Det är konstigt hur jag älskar dig.

Du har liksom fastnat i mitt hjärta. Du passade mig som handen i handsken. Så mycket minnen har vi tillsammans, du och jag. För dig har jag skrattat, jag har gråtit och jag har till och med slagit dig då jag varit på dåligt humör. Ändå så gjorde du mig aldrig besviken, förutom den gången när du grisade ner min nya jacka med motorolja! Men det hade jag garanterat förtjänat. Varenda krona jag fick över la jag på dig, även om det bara räckte till en ny doftgran ibland.

Ibland tog vi en sväng, du och jag, en varm sommardag efter någon enslig väg med vackra landskap. Du tickade på och jag sjung för mig själv (det var alltid nå idioter som stal mina stereogrejer så jag slutade stoppa in nytt tillslut!). Ibland drog vi en veva till Kiruna, bara för att. Alltid paus i Överkalix, sen stenbron i Gälivare. Finns nog knappt en väg i kalix vi inte kört efter, du och jag. Du bara gick och gick, inte så fort dock, men framåt gick det iaf. -30 ute, och du stod där och tickade på. Varm och goo, utan bekymmer.

En gång var det någon idiot som stal dig, och jag var förtvivlad. Tårarna bara sprutade och jag trodde att jag aldrig mer skulle få återse dig i livet, men som tur var så gjorde poliserna sitt jobb, den gången.

Aldrig har jag varit så rädd att förlora något som då.

Återigen, du svek mig aldrig. Du var liten och kompakt, men ändå stor. Du rymde ju trots allt 3 köksstolar, ett bord och 5 kartonger en gång. Men det var tajt, nästar så jag var tvungen att öppna rutorna. En annan gång, påväg hem från Kiruna, så gick ditt värmereglage sönder och jag och Oscar fick linda in oss i filtar så vi inte skulle frysa ihjäl. Det var kanske inte ett sånt bra minne, men det är ändå nämnvärt. Det är ett minne jag har med dig iaf.

Inte heller gillar du cruisingar. Men jag förstår dig, fyllare och bilar som är långsammare än dig. Inte undra på att man blir frustrerad. Du och jag är nog inga cruisingfantaster, inte i bilköer bland massa folk iaf. Vi är mest glidare, riktiga stekare som gillar att puttra runt i samhället, eller efter någon krokig väg någonstans i landet med skön musik och härlig bas. Det är livet!

Du betydde så mycket för mig, helt obeskrivligt. Det gör du fortfarande för den delen. Men ibland måste vi ge upp någon vi älskar, för någon vi älskar ännu mer. Men jag hoppas att en dag, är det du och jag igen. Jag hoppas att en dag, är det du som står där ute och väntar troget på mig, precis som förr. Varenda morgon. Även om det verkar riktigt omöjligt, så är det exakt det jag önskar, mer än nått annat. Du kommer alltid ha en säker plats i mitt hjärta, Rex.

En underbar kväll i maj

Idag tänker jag för ovanlighetens skull skriva om vilken underbar dag jag har haft. Jonas drar med mig på äventyr upp till Kukkolaforsen med Emilsarna och Elina, helt fantastiskt kul. Det blev grillning och sen hemfärd. Efter Det drog jag en powernap för att sen bege mig ut i skogen med Emil. Det ar helt otroligt härligt, och roligt! Tindra satte av och spårade efter en ren, en alldeles vit. Hon kom dock tillbaka då vi ropade tillbaka henne. För skojs skull så prövade vi om hon fick upp spåret på den igen, och jo minsann! Med Emil bakom kopplet lyckades min duktiga flicka få upp spåret på den. Jakthund nästa ? ;) Har iaf haft en helt otroligt underbar dag med folk jag älskar! Njuut av lite bilder.

En film med gamla minnen.

Det här är en film som jag gjort själv. För mig väcker den mycket gamla, men fina och roliga minnen! Hoppas Frida också ser den! Fick inte laddat upp den med bästa kvaliten direkt. Originalet jag har på datorn är i jätte bra kvalite dock. Men de får gå ändå :)

Olycklig och obeskrivlig kärlek.

