lördag 19 februari 2011

Länge sedan nu, men de känns ändå...

Nu är de en stund sen jag skev här.. Har hänt mycket sen sist. Nu känner jag mig bara kluven. Jag tänker inte nämna namn här nå mer, ni får ta åt er av de jag skriver om ni vill, eller låta bli.
Jag mår riktigt dåligt. Känner att jag inte riktigt kan hantera situationen jag sitter i. Den är rätt jobbig och krånglig. Samtidigt som jag svävar på moln, vittrar mitt hjärta bort i sorg och saknad.
Samtidigt som de känns så rätt, känns de så fel. Kan jag verkligen lita på att de finns något där ? Gör jag rätt som väntar ? Jag är så trött så trött. Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till snart.
Kan man verkligen lita på att en person är den som denne utger sig för att vara ? Är så rädd för att bli besviken, men är så trött på att komma i sista hand...

måndag 14 februari 2011

Jag fick låna en ängel

Du såg mot mig, en sista gång. Du var så lugn, som om du redan gett dig av. Du såg på mig, att jag var rädd. Hur kan man någonsin vara beredd? Du gav mig allt ett hjärta kan. Du lever kvar i mig så länge livet ger mig tid. Du rör vid mitt inre, du får mig att le. De var som en dröm som förvandlades till verklighet, då jag fick låna en ängel, som spred sitt ljus i mitt liv, i varje andetag. Du togs bort från mig alldeles för tidigt, men jag fick låna dig för en stund. Jag älskar dig, den du är. Du är allt jag någonsin önskat mig. Jag minns de som igår, orden försvann ut i ett tomrum av förtvivlan. Allt jag sa var förgäves, men jag ville inte ge upp. Finns de nått jag kan göra? Snälla säg de nu. Jag blundade hårt, och tårarna kom. Jag ville inte tro dig, tills du rörde mig. Jag kände ingenting. Du log mot mig, och ingenting fanns där. Du höll om mig, när jag skakade av sorg, men de ända du sa var att ingenting finns kvar. Snälla säg de inte, säg de bara inte.
Nu rasar hela min värld, som ett sorgefyllt hål. De ända jag begärde var tid för oss 2, men jag är ensam här utan dig och du kommer aldrig tillbaka. Jag förstod aldrig riktigt hur illa de var. Jag lät dig vara ensam när du slöt dig i ditt skal. Jag kan fortsätta ångra, jag kan fortsätta le men min allra högsta önskan är att ha dig bredvid mig igen. En enda kyss från dig ger mig liv, de fyller hela mig. Jag är sanslöst förlorad i dig. Dom säger att ensam är stark, men ensam är ensam.....

fredag 11 februari 2011

Kapitel 4 Funderingar....

Snälla Toni, kom hem! Behöver en kram och någon som lyssnar och inte dömmer mig för de jag vill berätta. Vet inte riktigt hur jag känner nu. Känns som att jag står stilla, och de får inte hända! Måste gå framåt, hela tiden! Men ibland blir de brar för tungt att bära på allt själv. Då är de kanske tillåtet att stå lite stilla, och tänka en stund bra, inte för att backa. Har haft en jätte bra vecka, allt har gått rätt. Har fått nya vänner, och nya möjligheter. Men jag har också fått möta sanningar som jag så länge fruktat och tryckt undan. Men äntligen är de ur vägen. Nu är de bara de där stora kvar som ligger och gnager. Kommer jag någonsin få se dig igen? Jag älskar dig. Film hos mamma ikväll, de var mysigt! Filmen var bra också! Efteråt for jag ner på stan, surrade med Mari och Tess. Sen träffade jag min lilla Emil, hehe! Han lyckas alltid att göra mig på bra humör, hur värdelöst allt än är. Han vet alltid vad han ska säga vid alla tillfällen, han är verkligen världens underbaraste vän! :) Imorgon blir de att parta med syrran! Emil har LOVAT att komma också.. Så skönt att vara bland mina vänner, har saknat de så mycket! Saknar gamla tider. Saknar david med gitarren, och viiken med sin onda tvilling Sören! Saknar grilleliten ;) Sa till Lena idag på jobbet att jag saknar då min största lycka var när pollux-paketet kom hem i brevlådan. Allt var så mycket enklare då, nu är de allvar. Jag vill verkligen inte vakna upp en dag och inse att jag har tappat kontrollen över allt! Jag vill inte trilla av linan helt, och möta den mörka avgrunden där de verkligen inte finns någonting mer att kämpa för. Har offrat så mycket ur mitt liv som betydde så mycket, vill inte förlora mera nu, de räcker såhär. Har alla minnen kvar, men jag vill inte ha dem, jag klarar mig bättre utan dom. Vill glömma, men ändå inte. På tal om ingenting, hade en otroligt djup diskussion med siss vid köksbordet hos mamma idag, mitt i denna diskussion avbryter hon mig och säger till mig "Jag måste bara få fråga dig, är du oskuld" Jag brister då ut i skratt och frågar hur hon kom på att fråga de, och då sa hon att hon bara var så sliskigt nyfiken! ;) Hihi, de satte verkligen prägel på min dag, så otroligt random alltså! Morjärv imorgon med mammsi min! Är dödens trött nu, orkar knappt hålla upp ögonen, men var tvungen skriva av mig lite om allt möjligt. Nu en helt random sak till, och de är att jag älskar dig, mitt i allt! Du är som en olöst gåta, början på nått underbart för mig. De sägs att kärlek lovar stort, men håller tungt. Du kan kalla de förnuft, men aldrig sunt. De är så sant så! Jag älskar dig, trots allt

