.

Jag vill säga så mycket med min mun tiger. Tittade på bilder från forna tider, och de fick mig att tänka på Jonas Gällman och våran resa till fjällen! :)

De gjorde mig faktiskt på lite bättre humör, kunde inte låta bli att le för mig själv.

Haha, Jonas röda förfrysna jättenäsa glömmer vi aldrig! ;)

Hemresan kommer jag heller aldrig glömma! För då fick jag höra "Lagrad i hela 18 månader" Heeeeela vägen hem! Haha till toner av Cascada-Dangerous!

Underbara minnen!

De underbara

I Love You untill the day I die

Always and always you

Jag Älskar Dig

Fredag - Jag Älskar Dig - ELLER??!

Quid rides? Mutato nomine de te fabula narratur

Jahaja, vilken strålande dag! vad kan mer gå fel ? Inget tror jag, de är fan så illa som de kan bli!

Hur kan man vara en sån som jag ? Fattar inte varför jag är så jävla instabil, allt är ju så mycket bättre nu!

När man träffat rätt person i livet, då är allt bara skit iaf.

Man förlorar allt, till och med förståndet..

Men är de mitt fel att jag sett för mycket helvete ?

Är de mitt fel att jag blivit behandlad som skit ? Förtjänar jag de ? Börjar fan tro de..

Undrar om någon skulle prata med mig ifall jag inte jobbade på fra, eller hade hästen ? Och vad skulle hända om jag inte var nykterist? Vem skulle då köra alla överallt?! Eller hämta er mitt i natten.. Vem skulle ni låna pengar av ? Utan att någonsin ge tillbaka dom.. VA??

Trodde jag hade allt jag ville ha, men idag fick jag bekräftat att man kan inte räkna med någon annan än sig själv. Man Finns bara för sig själv. Alla andra skiter fullkomligt i om man finns eller inte. I slutändan är man alltid ensam, öga mot öga med verkligheten...

Onsdag

Bjuder på en bild av min vackra Ellinore innan jag drar mot jobbet :)

Lördag

Åskan dundrar för fullt och regnet öser ner, bokstavligen!
Sitter och funderar över allt, mitt liv och min tillvaro, är de så här jag vill ha de ? Vars är allt påväg egentligen?
Känner mig så fruktansvärt ouppskattad. Hör jag inte av mig till någon, då är min mobil tyst... Umgås jag med någon på fritiden... ? Svar nej. Bara med Simon. Har inget emot de, skulle jag få skulle jag göra allt med honom.. Han är egentligen allt jag behöver, men känner jag mig bara ivägen.. jag har kämpat och slitit för att orka och verkligen försökt, men jag har fallit, igen.. Jag kan inte neka, men då jag känner såhär så tänker jag tillbaka på alla minnen från förr.. Då jag inte behövde oroa mig för vem jag var. Allt var så lätt, och allt var säkert och tryggt. Vars är jag nu ??!
kan inte känna marken jag står på.. jag är bara en fjant.. Finns massor jag vill skriva, men de blir imorgon bitti efter jobbet, ifall jag överlever denna jävla kväll, är så jävla less, jag orkar inte med de här nå mer.. Jag vill ha ett normalt liv och slippa må så här dåligt hela tiden. De som typ allt hänger på.. Orkar inte må dåligt nå mer!
vad gör man när livet sviker?