Det finns nog inga ord i världen som beskriver hur mycket jag älskar denna bil. Varje dag saknar jag honom. Alla minnen, bra och dåliga. Vi passade ihop. Han var den första bil jag någonsin köpte, så det blev min stora kärlek. Länge hade jag sparat för att ha råd med just denna bil. Jag förstår verkligen inte hur jag kunde sälja den. Förlåter nog aldrig mig själv. Kalla mig idiot, men kärlek kan ha många former.

Den är inte bara en bil för mig.

Du är den du är av en anledning.

Jag är absolut inte långsint. Jag tror inte heller att jag är bättre än någon annan. Min mamma uppfostrade mig till att acceptera alla typer av människor. Jag lärde mig själv att alltid se de goda i alla människor, men jag lärde mig också att i vissa människor finns inget gott alls. Vi ställs inför mycket val genom livet, många avgörande val för våran framtid. Ibland väljer vi fel, ibland inte. Men vi lär oss av våra misstag, även om dom tar hårt på oss ibland. När jag hamnat på fel vägar är de alltid mamma som hjälpt mig tillbaka i rätt riktning igen. Ibland måste man göra fel, för att kunna inse hur galet det egentligen är. Vi har bara oss själva att beskylla för våra misstag, klandra aldrig någon annan. Framför allt inte dina föräldrar. Vi har alla en egen vilja, ett eget liv och vi tar som vuxna människor våra egna beslut.

I unga år hamnade ja fel, och de pågick in i vuxen ålder också. Jag var stark och tog mig ut någolunda hel. Hade aldrig klarat de utan min familj och mina vänner, aldrig!

Vi är dom vi är, för att vi har formats till just dessa människor. Saker vi upplevt och gått igenom, saker vi har fått lära oss och saker vi hört och uppfattat har gjort oss till dom personerna vi är idag. De är inget vi tänker på alltid, men livet sätter sina spår. Ta dig tid att fundera över varför du är just den du är. De undermedvetna finns där och påverkar oss. Eller egentligen så vet vi, de gäller bara att ta sig tid att fundera över situationen. Varför är du den du är? Vad gör oss till människor?

Till en speciell person

På livets väg möter vi massor av människor, positiva och negativa. Vissa stannar, andra går vidare. En del sätter större spår än andra i våra hjärtan, de är just dem som du kan vara helt säker på stannar kvar där föralltid. I höstas träffade jag exakt en sådan person. Jag har mycket vänner, men ingen som honom (eller jo, Mari förstås). Han lyssnar och han förstår, hur galet det än var (och är) så slutar han aldrig att bry sig. Han accepterar den jag är, och den jag varit. Jag kan berätta allt, utan att behöva skämmas eller känna mig illa till mods över de jag säger. Vi fungerar ihop i alla lägen (kanske inte i närheten av bejbisar med konstiga uttryck i ansiktet dock....). Han hjälper mig oc han ger mig råd när jag står där som ett frågetecken, och han ser när jag är ledsen, fast jag inte berättat det. Världen behöver fler som honom. Jag litar på honom till 110 %, om inte mer! På nått sett känns det som att vi känt varandra hela livet. Han är den klokaste jag vet och jag är så glad att jag träffade honom. Mitt liv känns ännu mer värdefullt nu med en vän som honom vid min sida. Han är stadigare än en betongvägg att luta sig mot när de blåser, och är som allra tyngst. Tack Anders för att du finns i mitt liv, en vän som dig borde alla ha! För mig är du självklar.

Att älska.

