Lillans nya pojkvän!

Det här är Peter, Lillans nya pojkvän! Han är en 21 årig arabvallack och är en riktig superduper ponny. Lillan älskade honom från första dagen då han kom. Nu har hon en boxgranne och en hagkompis igen och jag kan säga att man märker stor skillnad på henne. Hon verkar mycket gladare, min prinsessa! Har hittat en tjej som ska hjälpa mig med Lillan också, Elin heter hon. Har känt henne ett bra tag och hon är jätte duktig! Hon red Lillan i fredags, och det gick hur bra som hellst. Kan säga att det var en tung sten spm lyftes från mina axlar då jag såg att hon går att ridas utan problem. Hon reds med Peters westernsadel och hon såg ut att trivas med den. Borde kanske köpa henne en egen?

Känns som sagt otroligt skönt att äntligen ha hittat någon som kan hjälpa mig med Lillan, och det kändes ännu bättre att det är en människa jag känner och att Lillan verkar trivas jätte bra med henne.

Jag har för övrigt också börjat rida igen, fast inte på Lillan utan på Peter. Kan ni tänka er känslar att kunna sitta upp på en häst efter olyckan? Utan att känna den minsta lilla rädsla! Peter är en riktig klippa. Hur trygg och fin som helst. Det dröjer nog en stund innan jag tar mig upp på ryggen på Lillan igen eftersom mina brytna revben och nyckelben inte helat, men nu vet jag iaf att jag inte är rädd för att rida igen. Var så fruktansvärt orolig att jag inte skulle våga, för det händer ju en del som varit med om olyckor. Att dom inte vågar rida igen alltså. Men nu har jag Elin som hjälper mig, så nu är det bara för mig att andas ut och vänta på att jag läker ihop!

Jag vägrar att ge upp!

Goda råd, TACK!

Jag trodde helt ärlig att vägen tillbaka skulle bli enkel, för jag har aldrig någonsin varit rädd eller känt mig osäker vad det gäller hästar och ridning. Men nu, för första gången någonsin, känner jag mig rädd och osäker på framtiden. Lillan har blevet en helt annan häst. Hon både bits och sparkas när man lägger saker över ryggen på henne och spänner täcken och liknande. Hon har inte ont eller nått, det har jag kollat. Hon kastar sig ut och in genom dörrar/boxen när man ska leda in och ut och på ridbanan är hon alldeles tossig och är rädd för allt. Hon sticker iäg och skyggar för minsta ljud, trots att jag bara leder runt henne på ridbanan. Hon brukar alltid vara som en ängel, och jätte lätt att hantera. Har fåt tips om att jag ska börja från början med henne i hanteringen, och vänta med ridningen tills det känns säkert. Men tänk om hon fått sadeltvång sen olyckan? Hästar kan väl också ha traumatiska minnen? Eller så har hon hamnat i en riktig trots, hon är ju bara 3.5 år ännu. Är det någon som kan ge mig tips och råd på vad jag kan göra? Någon kanske har varit med om nått liknande? Kan inte låta bli att få den där klumpen av oro i magen när jg ahåller på med henne. Det känns som att jag aldrig någonsin kommer ta mig upp i sadeln igen. Det erkar på henne som att hon inte vill släppa upp någon på ryggen igen. Hon har dessutom misst sin allra bästa vän nyss, så nu står hon själv i hagen, och själv i sin del av stallet (hon ser ju dom andra hästarna). Men hon verkar inte riktigt veta vem hon ska ty sig till numer. Hon saknar nog en hästkompis.

Är jätte tacksam för alla tips och råd jag kan få! Vill verkligen inte ge upp med min prinsessa, för jag vet ju hur bra allt gick tidigare. Hon är bara blockerad just nu.

Lite tankar efter min olycka...