måndag 7 februari 2011

Kapitel 1 En ny start

Var de meningen att de skulle bli såhär ? Ensamheten? Tankarna? Jag tror ändå de är ödet. De som inte är menat, de händer inte, och de som händer, de är menat att hända. Förstår ni? Men iaf, detta måste vara ödet. Jag känner mig inte ensam, inte ensam osynlig längre. Jag känner mig levande, känner mig stark. Livet känns lättare nu, då jag äntligen kan leva de som jag vill. Jag har mitt, mitt liv, mina vänner, mina hundar, mina hästar och min familj. Jag kanske inte vet ännu vilken väg jag ska gå, men jag tar mig iaf framåt. Vilket håll kvittar, bara jag inte står still. Varje dag har nya möjligheter, nya underbara stunder som sätter prägling på mitt än så länge trasiga, ihoplappade liv. Men de tar sig, allt går att laga säger de som vet, även jag. Även om de är tomt och ensamt så kommer jag att klara de. De måste jag. Måste vara stakt hela vägen, och inte ge mig! Även om du inte finns där längre så kan jag inte hänga upp mig på de. Sängen kanske är stor och tom där den står i mitt kalla mörka sovrum, men med lite ljus, en film och 2 mysiga hundar och 2 goa katter att kramas med så är ju de fixat! Djur dömmer en aldrig, de är de bästa. Hur illa man än luktar och hur orakade ben man än har, så är man ändå alltid älskad och uppskattad. De förstår en, och tvingar en inte till saker man inte vill. De följer en in i döden, den lojaliteten kan ingen annan ge en! Känslor är komplicerade saker, iaf känslor man har för någon annan. Varför är just de så starka? Och de är just dom man inte kan styra över, de bara kommer, när som hellst, och för vem som hellst! De bara är... Och sen när man vill att de ska försvinna, så gör de inte de. De sitter med superlim och går knappt bort med tinner... Sen mitt i allt så visar de sig att de finns känslor för någon annan också. de är ju de som är de värsta. För sen då man måste bestämma sig för vilken av dom de blir, då blir en sårad, och man själv blir kallad för slampa, bara för att man lämnade kvar den andra. Men vad är rättvist egentligen, Leva med någon man inte älskar utan att den andra vet om de, eller släppa taget och låta den andra gå? Jag vet ju vad jag själv tycker. Ibland så måste man möta sanningen, även om den är vidrig och väldigt skrämmande. Ibland är de bäst så, även fast de inte känns så i början. Men ibland, men bara ibland så begår man världens största misstag, vilket man inte trodde var meningen skulle kunna hända. Man gör slut, och sen hinner sanningen ikapp en, och känslorna kommer tillbaka och man inser att de här var ju inte alls de man ville! Man inser att man hade allt man behövde, allt man ville ha, men då kan de vara försent, väldigt fort... Och i de ögonblicket inser man att man har orsakat sig själv större skada än den man gav den andra. Sådan är kärleken, grym, hård och absolut inte rättvis. Den skadar, sårar och sliter isär människors hjärtan. Men hur hemsk den än är, och vad den än gör mot en så kan vi inte leva utan den.