De är inte klokt hur livet kan svänga upp och ner, på mindre än en hundradel kan allt förändras. Vi kan aldrig förutspå vad som ska hända, eller hur framtiden ska se ut. Vi kan inbilla oss själva det, men verkligheten är annorlunda. Vad som helst kan hända på livets väg. Kan man säga att man älskar hela livet då? Klart man kan. Vi kommer aldrig att sluta älska. Det är de ända vi kan vara säkra på, kärleken kommer alltid att finnas i våra liv, vare sig vi vill det eller inte. Vi kanske inte alltid kommer att älska samma människor, men älska, de kommer vi alltid göra. De finns inget som sårar som kärlek, men de finns inget som gör en så lycklig som kärlek heller. Äkta kärlek är oövervinnerlig, den klarar allt. Med och motgångar. Att älska någon är underbart, men att vara älskad av någon är obeskrivligt. Visst, vi kommer att bli sårade, ledsna och besvikna på vägen också. Men i slutändan övervinner kärleken allt. Den är livets bästa medicin!

Vårkänslor och sommarlängtan

De börjar bli riktig vår nu. Snön smälter och måsarna har flyttat hem igen. Vägarna är bara och insekter börjar vakna till liv. Efter månader av snö och kyla börjar solen äntligen värma upp luften. De doftar friskt av regn, och snön blir till slask. Mörkret omger oss inte längre, och man blir piggare och gladare. Energin väcks på nytt, och vårkänslorna kommer. Sommaren närmar sig, härligt! Känner att detta kommer bli en toppen sommar. Mysiga dagar i solen och mycket bus tillsammans med mina vänner. Jag längtar efter långa härliga promenader i skogen, slöa ridturer längs älven och härliga dopp om sommarkvällarna. Jag längtar efter sommarens festivaler och uppstånd, efter alla cruisingar och efter alla underbara stunder tillsammans med mina nära och kära. Längtar efter blommor, doften av hav och ljudet av hästar som smaskar i sig grönt gräs.

Älskar att känna sanden under fötterna, höra måsarna skrika och vattnet som kluckar så härligt mot bryggorna. Finns de nått härligare än en svalkande båttur en varm sommardag? Eller en varm dag med sol och bad på en avlägsen strand? Härliga sommar grillkvällar och svalkigt regninga dagar då man bara sitter inne och myser framför en film väntar. Sommaren är snart här, helt klart underbart!

De stora hela

Är allt så enkelt och självklart? Borde det vara så? Varför gör vi allt svårare än vad de egentligen är? Jag blir tokig på alla frågor utan svar. Finns de någon svara som över huvudtaget har ett rakt och konkret svar? Jag har levt ett hårt liv, till mestadels i en otrygg tillvaro full av svek och lögner. Som vilken annan människa som helst har jag också gjort fel och prioriterat fel här i livet. De som skiljer mig från en del andra, är att jag faktiskt har insett att jag gjort fel, och försökt rätta till allt så gott de går. Men tyvärr lever vi i en värd full av fördommar. Vi accepterar inte varandra, utan vi måste vara på ett speciellt sätt för att vara acceptabla i samhället. Vi måste lyssna på all möjlig propaganda om hur vi ska leva och vara för att passa in i systemet.

Jag hänger upp mig på de förflutna, men hur ska jag kunna göra annat när jag har levt de liv jag gjort hittills? Jag har svårt för att dömma någon p.g.a misstag som begåtts eller för att dom gjort fel i sitt liv. Jag ser personligheten i alla, de viktiga i en människa. Jag önskar att alla kunde göra de. Jag själv blir utpekad hela tiden, och jag vet hur illa det kan göra en människa att inte vara accepterad. Eller rättare sagt, att inte kunna leva upp till andras förväntningar. För visst är de så de är? Vi måste sträva efter att leva som andra vill att vi ska göra, vara som alla vill att vi ska vara. Fläckfria rövslickare. Våga stå upp för den du är istället, våga säg ifrån. Tillåt dig själv att inte acceptera andras nedlåtande beteende, och ta framför allt ingen skit från någon som inte själv erkänner sina fel och brister. Dom ända som riktigt kan förstå ens lidande, är dom som varit med om samma saker själv. Kom ihåg de. Ingen annan än en människa i samma sits kan förstå din frustration och hur du tänker. För att veta hur nått känns, måste du ha samma erfaranhet och dela samma känsla.