Tisdag den 13/11 var jag och Lillan med om en olycka, vilket ni kan läsa om här: http://www.kuriren.nu/nyheter/default.aspx?articleid=6621819

Trots detta så räds jaag inte av att ta mig upp i sadeln igen. Olyckor händer så lätt. Särskilt när man inte är aktsam. Jag borde inte ha pressat henne så hårt som jag gjorde. Stället var ju nytt för henne, och det var mycket nya lukter och milljöer att ta in. Fast man lär så länge man lever sägs det ju. Men eftersom hon aldrig brukar fjanta och tjorva så antog jag att det bara var dumheter hon höll på med. Stackars Lillan blev nog minst lika förvånad själv, för när hon väl hade kommit upp på fötter igen så stod hon troget vid min sida tills hjälp kom.Hon tittade på mig då och då, och gnäggade oroligt. Sen denna dag är hon som en helt annan häst, precis som att hon förstår vad som hänt. Med mina brutna revben osv trodde jag att det skulle vara svårt att hålla på med henne, leda henne osv, men det är det inte. När jag är runt henne, leder henne osv så går hon jätte sakta och försiktigt, min prinsessa! Idag skulle jag lasta henne och föra tillbaka henne till gamla stallet, och hon som brukar vara så svårlastad gick bara rakt in bakom mig, lätt som en plätt. Jag behövde aldrig ens sträcka grimskaftet. En hink med massa äpplen gav jag henne som belöning, för det är hon verkligen värd!

Om ni har läst artikeln jag länkade, så vet ni precis vad som hänt. Och som jag skrev tidigare så känner jag ingen rädsla alls över att sitta upp igen. Tvärt om, så längtar jag verkligen tills jag läkt ihop ordentligt och kan börja rida igen. Ridningen gick verkligen superbra innan olyckan hände, och jag hoppas verkligen att det kommer förtsätta gå lika bra hedanefter, bara vi får mjukstarta lite i början!

Ridning sägs vara en av världens farligaste sporter, och visst det kanske är så, men olyckor händer överallt, i alla sporter! Jag skulle inte vilja byta ut hästar mot något annat i världen, ridning och hästar i allmänhet är mitt liv, och det är det jag brinner för!

Du är här nu, och vi ska aldrig mera skiljas åt!

Äntligen! Efter år av längtan och saknad har jag äntligen hittat dig! Älskade bil, nu är du min igen, och ingen ska någonsin mer skilja oss åt. Det är du och jag, i vått och torrt! RXC 277, mitt livs kärlek! <3>

Första dagen i hagen! :)

Family Affair

Världens finaste häst. Råkade köpa ett fullblodssto från Skåne, 3 år gammal (född 090301), men det är nog bland de bästa jag gjort i hela mit liv. Hon är inriden och kan grunderna. Mamma är hopphäst och pappa är galoppör, bättre än så blir det inte. Har stora planer för min lilla tjej. Hittills går träningen framåt. Har börjat hoppa lite smått också. Nu efter någon veckas träning har hon blivit riktigt fin! I början gick hon som att han var ihoptejpad ungefär, dvs stelare än en pinne, men nu har hon börjat länga steget och söka sig neråt på tygeln istället. Hon har dessutom börjat lägga på sig muskler och blivit lite rundare om rumpan. I skogen löper hon på fint i galoppen, och hon har börjat förstå att man måste lyfta på fötterna lite extra för att inte snubbla! Som sagt, övning ger färdighet! Allt känns å bra! Min lilla bäbiis!



Jag vet ju inte ens vad jag menar själv ibland.

Ibland är jag världens mest svamliga människa, ibland inte. Ibland är jag helt upp och ner. Jag bara är sån. Men jag är iaf mig själv. Det är just det som gör mig så speciell. Det gör mig till MIG. Ibland känns allt helt fel. Som att jag vill så mycket mer än vad jag kan uträtta. Allt glider liksom bara ur händerna på mig. Ibland känns det som att allt jag gör blir fel, mer eller mindre.
Ibland får jag höra att jag är en dålig människa. Varför? För att jag är den jag är? Jag tycker inte om att höra det. Jag tycker inte om att människor som jag inte ens känner pratar om mig. Har ni problem med mig så är det erat problem, inte mitt.

