Lite nostalgi bilder då :)

Det är helt fantastiskt underbart att sitta och titta på gamla bilder :)

Vilka minnen det väcker!

Jag och lillan :)

Det tar sig verkligen med träningen :) För 2 månader sen skulle det inte ha sett ut såhär!

Lite bilder på mina vackra!

Blir inte att uppdatera så mycket nu för tiden, har så ont om tid. Har ju varit varmare nu en period å har haft möjlighet att rida lite mera. Lillan kändes pigg som tusan i början, men efter ett par ridpass så var det som att hon "tappade orken". Hon brukar inte vara en häst man får driva fram, men man var líxom tvungen att driva hela tiden. Har börjat ge pellets avel igen för att få i henne lite extra energi. Får se vad resultatet blir :)
Peter är iaf lika fantastisk som alltid. Lyssnar på allt, lyder minsta vink. Ångrar inte en sekund at jag skaffade honom. Lillan och han trivs så bra tillsammans! Bjuder iaf på lite häsliga bilder. Som sagt, en bild säger mer än tusen ord! <3>

 

 

Jag är så lycklig över att jag har just DIG i mitt liv!

Ibland känner jag mig som världens ensammaste människa. Ingen hör av sig, jag får jaga alla. Man läser hela tiden att ens vänner gjort roliga saker med mera, men aldrig blir man tillfrågad om att få följa med. Det skär i hjärtat att alltid få känna sig utfryst. Alltid är jag den som inte passar in. Jag är trött på att jag alltid är den som hör av sig, och trött på att alltid vara den som blir utnyttjad. Hedanefter tänker jag inte höra av mig till någon alls, vill ni umgås får ni höra av er. Less som FAN är jag. Nu får det vara nog med allt. Jag saknar min syster och Andreas, önskar dom bodde kvar här i Kalix. Scarface, KOM HEM!

Utan Emil vet jag inte vad jag skulle göra. Vi gör allt tillsammans, han är mitt liv, mitt hopp och min framtid. Han ställer alltid upp för mig, finns alltid där när jag är ledsen och han gör mig alltid så fruktansvärt lycklig. Du är helt klart det bästa som någonsin hänt mig älskling! Allt för dig mitt hjärta, alltid du och jag <3>

Kanske ska berätta att jag bytt jobb, till Sibylla här i Kalix. Trivs GRYMT mycket bättre. Cheferna och arbetskamraterna är helt fantastiskt underbara, och det känns för första gången på länge riktigt ku att gå till jobbet. Ångesten som kom tidigare då jag skulle jobba finns inte längre. Jag slipper skäll, skitsnack och falska människor. Tack och lov för det.

Maria har lurat mig att köpa Estrellas nya ostbågar, som var SVÅRT beroendeframkallande! Fan så goda dom var alltså. Men nu ni har jag skrivit ett par osammanhängande meningar om mitt liv för tilfället, dags att krypa ner bredvid mitt hjärta och titta på Sheldon innan John Blund kommer på besök! Tagga jobb imorgon, Hejsvejs!

Jag saknar förut

Inte en dag går utan att jag tänker på hur det hade kunnat vara, eller på hur det var förut. Jag saknar förut. Jag saknar möjligheterna jag hade att välja, saknar tiden som jag egentligen aldrig fick till att fixa allt. Hade velat göra rätt istället för fel, hade velat ta andra beslut än vad jag gjorde. Jag saknar att vara fri, saknar att slippa bekymra sig över morgondagen. Saknar alla fina och fantastiska minnen. Saknar att glassa runt med vänner som verkligen berörde ens hjärta, saknar alla bilutflykter, att glida runt och njuta av livet. Vi pratar alltså om för tio år sen, TIO ÅR! Vars tar tiden vägen? Hade ni inte också velat välja annorlunda om vissa saker? Göra rätt istället för fel ?

Saknar vännerna jag hade, allt vi gjorde, allt vi gick igenom tillsammans. Saknar att bara vara, slippa tänka på vad som komma skall. Svårt att få ner allt i ord. Finns saker jag skulle vilja få ogjorda, och det finns saker som jag skulle vilja göra igen. Det finns saker som jag minns extra bra, och det finns saker som jag egentligen inte alls vill minnas. Minns du Sanna, när vi åkte runt i lokaltrafiks bussarna? Minns du "titta mamma, många bajsblöjor!" Eller Mari, minns du våra galna upptåg? När vi smet ut om nätterna och åkte runt med Tommy? Och Annika, minns du när vi glassade runt i Marcus lila 123a? Eller då vi jagade kråkungar i hästhagen? Josse, minns du när vi klättrade i björkarna hos dig, och jag ramlade ner? Eller när jag parade ihop dig me Elias? Eller då vi åkte upp till Kulmungi på äventyr när du fyllde typ vadå, 12? =) Såna minnen är dom som får mig att le, och undra vad som egentligen hände med tiden.

Jag har mist människor i mitt liv, men en del finns kvar och jag har även träffat nya som jag håller kär.

Men jag saknar tiden jag hade, tiden som aldrig kommer igen. Ni som läser det här. Lev väl, tänk två gånger, sen tänker du två till bara för att vara säker. Ta tillvara på tiden med dom du älskar.

En liten film..

En film på min prinsessa från löshoppning i höstas! 80 cm :)

Lite bilder från senaste ridturen..

Lite fundersam..

Ibland funderar jag över vilka människor som man verkligen kan lita på här i världen. Man hör så mycket, hela tiden, och även om dom som man har närmast inpå sig. Det vore förskräckligt tråkigt ifall människor jag varkligen bryr mig om och litar på snackar skit om mig bakom min rygg. Jag är en öppen person och jag gillar andra människor, och om folk har problem med mig vill jag gärna att dom säger det rakt till mig istället. Man kan inte tycka illa om någon man inte känner, eller man kan inte tycka illa om ens personlighet iaf, och man kan anbolut inte säga att man tycker någon är störd eller dum i huvudet utan att man ens har brytt sig att lära känna personen först. Alla är vi olika, och alla hanterar vi situationer annorlunda. Jag är en sån människa som lätt låter mig övertalas av andra. Jag gör jämt saker för andras skull, inte för min egen. Ibland gör jag till och med saker för att vara andra till lags, så jag får må dåligt själv över det. Men som sagt, allt för att vara andra till lags, för sån är jag.

Jag blir ledsen när jag vet att andra pratar illa om mig, men vem blir inte det? Jag lixom tappade gnistan lite. Det pratas jämt om mig. Folk påstår sig känna mig, och veta vad jag är för typ. Trots att dom inte känner mig alls. Varför? Vad är det roliga i det? Jag blir besviken. Jag ställer alltid upp för alla, är förlåtande och fårstående mot alla, vad det än gäller, och alltid! En del människor ser mig som oärlig och opålitlig. Varför? Jag är inte perfekt, men jag försöker med allt så gott jag kan. Jag har gjort misstag i mitt liv och det ångrar jag. Men Jag är inte elak, jag är inte en dålig människa. Tvärtom, jag är en jävla bra människa. Jag är snäll och omtänksam, ställer alltid upp för andra och som nämnt tidigare är jag väldigt bra på att lyssna och förstå. Jag är en fantastisk vän, flickvän och arbetskamrat. Jag orkar inte ta skit hur länge som helst, jag orkar inte ha falska människor runt omkring mig och jag orkar definitivt inte lägga ner energi på människor som inte gillar mig. Har ni nått emot mig, gör jag fel på nått sätt eller vad som helst som är negativt, SNÄLLA, tala om det för mig så jag får en chans att rätta mig, rätta till det som blivit fel eller prata om det finns nått som ni har otalt med mig.

Jag älskar mina vänner, mina hästar, min familj, sambo, hundar och katter. Och jag hoppas att ni älskar mig tillbaka för den person jag är. Kärlek till er!

Lillans nya pojkvän!

Det här är Peter, Lillans nya pojkvän! Han är en 21 årig arabvallack och är en riktig superduper ponny. Lillan älskade honom från första dagen då han kom. Nu har hon en boxgranne och en hagkompis igen och jag kan säga att man märker stor skillnad på henne. Hon verkar mycket gladare, min prinsessa! Har hittat en tjej som ska hjälpa mig med Lillan också, Elin heter hon. Har känt henne ett bra tag och hon är jätte duktig! Hon red Lillan i fredags, och det gick hur bra som hellst. Kan säga att det var en tung sten spm lyftes från mina axlar då jag såg att hon går att ridas utan problem. Hon reds med Peters westernsadel och hon såg ut att trivas med den. Borde kanske köpa henne en egen?

Känns som sagt otroligt skönt att äntligen ha hittat någon som kan hjälpa mig med Lillan, och det kändes ännu bättre att det är en människa jag känner och att Lillan verkar trivas jätte bra med henne.

Jag har för övrigt också börjat rida igen, fast inte på Lillan utan på Peter. Kan ni tänka er känslar att kunna sitta upp på en häst efter olyckan? Utan att känna den minsta lilla rädsla! Peter är en riktig klippa. Hur trygg och fin som helst. Det dröjer nog en stund innan jag tar mig upp på ryggen på Lillan igen eftersom mina brytna revben och nyckelben inte helat, men nu vet jag iaf att jag inte är rädd för att rida igen. Var så fruktansvärt orolig att jag inte skulle våga, för det händer ju en del som varit med om olyckor. Att dom inte vågar rida igen alltså. Men nu har jag Elin som hjälper mig, så nu är det bara för mig att andas ut och vänta på att jag läker ihop!

Jag vägrar att ge upp!