De är sjukt hur mycket vi påverkas av varandra, utan att vi ens tänker på de. Se till att omge dig med människor som förstår dig, som är som du. Håll dig bland människor som gör dig glad, och som kan skratta åt dina misstag, inte hugga ner dig för dom. Var dig själv, och accepterar dom inte dig för den du är, då är det deras problem, inte ditt. Bland riktiga vänner är man alltid älskad, oavsett vad som har hänt och händer i ens liv.

Livet är aldrig värt att ge upp, även om de kan kännas så ofta. Vi lever bara en gång, och då tycker jag att man kan göra det bästa av situationen, hur eländigt allt än känns. De är viktigt att aldrig tappa hoppet. Ta till vara på livetss goda stunder. Vill du bli proffessor, bli de då! Vill du leva på bidrag och njuta av att dagdriva hela ditt liv, så gör de! Du själv bestämmer hur du vill leva ditt liv på bästa möjliga sätt. Du själv bestämmer vad som är viktigt för dig och vad du själv mår bäst av. Alla är vi olika och har olika behov. De viktigaste är att vi lever och vågar vara oss själva ute i världen. Behandla andra som du vill bli behandlad själv, och döm ingen förrens du har synat dig själv. Ingen föddes perfekt!

Kärlek

Kärlek kan vara vad som helst, när som helst och hur som helst. Kärlek till sin den vi håller kär, familj och till vänner, kärlek till saker och ting eller kärlek till djur. Kärlek finns i ensamhet, sorg och svek, eftersom kärlek oftast orsakat nått utav det. Den finns i lycka och i olycka. Kärlek är nyckeln till allt. Utan den blir vi aldrig riktigt lyckliga, och när vi förlorar den så är vi som olyckligast. Den påverkar oss mest i livet. Den far fram, får oss att känna underbara känslor, tills den en dag får oss att känna saker vi önskar att inte kunde. Kärleken är underbar och vacker, men samtidigt grym och rå. Genom en hel livstid strävar vi efter att hitta den "rätta" kärleken i våra liv, och trots att den oftast sårar oss så ger man aldrig upp hoppet om att hitta den evigt lyckliga kärleken, trots att den mycket sällan existerar. Vi kan älska saker och ting, men aldrig som vi älskar en annan människa. Kärlek känns olika. Att hitta kärlek och känna sig helt tillfredsställd kanske är meningen med livet, för utan någon vid ens sida känns livet trist och tomt, något fattas. Kärlek handlar inte bara om att älska varandra, de handlar om respekt och inre frid. Du kan säga att du älskar vem som helst, men om du verkligen älskar på riktigt så känner du det. Två själar måste passa ihop, tajtare än puzzelbitar. Man måste förstå varandra, utan ord. Känna, utan att förklara. Äkta kärlek är nått obeskrivligt och den händer bara en gång. Hjärtat låter oss veta när den kommer, och framför allt när den lämnar oss.

Älskad och saknad

                                                                                                                         
                                                                              

,


I våra hjärtan finns du för alltid kvar.

"Låt oss minnas de soliga dagar
då sorg och smärta
fjärran var
Låt oss minnas de
glädjedagar
då vi tillsammans var"


Går du med min än min kära,
fast jag inte ser dig?
Är du kvar här på jorden,
så som du är kvar i mitt hjärta?
Jag ligger kvar och grubblar.
Tårar bryter ut och faller,
i tanken på dig.
En ängel som här glömdes kvar,
har nu fått sina vingar.
Vart flyger du nu, min ängel?
Vart flyger du nu?
Flyger du genom himlaporten, säg?
Eller till världens ände?
Flyger du bredvid mig?
Eller är jag ensam nu?
Var du nu än är, min vän.
Vart än vägen bär för dig.
Lova att du väntar där,
Tills jag möter dig.
Jag hoppas du är lycklig nu.
Och smärtan du har lidit,
hoppas jag är glömd.
Sväva fritt, min kära.
Du är fri nu.
Och tills vi åter möts,
Farväl, min ängel.

Jag är bäst!