Jag känner mig väldigt fåordig just nu. Jag vet inte vad jag ska säga. Känslorna är för blandade och för många, men jag föröker göra det bästa utav det, även om det blir pannkaka av allt i slutändan!
Ibland tänker jag på ett liv bortom detta, och hur mycket lättare allt skulle vara. Man får inte tänka så, jag vet Jag är rädd för att fastna i det mönstret igen. Det är inget alternativ, bara en lätt utväg. Fortsätta kämpa är det ända som gäller, fast det verkar långsökt. För samtidigt som jag bara vill bort, så har jag så fruktansvärt mycket här i livet som jag håller fast vid och inte vill mista, oavsett hur livet ser ut. Att se framåt är det viktigaste.

Finns det nått som jag är bra på, så är det på att älska mina nära och kära. Det är till och med så att jag blir tjatig ibland (känner jag iaf). Jag kan ibland känna att jag är för mycket, att jag bryr mig för mycket, eller kanske älskar för mycket. Kan man göra det? Älska för mycket alltså. Det låter ju rätt osannorligt att man kan älska någon för mycket, men vissa kanske ser det så. Hur kan man få för mycket kärlek? Det är äl ändå kärlek som betyder mest i ens liv, och då menar jag olika sorts kärlek. Det kan vara en pojk/flickvän, eller ett barn. Någon slags kärlek bara, till någon eller något.

Hur är det egentligen i ett förhållande? Älskar den ena den andra mer än vad den ena gör, eller älskar man varandra lika mycket? Ofta tar man varandra för givet, eller så är det bara så det är, att den ena känner mer än den andra. Eller? Jag älskar att älska. Alla borde göra det. Älska att älska alltså. ÄLSKA!

Egentligen borde jag svara på mia egna frågor också, men just nu har jag inga svar på dem alls. Jag älskar Emil, av hela mitt hjärta. Det vet jag. En dag utan honom känns som evigheter. Vill alltid ha honom vid min sida, och ett liv utan honom vore helt otänkbart. Han är allt för mig.

Herregud, det känns som at jag sitter här och pratar för mig själv. Förstår inte ens hälften av vad jag babblar om. Jag borde gå sova, ska jobba imorgon!

Det är konstigt hur jag älskar dig.

Du har liksom fastnat i mitt hjärta. Du passade mig som handen i handsken. Så mycket minnen har vi tillsammans, du och jag. För dig har jag skrattat, jag har gråtit och jag har till och med slagit dig då jag varit på dåligt humör. Ändå så gjorde du mig aldrig besviken, förutom den gången när du grisade ner min nya jacka med motorolja! Men det hade jag garanterat förtjänat. Varenda krona jag fick över la jag på dig, även om det bara räckte till en ny doftgran ibland.

Ibland tog vi en sväng, du och jag, en varm sommardag efter någon enslig väg med vackra landskap. Du tickade på och jag sjung för mig själv (det var alltid nå idioter som stal mina stereogrejer så jag slutade stoppa in nytt tillslut!). Ibland drog vi en veva till Kiruna, bara för att. Alltid paus i Överkalix, sen stenbron i Gälivare. Finns nog knappt en väg i kalix vi inte kört efter, du och jag. Du bara gick och gick, inte så fort dock, men framåt gick det iaf. -30 ute, och du stod där och tickade på. Varm och goo, utan bekymmer.

En gång var det någon idiot som stal dig, och jag var förtvivlad. Tårarna bara sprutade och jag trodde att jag aldrig mer skulle få återse dig i livet, men som tur var så gjorde poliserna sitt jobb, den gången.

Aldrig har jag varit så rädd att förlora något som då.

Återigen, du svek mig aldrig. Du var liten och kompakt, men ändå stor. Du rymde ju trots allt 3 köksstolar, ett bord och 5 kartonger en gång. Men det var tajt, nästar så jag var tvungen att öppna rutorna. En annan gång, påväg hem från Kiruna, så gick ditt värmereglage sönder och jag och Oscar fick linda in oss i filtar så vi inte skulle frysa ihjäl. Det var kanske inte ett sånt bra minne, men det är ändå nämnvärt. Det är ett minne jag har med dig iaf.

Inte heller gillar du cruisingar. Men jag förstår dig, fyllare och bilar som är långsammare än dig. Inte undra på att man blir frustrerad. Du och jag är nog inga cruisingfantaster, inte i bilköer bland massa folk iaf. Vi är mest glidare, riktiga stekare som gillar att puttra runt i samhället, eller efter någon krokig väg någonstans i landet med skön musik och härlig bas. Det är livet!

Du betydde så mycket för mig, helt obeskrivligt. Det gör du fortfarande för den delen. Men ibland måste vi ge upp någon vi älskar, för någon vi älskar ännu mer. Men jag hoppas att en dag, är det du och jag igen. Jag hoppas att en dag, är det du som står där ute och väntar troget på mig, precis som förr. Varenda morgon. Även om det verkar riktigt omöjligt, så är det exakt det jag önskar, mer än nått annat. Du kommer alltid ha en säker plats i mitt hjärta, Rex.

En underbar kväll i maj

Idag tänker jag för ovanlighetens skull skriva om vilken underbar dag jag har haft. Jonas drar med mig på äventyr upp till Kukkolaforsen med Emilsarna och Elina, helt fantastiskt kul. Det blev grillning och sen hemfärd. Efter Det drog jag en powernap för att sen bege mig ut i skogen med Emil. Det ar helt otroligt härligt, och roligt! Tindra satte av och spårade efter en ren, en alldeles vit. Hon kom dock tillbaka då vi ropade tillbaka henne. För skojs skull så prövade vi om hon fick upp spåret på den igen, och jo minsann! Med Emil bakom kopplet lyckades min duktiga flicka få upp spåret på den. Jakthund nästa ? ;) Har iaf haft en helt otroligt underbar dag med folk jag älskar! Njuut av lite bilder.

En film med gamla minnen.

Det här är en film som jag gjort själv. För mig väcker den mycket gamla, men fina och roliga minnen! Hoppas Frida också ser den! Fick inte laddat upp den med bästa kvaliten direkt. Originalet jag har på datorn är i jätte bra kvalite dock. Men de får gå ändå :)

Olycklig och obeskrivlig kärlek.

Det finns nog inga ord i världen som beskriver hur mycket jag älskar denna bil. Varje dag saknar jag honom. Alla minnen, bra och dåliga. Vi passade ihop. Han var den första bil jag någonsin köpte, så det blev min stora kärlek. Länge hade jag sparat för att ha råd med just denna bil. Jag förstår verkligen inte hur jag kunde sälja den. Förlåter nog aldrig mig själv. Kalla mig idiot, men kärlek kan ha många former.

Den är inte bara en bil för mig.

Du är den du är av en anledning.

Jag är absolut inte långsint. Jag tror inte heller att jag är bättre än någon annan. Min mamma uppfostrade mig till att acceptera alla typer av människor. Jag lärde mig själv att alltid se de goda i alla människor, men jag lärde mig också att i vissa människor finns inget gott alls. Vi ställs inför mycket val genom livet, många avgörande val för våran framtid. Ibland väljer vi fel, ibland inte. Men vi lär oss av våra misstag, även om dom tar hårt på oss ibland. När jag hamnat på fel vägar är de alltid mamma som hjälpt mig tillbaka i rätt riktning igen. Ibland måste man göra fel, för att kunna inse hur galet det egentligen är. Vi har bara oss själva att beskylla för våra misstag, klandra aldrig någon annan. Framför allt inte dina föräldrar. Vi har alla en egen vilja, ett eget liv och vi tar som vuxna människor våra egna beslut.

I unga år hamnade ja fel, och de pågick in i vuxen ålder också. Jag var stark och tog mig ut någolunda hel. Hade aldrig klarat de utan min familj och mina vänner, aldrig!

Vi är dom vi är, för att vi har formats till just dessa människor. Saker vi upplevt och gått igenom, saker vi har fått lära oss och saker vi hört och uppfattat har gjort oss till dom personerna vi är idag. De är inget vi tänker på alltid, men livet sätter sina spår. Ta dig tid att fundera över varför du är just den du är. De undermedvetna finns där och påverkar oss. Eller egentligen så vet vi, de gäller bara att ta sig tid att fundera över situationen. Varför är du den du är? Vad gör oss till människor?

Till en speciell person

På livets väg möter vi massor av människor, positiva och negativa. Vissa stannar, andra går vidare. En del sätter större spår än andra i våra hjärtan, de är just dem som du kan vara helt säker på stannar kvar där föralltid. I höstas träffade jag exakt en sådan person. Jag har mycket vänner, men ingen som honom (eller jo, Mari förstås). Han lyssnar och han förstår, hur galet det än var (och är) så slutar han aldrig att bry sig. Han accepterar den jag är, och den jag varit. Jag kan berätta allt, utan att behöva skämmas eller känna mig illa till mods över de jag säger. Vi fungerar ihop i alla lägen (kanske inte i närheten av bejbisar med konstiga uttryck i ansiktet dock....). Han hjälper mig oc han ger mig råd när jag står där som ett frågetecken, och han ser när jag är ledsen, fast jag inte berättat det. Världen behöver fler som honom. Jag litar på honom till 110 %, om inte mer! På nått sett känns det som att vi känt varandra hela livet. Han är den klokaste jag vet och jag är så glad att jag träffade honom. Mitt liv känns ännu mer värdefullt nu med en vän som honom vid min sida. Han är stadigare än en betongvägg att luta sig mot när de blåser, och är som allra tyngst. Tack Anders för att du finns i mitt liv, en vän som dig borde alla ha! För mig är du självklar.

Att älska.

De är inte klokt hur livet kan svänga upp och ner, på mindre än en hundradel kan allt förändras. Vi kan aldrig förutspå vad som ska hända, eller hur framtiden ska se ut. Vi kan inbilla oss själva det, men verkligheten är annorlunda. Vad som helst kan hända på livets väg. Kan man säga att man älskar hela livet då? Klart man kan. Vi kommer aldrig att sluta älska. Det är de ända vi kan vara säkra på, kärleken kommer alltid att finnas i våra liv, vare sig vi vill det eller inte. Vi kanske inte alltid kommer att älska samma människor, men älska, de kommer vi alltid göra. De finns inget som sårar som kärlek, men de finns inget som gör en så lycklig som kärlek heller. Äkta kärlek är oövervinnerlig, den klarar allt. Med och motgångar. Att älska någon är underbart, men att vara älskad av någon är obeskrivligt. Visst, vi kommer att bli sårade, ledsna och besvikna på vägen också. Men i slutändan övervinner kärleken allt. Den är livets bästa medicin!

Vårkänslor och sommarlängtan

De börjar bli riktig vår nu. Snön smälter och måsarna har flyttat hem igen. Vägarna är bara och insekter börjar vakna till liv. Efter månader av snö och kyla börjar solen äntligen värma upp luften. De doftar friskt av regn, och snön blir till slask. Mörkret omger oss inte längre, och man blir piggare och gladare. Energin väcks på nytt, och vårkänslorna kommer. Sommaren närmar sig, härligt! Känner att detta kommer bli en toppen sommar. Mysiga dagar i solen och mycket bus tillsammans med mina vänner. Jag längtar efter långa härliga promenader i skogen, slöa ridturer längs älven och härliga dopp om sommarkvällarna. Jag längtar efter sommarens festivaler och uppstånd, efter alla cruisingar och efter alla underbara stunder tillsammans med mina nära och kära. Längtar efter blommor, doften av hav och ljudet av hästar som smaskar i sig grönt gräs.

Älskar att känna sanden under fötterna, höra måsarna skrika och vattnet som kluckar så härligt mot bryggorna. Finns de nått härligare än en svalkande båttur en varm sommardag? Eller en varm dag med sol och bad på en avlägsen strand? Härliga sommar grillkvällar och svalkigt regninga dagar då man bara sitter inne och myser framför en film väntar. Sommaren är snart här, helt klart underbart!

De stora hela

Är allt så enkelt och självklart? Borde det vara så? Varför gör vi allt svårare än vad de egentligen är? Jag blir tokig på alla frågor utan svar. Finns de någon svara som över huvudtaget har ett rakt och konkret svar? Jag har levt ett hårt liv, till mestadels i en otrygg tillvaro full av svek och lögner. Som vilken annan människa som helst har jag också gjort fel och prioriterat fel här i livet. De som skiljer mig från en del andra, är att jag faktiskt har insett att jag gjort fel, och försökt rätta till allt så gott de går. Men tyvärr lever vi i en värd full av fördommar. Vi accepterar inte varandra, utan vi måste vara på ett speciellt sätt för att vara acceptabla i samhället. Vi måste lyssna på all möjlig propaganda om hur vi ska leva och vara för att passa in i systemet.

Jag hänger upp mig på de förflutna, men hur ska jag kunna göra annat när jag har levt de liv jag gjort hittills? Jag har svårt för att dömma någon p.g.a misstag som begåtts eller för att dom gjort fel i sitt liv. Jag ser personligheten i alla, de viktiga i en människa. Jag önskar att alla kunde göra de. Jag själv blir utpekad hela tiden, och jag vet hur illa det kan göra en människa att inte vara accepterad. Eller rättare sagt, att inte kunna leva upp till andras förväntningar. För visst är de så de är? Vi måste sträva efter att leva som andra vill att vi ska göra, vara som alla vill att vi ska vara. Fläckfria rövslickare. Våga stå upp för den du är istället, våga säg ifrån. Tillåt dig själv att inte acceptera andras nedlåtande beteende, och ta framför allt ingen skit från någon som inte själv erkänner sina fel och brister. Dom ända som riktigt kan förstå ens lidande, är dom som varit med om samma saker själv. Kom ihåg de. Ingen annan än en människa i samma sits kan förstå din frustration och hur du tänker. För att veta hur nått känns, måste du ha samma erfaranhet och dela samma känsla.

De är sjukt hur mycket vi påverkas av varandra, utan att vi ens tänker på de. Se till att omge dig med människor som förstår dig, som är som du. Håll dig bland människor som gör dig glad, och som kan skratta åt dina misstag, inte hugga ner dig för dom. Var dig själv, och accepterar dom inte dig för den du är, då är det deras problem, inte ditt. Bland riktiga vänner är man alltid älskad, oavsett vad som har hänt och händer i ens liv.

Livet är aldrig värt att ge upp, även om de kan kännas så ofta. Vi lever bara en gång, och då tycker jag att man kan göra det bästa av situationen, hur eländigt allt än känns. De är viktigt att aldrig tappa hoppet. Ta till vara på livetss goda stunder. Vill du bli proffessor, bli de då! Vill du leva på bidrag och njuta av att dagdriva hela ditt liv, så gör de! Du själv bestämmer hur du vill leva ditt liv på bästa möjliga sätt. Du själv bestämmer vad som är viktigt för dig och vad du själv mår bäst av. Alla är vi olika och har olika behov. De viktigaste är att vi lever och vågar vara oss själva ute i världen. Behandla andra som du vill bli behandlad själv, och döm ingen förrens du har synat dig själv. Ingen föddes perfekt!

Kärlek

Kärlek kan vara vad som helst, när som helst och hur som helst. Kärlek till sin den vi håller kär, familj och till vänner, kärlek till saker och ting eller kärlek till djur. Kärlek finns i ensamhet, sorg och svek, eftersom kärlek oftast orsakat nått utav det. Den finns i lycka och i olycka. Kärlek är nyckeln till allt. Utan den blir vi aldrig riktigt lyckliga, och när vi förlorar den så är vi som olyckligast. Den påverkar oss mest i livet. Den far fram, får oss att känna underbara känslor, tills den en dag får oss att känna saker vi önskar att inte kunde. Kärleken är underbar och vacker, men samtidigt grym och rå. Genom en hel livstid strävar vi efter att hitta den "rätta" kärleken i våra liv, och trots att den oftast sårar oss så ger man aldrig upp hoppet om att hitta den evigt lyckliga kärleken, trots att den mycket sällan existerar. Vi kan älska saker och ting, men aldrig som vi älskar en annan människa. Kärlek känns olika. Att hitta kärlek och känna sig helt tillfredsställd kanske är meningen med livet, för utan någon vid ens sida känns livet trist och tomt, något fattas. Kärlek handlar inte bara om att älska varandra, de handlar om respekt och inre frid. Du kan säga att du älskar vem som helst, men om du verkligen älskar på riktigt så känner du det. Två själar måste passa ihop, tajtare än puzzelbitar. Man måste förstå varandra, utan ord. Känna, utan att förklara. Äkta kärlek är nått obeskrivligt och den händer bara en gång. Hjärtat låter oss veta när den kommer, och framför allt när den lämnar oss.

Älskad och saknad

                                                                                                                         
                                                                              

,


I våra hjärtan finns du för alltid kvar.

"Låt oss minnas de soliga dagar
då sorg och smärta
fjärran var
Låt oss minnas de
glädjedagar
då vi tillsammans var"


Går du med min än min kära,
fast jag inte ser dig?
Är du kvar här på jorden,
så som du är kvar i mitt hjärta?
Jag ligger kvar och grubblar.
Tårar bryter ut och faller,
i tanken på dig.
En ängel som här glömdes kvar,
har nu fått sina vingar.
Vart flyger du nu, min ängel?
Vart flyger du nu?
Flyger du genom himlaporten, säg?
Eller till världens ände?
Flyger du bredvid mig?
Eller är jag ensam nu?
Var du nu än är, min vän.
Vart än vägen bär för dig.
Lova att du väntar där,
Tills jag möter dig.
Jag hoppas du är lycklig nu.
Och smärtan du har lidit,
hoppas jag är glömd.
Sväva fritt, min kära.
Du är fri nu.
Och tills vi åter möts,
Farväl, min ängel.

Jag är bäst!

Här om dagen så sa jag till mina kära vänner att jag är bäst, och de ville ha en motivering till varför jag är de! Efter någon dags funderande kom jag på varför. Så här mina underbara kommer motiveringen...

Jag är bäst för att jag alltid är mig själv. Jag vågar erkänna att jag gör fel, men samtidigt vet jag när jag har rätt. Jag vågar erkänna att jag inte är guds bästa barn, jag har också gjort saker jag ångrar. Jag har förmågan att se de, och jag har varit stark nog att bli en bättre människa. Jag kan vara glad och skratta när jag egentligen bara vill bryta ihop och gråta och jag orkar alltid fortsätta med mitt liv trots att allt kan vara åt helvete, bokstavligen. Jag är omtänksam och bryr mig mer om andra än vad jag bryr mig om mig själv. Jag uppskattar detaljer, även de små som man inte tänker på. Jag kräver inte att jag måste ha massa saker, jag nöjer mig alltid med de jag har. Min bil till exempel, hur många skulle älska den såsom jag älskar den? Den som alltid har fått allt eller kan köpa allt, lär sig inte uppskatta de lilla som är speciellt, de saker som verkligen betyder nått. Jag är bra på att tycka om andra människor. Jag är snäll och sätter aldrig mig själv i första hand. Jag lever och pinas, trots att jag har en sjukdom som jag dras med varje dag och påverkar mig med allt jag gör. Jag dömmer aldrig någon och jag acceptterar att vi alla är olika. Jag är bra på att lyssna och förstå andra och jag blir glad av att kunna hjälpa andra.

