Jag trodde de var annorlunda..

De var som ett slag i magen. Höll precis på att koka upp vatten till makaronerna, hade tänkt äta lunch. Men efteråt så var allt jag kände illamående och ett stort hål i bröstet som smärtade.. Jag kunde inte äta längre, matlusten var som bortblåst. De gick upp för mig att du inte var annorlunda än någon annan här. Känner mig så sviken, så tom inuti. Som att allt jag kämpat för, allt jag trott på var borta. Trodde de var sista gången, då för länge sedan.. Men de var de uppenbarligen inte, de var bara början på något nytt... Men egentligen, jag är inte nå mycket bättre? Jag skulle bara ha varit rak på sak och sagt som de var och frågat varför, men jag kunde inte göra de. Jag kanske är ensam, och ledsen ibland, men jag vill vara ensam! Jag trivs så.. Enda anledningen att jag ville dela lägenhet med någon var för att jag inte skulle rasa ihop helt ekonomiskt. Jag försökte bara rädda mig själv från att hamna i katastrof, inget annat. Anledningen till varför jag inte frågat Emil, är för att de skulle kännas fel. Som att jag bara vill bo med honom för att kunna betala mina räkningar.. Jag kanske inte verkar tacksam, men de är fel.. Jag är alltid tacksam även fast jag inte säger de. Jag behöver inte en massa saker, eller pengar.. Allt jag behöver är kärlek och ärlighet. Är de så svårt, så mycket begärt ? Jag har inte mycket att ge, jag har inget jobb, inga pengar.. allt jag kan ge är mig själv, min kärlek. Jag är långt ifrån perfekt. Jag är inte mycket, men jag existerar iaf. Jag döljer inget.. jag är ärlig och står för de jag gör och den jag är.. Jag älskar mina vänner och min familj, förstår inte varför de skulle vara förbjudet att visa de ? Lita på som inte kan tala, dom som ser dig för den du är och accepterar dig som du är. De är dom som ser in i din själ, och ser de goda inuti. Livet är kort, glöm aldrig dom du har närmast. Att älska är en sak, men att vara älskad är nått helt annat...

Du har ditt eget facit, för rätt eller fel. Alla är olika..