Här om dagen så sa jag till mina kära vänner att jag är bäst, och de ville ha en motivering till varför jag är de! Efter någon dags funderande kom jag på varför. Så här mina underbara kommer motiveringen...

Jag är bäst för att jag alltid är mig själv. Jag vågar erkänna att jag gör fel, men samtidigt vet jag när jag har rätt. Jag vågar erkänna att jag inte är guds bästa barn, jag har också gjort saker jag ångrar. Jag har förmågan att se de, och jag har varit stark nog att bli en bättre människa. Jag kan vara glad och skratta när jag egentligen bara vill bryta ihop och gråta och jag orkar alltid fortsätta med mitt liv trots att allt kan vara åt helvete, bokstavligen. Jag är omtänksam och bryr mig mer om andra än vad jag bryr mig om mig själv. Jag uppskattar detaljer, även de små som man inte tänker på. Jag kräver inte att jag måste ha massa saker, jag nöjer mig alltid med de jag har. Min bil till exempel, hur många skulle älska den såsom jag älskar den? Den som alltid har fått allt eller kan köpa allt, lär sig inte uppskatta de lilla som är speciellt, de saker som verkligen betyder nått. Jag är bra på att tycka om andra människor. Jag är snäll och sätter aldrig mig själv i första hand. Jag lever och pinas, trots att jag har en sjukdom som jag dras med varje dag och påverkar mig med allt jag gör. Jag dömmer aldrig någon och jag acceptterar att vi alla är olika. Jag är bra på att lyssna och förstå andra och jag blir glad av att kunna hjälpa andra.

Dessutom har jag världens underbaraste människor runt omkring mig varje dag som gör allt så mycket lättare! Älskar er

Att överleva

De är konstigt, när man tror att nått är bra (eller iaf verkar vara bra) så är de inte de. När man tror att de inte kan bli värre än vad de är, ja då blir de självklart de. Men ändå så överlever man, eller iaf så försöker man hålla sig flytande. Hur eländigt allt än är så reser jag mig alltid igen, gång på gång. De är så jag har lärt mig, livet är värt att kämpa för. I slutändan lever vi bara en gång, för de finns ingen som kan garantera ett liv efter döden. Jag har lärt mig att aldrig sluta kämpa, att försöka stötta andra, vara en bra förebild helt enkelt. Jag försöker vara stark, hålla de där gnagande inom mig. Men även jag misslyckas ibland med de.

Jag kanske inte är perfekt, men vem är de ? Vad handlar livet om egentligen ? Vad ska vi tro på? och vem ska vi tro på? Väljer vi själv? Vi är fångade i en värld av fördommar och skitsnack, så är de bara. Vi vänder ofta kappan efter vinden, och vi snackar bakom ryggen på varandra och låtsas sen som ingenting. Vi låtsas att vi bryr oss, fast vi inte gör de och vi håller med, fast vi inte gör de heller. Varför faller vi för grupptrycket ? De händer hela tiden, utan att vi alltid märker de. De är lätt att fastna där, de är svårt att ta sig ur. Ingen vill ju vara annorlunda, eller hur? Jag kan lova dig att även du har gjort nått, bara för att någon annan också gjort, eller gör de, fast du egentligen tyckt att de varit helt galet. De har jag gjort. Men vi får inte glömma att bakom dessa handlingar finns de oftast underkuvade känslor. Kanske rädsla? Eller varför inte stolthet? Vad ska folk tycka om dig om du inte gör som alla andra gör? Ingen vill väl vara den som går i utkanten av alla andra som en skygg häst? För mig var de rädslan som tog över. Rädslan över vad som skulle hända ifall jag inte gjorde som de andra ville. Är jag då en dålig människa för mina handlingar?

