Ibland vet man inte varför.. De bara är. Man är fast på en plats, och ved man än gör så tar man sig inte därifrån. Jag har kommit till den punkten. Ångesten skriker. Försöker att gå därifrån, men de går inte. Jag är fast på just de stället, öppnar munnen för att skrika rakt ut, de går inte heller. De kommer inget ljud, hur jag än försöker. Runt mig sluter sig mörkret, men jag kan inget göra. På utsidan syns inget, en tår rinner nedför kinden, de är allt. Kroppen är bara en fasad, som döljer de onda. Jag kan inte längre styra mitt sinne och min själ. De sammarbetar inte längre. De vill 2 helt olika saker, och jag vet inte längre vad jag ska förlita mig på. Jag är inte längre jag. Min själ tror jag är en dålig människa, en hemsk människa som inte borde ha rätten att leva längre, den säger hela tiden åt mig "gör de, GÖR DE" Men min hjärna säger "NEJ, lyssna inte!" Den säger åt mig att jag är en fantastisk människa, som ger mig rätten att leva. Jag vet inte vem jag ska lyssna till, vilket som väger tyngst. Ångesten äter mig och jag kan inte se klart, kan inte bestämma mig för livet eller döden. Paniken börjar vara ett faktum, snart sätter den klorna i mig och då kan jag inget göra, inte längre kontrollera de som händer, inte heller ansvara för konsekvenserna. Jag vaknar, ihopp om att de är någon annanstans, men de är aldrig så. En röst viskar min röst, den säger saker till mig som ingen vågar lyssna till. Den har grepp om mig den också, manipulerar mig. Ibland, då jag känner lyckan komma krypande ur askan inom mig, ger den sig av en stund. Men den finns alltid i närheten, jag känner dens närvaro i allt jag gör. Den mörka sidan har övertaget. Slingrandes runt mig som en orm. Men någonstans, djupt där inom mig, ser jag något annorlunda. Någonting jag inte kan placera mellan gott och ont. Den uppenbarar sig när ångesten äter som mest. Vi kan kalla den för "hon", för jag tror de är en hon.Hon sitter där och tittar på mig med sina bottenlösa ögon. Hennes vita vingar kommer från ovan, och lien har hon fått av döden. Hon sträcker ut sin hand, vill att jag ska ta den. Men jag gör de inte. Inte ännu, för jag vet vad hon försöker säga till mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar