Sanningar som jag vet att ni vill veta..

Idag har de varit en strålande fin dag! Solen har lyst tills nyss och himlen är fortfarande klar, trots att de börjat skymma. Första skoldagen är avklarad, kände mig seriöst som värsta snillet. Var som att pennan bara skrev av sig själv! Gick som smort och de kändes som om dagen bara flög iväg! Tiden går fort när man har roligt brukar man säga. De blev stekt potatis och grillad fläskfile till middag idag, gott som tusan! Syster fyller 15 år idag, så stort grattis till henne. De blir Kamlunge till mina änglar strax! ska bara låta maten sjunka till sig i magen lite, och skriva färdigt här på bloggen. Imorgon ska jag gå på biblioteket och lämna igen nå böcker, och sen tänkte jag låna lite nya. Så avkopplande att läsa ibland, att helt koppla bort omvärlden och drömma sig bort en stund. Man känner sig som klar i huvudet efteråt, nästan som om man tryckt på reset knappen för ett ögonblick.

Hade svårt för att sova inatt, vet inte vrför riktigt. Men tankarna snurrade rätt friskt i huvudet, kunde inte koncentrera mig på att sova helt enkelt. Funderade över vad jag skulle skriva i de här blogginlägget faktiskt. Tänkte att jag skulle skriva nått viktigt, nått storslaget. Nått som ger er där ute svaren och sanningen om de ni egentligen inte vet nått om, utan bara pratar om som att de vore ren fakta.

Nu ändrar jag på de, hatar att bli baktalad! Så jag går rakt på sak.

Jag är inte den ni tror att jag är, jag står för den jag är och är mig själv. Jag tvingar inte någon att tycka om mig, de avgör ni själv om ni vill göra eller inte. Jag har gjort mycket fel i mitt liv, men de vr då och de är inget jag kan ändra på. Här kommer sanningen om mina förhållanden, jag nämner inga namn. Min första "kärlek" var egentligen en stor katastrof, början på eländet i mitt liv kan man säga. De gick käpprätt åt helvete på en gång. Jag var knappt 14 år och helt oförberädd på vad som skulle ske. 7 månader stod jag ut, sen tappade jag livsgnistan helt. De var nu jag tog till rakbladen för att dämpa min ångest och hålla demonerna inom mig i shack! Redan nu tvivade jag på livet. Efter ca ett år träffade jag en som för första gången i mitt liv lyssnade och förstod, trodde jag då. Men efter ett tag skulle de visa sig att jag inte fanns med på hans prioriterings-lista, och att han inte alls kunde acceptera mig som den jag var. Ensamheten blev ett faktum. Vem som hellst av er läsare kan redan nu lista ut att de inte höll. Han lämnade mig, och han lämnade till och med sverige. De var nog aldrig kärlek, ville egentligen bara känna efter hur de var att ha ett förhållande igen efter mitt första misstag, och de visade sig att de inte alls kändes nå mycket bättre, och återigen kände jag mig helt tom. de gick en stund till, en månad eller två kanske, sen kom jag till en vändpunkt i mitt liv, som skulle visa sig vara åt rätt håll. Jag började vid 17 års ålder träffa en kille som var helt annorlunda än någon annan ja träffat. Han var snäll och omtänksam, ställde alltid upp. Han var då 24 år. De kändes helt okej. efter ett halvår ungefär så sa jag upp lägenheten och vi flyttade ihop, vi till och med förlovade oss senare. 3 år höll de ungefär, sen tog de slut. Förhållandet var inte problemfritt, men eftersom han och jag fortfarande är goda vänner så tänker inte jag sitta här och skriva om våra problem som var. Dom håller vi för oss själva. De är efter de här förhållandet som allting vänder åt fel håll, IGEN. Jag träffar helt fel människa ganska fort, och jag har nu satt hela min framtid på spel. Olyckligtvis inser jag inte de förren allting är för sent.. Jag kände honom långt innan vi blev tillsammans. De visade sig i slutändan att han var någon helt annan människa än den han utgav sig för att vara. Han höll till i helt fel banor. Vi höll ihop ca 5 månader, i slutet var allting bara ett tvång och jag var för rädd för att säga nått. Lyckligtvis fick jag hjälp av en kompis att slå mig fri från eländet. Dock så blev jag och min kompis tillsammans en dryg månad efter jag kommit mig ifrån förhållandet, vilket inte var så bra för de visade sig sen att jag inte alls hade såna känslor som jag trodde jag hade, så de höll inte. Även han är nu en god vän till mig, så problemen de håller vi för oss själva. Där har ni min historia lite smått och gott. Tyvär så kan inget jag gjort göras ogjort. För er som säger att jag har "hoppat" till nya förhållnden hela tiden kan ju ta sig en funderare. Och jag kan tala om för er, att de är ganska lätt att komma över någon som gjort en psykiskt och fysiskt illa, såna är i mina ögon inte värda att ödsla tid på. De stämmer att jag varit otrogen, de är inget jag är stolt över direkt. Men de båda vet om de iaf, jag var ärlig och berättade de själv. De är inget jag rekomenderar till någon, att vara otrogen alltså. De sårar mer än de gör nytta.

Vad beträffar Toni, så är han en av mina bästa vänner! Trots att han är mitt x. Han är en supersnäll och jätte söt kille, och jag älskar honom som min vän. Inget annat. X är X, och funkar de inte första gången så gör de inte de andra gången heller. Men jag är glad att vi kan vara vänner iaf. Där har ni svar på de iaf.

Jag har levt ett hårt liv, men tagit mig ända hit trots allt. Utan varken alkohol eller droger. Inte en cigarett har jag rökt i mitt liv. Är stolt över den person som jag är idag, är stolt över allt som jag lyckats åstakomma. Som sagt, jag vet vad ni diskuterar, men jag vet också vad som är sant och inte. De gör mig så besviken att ni inte hade kunnat vara rak i ryggen och fråga mig personligen istället för att dra era egna slutsatser om saker och ting.

Nu orkar jag inte skriva mer för tillfället. Tack för mig