Vi ser oftast på allt de dåliga, vi bedömmer en människa utifrån de dåliga och vi minns de dåliga som bäst. Vi glömmer allt de bra, de fina med varje enskild individ. Vi glömmer att tänka tillbaka på de goda stunderna i livet och vi glömmer att älska varandra som dom vi är. Vi borde ta hand om och acceptera varandra istället för att dömma varandra. Fast livet kanske vore tråkigt då? De skulle ju inte finnas någon att tracka ner på då och folk som mår bra av andras olycka skulle ju vara olyckliga hela tiden. Ni som viskar och pekar på andra skulle bara ha er själva att dömma. De ensamma skulle inte vara ensamma och de osynliga skulle faktiskt inte vara oynliga mer. Men hur skulle de funka? De måste ju alltid finnas någon som är ensam och osynlig. Någon måste vara annorlunda. Visst är de så? De måste alltid finnas någon att mobba, annars har vi ju inget att sysselsätta oss med...

Tyvär är detta sant. I slutändan så tänker vi bara på oss själva. Vi själva måste överleva. Vi vill vara högst upp i näringskedjan. De är inte coolt att hanga med dom som röker om du inte själv gör de. De är inte coolt att vara den som går sin egen väg, lever efter egna villkor och är annorlunda. Då blir man utfryst. Även i den vuxna världen. De finns alltid någon sóm står över dig, någon som är coolare än dig. Åtminstone någon som tror de.

Jag valde min egen väg tidigt i livet, men jag är stolt över den jag är idag. Jag valde att aldrig pröva alkohol, cigaretter, snus eller groger. I snart 23 år har jag klarat mig hur fint som helst. Jag anser mig inte bättre än någon annan, och jag anser inte heller att andra människor är dåliga bara gör att man dricker tex alkohol. Jag anser att var och en vet vad som är bäst för en själv och ansvarar för sina egna gärningar. Jag har handlat fel många gånger. Men de har också lärt mig att göra rätt nåsta gång. Jag kommer inte låta någon trampa på mig igen, någonsin. Jag vet nu att jag är bättre än så. Livet är för värdefullt för att slösa tid på människor som tynger ner en. Våga vara dig själv och stå upp för den du är. De är så du kommer längst här i livet!

Tack min älskade vän

Tack min vän för att du alltid fanns där för mig när jag var ledsen. Du var alltid min motivation! Även fast du var ett riktigt odjur ibland så fortsatte jag alltid kämpa, för jag visste att du var speciell! När man väl vunnit ditt förtroende var du helt underbar. Din personlighet var underbar, du såg rätt in i ens själ. De var som om du förstod allt, såg allt. Du dömde ingen. Du fastnade i mitt hjärta som klister, de går inte bara att byta ut dig mot någon annan häst. De fungerar inte så, inte för mig. För mig var du inte bara vilken häst som helst, du var min bästa vän! Min fina underbara Lillan!

Lev och älska

Alla försöker vi uppnå någonting, men många är fel ute då man bara vill köpa massor av matriella ting och genom sina prylar visa andra sin status och tro att genom det visa vem man är. Man söker och söker efter en mening med livet. Men jag kan nästan lova att du inte hittar det på nätet. Jag kan nästan lova att du inte hittar det i dina prylar. Visst kan det vara fint och rogivande, men det är inte livet. Livet är du. Ditt liv. Meningen med livet har ingenting att göra med vad du äger. Livet har vi fått för att leva och älska våra medmänniskor, inte för att visa vem som är bäst eller vem som kan mest.

Min vackra

Förlåt min älskade vän...

.... För att jag målar ut dig på bloggen såhär. Vi har ju pratat om de som hände och sådär, men jag vill bara klargöra vad ett tidigare inlägg som heter "trodde de var annorlunda" handlar om. Jag har aldrig känt mig så sviken i hela mitt liv när jag fick höra att du fortfarande umgicks med "du vet vem". Då kände jag att du är likadan som de flesta andra tjejkompisar jag haft. Skitsnackare och lögnare. Du anar inte hur de kändes när en människa som varit min bästa vän i stort sett hela livet gick bakom ens rygg tillsammans med den där vidriga människan! En gång till dessutom. Jag trodde inte att jag skulle få uppleva de igen, trodde den tiden i våra liv var förbi. Trodde vi växt upp så mycket att vi inte gick bakom ryggen på varandra igen... I de fallet var de inte så. Men jag kanske får skylla mig lite själv också, eftersom jag inte sa hur jag kände så vi kunde lösa allt på en gång. De är helt sjukt hur mycket jag saknade min bästa vän. Men efter dessa svåra tiden och motgångar är våran vänskap nu starkare än någonsin. De är tur, för jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan min allra bästa vän vid min sida som alltid lyssnar och ställer upp. Älskar dig obeskrivligt!