Dessutom har jag världens underbaraste människor runt omkring mig varje dag som gör allt så mycket lättare! Älskar er

Att överleva

De är konstigt, när man tror att nått är bra (eller iaf verkar vara bra) så är de inte de. När man tror att de inte kan bli värre än vad de är, ja då blir de självklart de. Men ändå så överlever man, eller iaf så försöker man hålla sig flytande. Hur eländigt allt än är så reser jag mig alltid igen, gång på gång. De är så jag har lärt mig, livet är värt att kämpa för. I slutändan lever vi bara en gång, för de finns ingen som kan garantera ett liv efter döden. Jag har lärt mig att aldrig sluta kämpa, att försöka stötta andra, vara en bra förebild helt enkelt. Jag försöker vara stark, hålla de där gnagande inom mig. Men även jag misslyckas ibland med de.

Jag kanske inte är perfekt, men vem är de ? Vad handlar livet om egentligen ? Vad ska vi tro på? och vem ska vi tro på? Väljer vi själv? Vi är fångade i en värld av fördommar och skitsnack, så är de bara. Vi vänder ofta kappan efter vinden, och vi snackar bakom ryggen på varandra och låtsas sen som ingenting. Vi låtsas att vi bryr oss, fast vi inte gör de och vi håller med, fast vi inte gör de heller. Varför faller vi för grupptrycket ? De händer hela tiden, utan att vi alltid märker de. De är lätt att fastna där, de är svårt att ta sig ur. Ingen vill ju vara annorlunda, eller hur? Jag kan lova dig att även du har gjort nått, bara för att någon annan också gjort, eller gör de, fast du egentligen tyckt att de varit helt galet. De har jag gjort. Men vi får inte glömma att bakom dessa handlingar finns de oftast underkuvade känslor. Kanske rädsla? Eller varför inte stolthet? Vad ska folk tycka om dig om du inte gör som alla andra gör? Ingen vill väl vara den som går i utkanten av alla andra som en skygg häst? För mig var de rädslan som tog över. Rädslan över vad som skulle hända ifall jag inte gjorde som de andra ville. Är jag då en dålig människa för mina handlingar?

Vi ser oftast på allt de dåliga, vi bedömmer en människa utifrån de dåliga och vi minns de dåliga som bäst. Vi glömmer allt de bra, de fina med varje enskild individ. Vi glömmer att tänka tillbaka på de goda stunderna i livet och vi glömmer att älska varandra som dom vi är. Vi borde ta hand om och acceptera varandra istället för att dömma varandra. Fast livet kanske vore tråkigt då? De skulle ju inte finnas någon att tracka ner på då och folk som mår bra av andras olycka skulle ju vara olyckliga hela tiden. Ni som viskar och pekar på andra skulle bara ha er själva att dömma. De ensamma skulle inte vara ensamma och de osynliga skulle faktiskt inte vara oynliga mer. Men hur skulle de funka? De måste ju alltid finnas någon som är ensam och osynlig. Någon måste vara annorlunda. Visst är de så? De måste alltid finnas någon att mobba, annars har vi ju inget att sysselsätta oss med...

Tyvär är detta sant. I slutändan så tänker vi bara på oss själva. Vi själva måste överleva. Vi vill vara högst upp i näringskedjan. De är inte coolt att hanga med dom som röker om du inte själv gör de. De är inte coolt att vara den som går sin egen väg, lever efter egna villkor och är annorlunda. Då blir man utfryst. Även i den vuxna världen. De finns alltid någon sóm står över dig, någon som är coolare än dig. Åtminstone någon som tror de.

Jag valde min egen väg tidigt i livet, men jag är stolt över den jag är idag. Jag valde att aldrig pröva alkohol, cigaretter, snus eller groger. I snart 23 år har jag klarat mig hur fint som helst. Jag anser mig inte bättre än någon annan, och jag anser inte heller att andra människor är dåliga bara gör att man dricker tex alkohol. Jag anser att var och en vet vad som är bäst för en själv och ansvarar för sina egna gärningar. Jag har handlat fel många gånger. Men de har också lärt mig att göra rätt nåsta gång. Jag kommer inte låta någon trampa på mig igen, någonsin. Jag vet nu att jag är bättre än så. Livet är för värdefullt för att slösa tid på människor som tynger ner en. Våga vara dig själv och stå upp för den du är. De är så du kommer längst här i livet!