Jag är bäst för att jag alltid är mig själv. Jag vågar erkänna att jag gör fel, men samtidigt vet jag när jag har rätt. Jag vågar erkänna att jag inte är guds bästa barn, jag har också gjort saker jag ångrar. Jag har förmågan att se de, och jag har varit stark nog att bli en bättre människa. Jag kan vara glad och skratta när jag egentligen bara vill bryta ihop och gråta och jag orkar alltid fortsätta med mitt liv trots att allt kan vara åt helvete, bokstavligen. Jag är omtänksam och bryr mig mer om andra än vad jag bryr mig om mig själv. Jag uppskattar detaljer, även de små som man inte tänker på. Jag kräver inte att jag måste ha massa saker, jag nöjer mig alltid med de jag har. Min bil till exempel, hur många skulle älska den såsom jag älskar den? Den som alltid har fått allt eller kan köpa allt, lär sig inte uppskatta de lilla som är speciellt, de saker som verkligen betyder nått. Jag är bra på att tycka om andra människor. Jag är snäll och sätter aldrig mig själv i första hand. Jag lever och pinas, trots att jag har en sjukdom som jag dras med varje dag och påverkar mig med allt jag gör. Jag dömmer aldrig någon och jag acceptterar att vi alla är olika. Jag är bra på att lyssna och förstå andra och jag blir glad av att kunna hjälpa andra.
Dessutom har jag världens underbaraste människor runt omkring mig varje dag som gör allt så mycket lättare! Älskar er