Till min älskade Emil

tankar, ord, en dikt

det är svårt kära du

för du går inte att beskriva med ord

du är en oändlig histora för mig

som en spelfilm som rullar framför ögonen

om och om igen

du är räddaren i nöden

den bästa bok jag någonsin läst

en frukost-på-sängen

första blomman på våren

du är min favoritsång

min favoritröst

& mitt koffein

du är helt enkelt mannen i mitt liv

vissa behöver guld eller diamanter
eller droger för att få bort smärtan

ett löfte om en bättre värld

när allt vi ska göra här är gjort

jag behöver ingen himmel blå

allt jag vet sen jag fann dig,

jag är lycklig i dina armar

i en värld av mörker och rädsla

vaknar jag kallsvettig om natten

bara för att känna din hand nära

känner hur du lägger armen om mig

jag är lycklig i din famn

jag är lycklig i din kärlek

jag är lycklig i ett liv som detta

En relation..

För mig är en relation trygghet! Att kunna känna sig trygg och veta att man har en andra halva som finns för en när man behöver den. En som lyssnar, förstår och kan hjälpa.

En relation är så mycket mer än bara kärlek! Det är vänskap, passion, glädje, upplevelser som spelar in. En relation är en relation baserad på känslor som du måste vårda på rätt sätt.
Jag är bara mig själv och låter den andra få leva upp till mina levnadsvillkor och sätt att vara. Jag kan inte låtsas vara någon jag inte är. Jag vill vara uppskattad för den jag är. Jag visar att personen är kärlek och att det är den personen jag har vid min sida, den som jag kan lita på och som får mig att vara trygg i världens osäkerheter. Jag är bara mig själv, vem annars skulle jag vara?

Äntligen blå himmel!

 För första gången på länge har solen tittat fram, och de har inte regnat en droppe på hela dagen. Känns hur underbart som helst. Idag har varit en riktigt bra dag, trots att jag hatar söndagar, för de är då min gubbe åker upp till Kiruna och jobbar.. Har hunnit visa upp audin till en från Boden, utan några större framsteg, ätit god lunch med hjärtat och sen tillbringa eftermiddagen/kvällen uppe i Kamlunge. Haft med mig hundarna dit också som har busat på fritt där i någon timme medans jag hållit på i stallet. Rambo och Champis var ovanligt lugna idag, var nog för att de fortfarande var ljust då jag plockade in dom för dagen! Hade tänkt börja tömköra båda 2 nu i höst innan snön kommer, få se hur de går med dom planerna nu när jag börjat skolan! Förhoppningsvis ska jag ha tömkört den ena iaf innan snön kommer. Måste jobba med Lillan också, men har ännu ingen sadel som passar riktigt. Ska beställa en gjord från Börjes till att börja med som når ända runt hennes tjocka mage! Hade velat hitta en lite mindre westernsadel åt henne som inte är allt för dyr, tror hon kulle trivas bra i en sådan. Red i alla fall Saga idag i 45 min ute på ängen och en sväng i skogen, prövade ett annat bett nu och de gick mycket bättre. Känslan jag får när jag sitter i sadeln är helt obeskrivlig. De är som att sväva på moln. Jag känner mig trygg där uppe, som att inget annat existerar just då, bara jag och hästen. Allt bara flyter och de känns så himla rätt allting. De är en sån avkoppling för mig att bara få drömma mig bort en stund och glömma allt annat. Hästar är helt underbara djur. De finns alltid där för en, de ställer alltid upp. De bevarar dina hemligheter och de dömmer dig aldrig. De älskar dig precis som den du är!