Ny bloggare

Hej! Jag heter Emilia och är 10 år. Jag har tre hundar och en kanin. Jag rider med Sandra och nu tänkte vi dela blogg och se hur det går. I söndags var jag på ridkurs för Maria Hjort på KRF. Jag övade på att galoppera och byta sits i trav med Peter. Det var både spännande och kul.

Ett nytt kapitel

Nu har hästarna kommit till det nya stallet, och de känns verkligen helt underbart! Känns som att jag bara vill vara i stallet hela dagarna! Nog har de varit skönt med lösdrift, och nyttigt för hästarna, men som jag saknat att ha ett stall och ta in hästarna in emellanåt, och så enkelt för hovslagaren och veterinär att komma ut även fast det är -30 ute :) Transporten gick iaf jätte bra, Peter gick raka vägen in i transporten medans Lillan tjorvade i typ 10 minuter innan hon gav sig. 

Lillebror var jätte glad när han fick se vilket fint stall det var, och att det fanns en ridbana som han kunde rida på. Han sa "hääär kommer jag trivas!" :D Sen har jag min vän Jessica där också som har sin häst Busan där, så jag själv har någon att rida och umgås med  i stallet! Nog för att jag nästan alltid hade Marcus som hjälp och sällskap borta i Sangis, men han kunde tyvärr inte rida (måste lära honom!).

Emilia har också saknat att komma och rida på Peter, så hon fick sig en efterlängtad ridlektion i söndags. Han berättade att hon börjat rida på ridskola, och hunnit med en termin. Hon frågade mig hur man gör för att kunna styra hästen samtidigt som den travar, utan att hålla i sig i sadeln, för det hade dom inte fått lära sig. Hon tyckte det verkade jätte svårt och krångligt. Men de är ju så på ridskolor, ibland är det stora grupper och på 45 minuter med en ridlärare hinner inte varje elev få särskilt mkt tid tyvärr. I alla fall, funderade ut en jätte bra övning till Emilia för att försöka lära henne, eftersom allt handlar ju trots allt om balansen. Så vi körde lite balans och sitsövningar, både på egen hand och i lina och det gick jätte bra. Berättade att hon måste försöka hitta en "stadig hand" samtidigt som hon är balanserad i sadeln. Hon kan inte ha hängande tyglar, utan måste hela tiden ha kontakt med hästens mun och kunna ge små, lätta och snabba förhållningar. Hästen måste även kunna ta stöd i tygeln för att kunna söka sig ner på tygeln och jobba rätt. 

Hur som helst, övningen gick ut på att skritta på kortsidorna, och trava på långsidorna. Någonstans i mitten på varje långsida bad jag henne lägga en volt (i trav då) för att sedan kunna styra ut han på rakt spår igen, och sedan bryta av till skritt. Det tog ett par varv, men sedan satt allt som handen i hansken! Min lilla duktiga ridelev rider (och svänger!) nu utan att hålla i sig i sadeln samtidigt! Är väldigt stolt över mig själv, min häst och Emilia såklart. Värmer i hjärtat att se henne göra såna framsteg, och Peter är verkligen en kanonhäst att lära sig på! 

Laddade upp lite bilder nedanför :)

Två år har redan passerat

Tiden bara springer iväg. Nu är det ganska precis två år sen Lillan kom till mig. Hon var verkligen en dröm som blev sann, för det har alltid varit min dröm att ha en egen unghäst som jag fick forma och utbilda själv, och ett fullblod skulle det vara. Kommer aldrig kunna tacka Jenny Persson nog mycket för vilken otroligt fin häst jag fick köpa av henne, och över hur fruktansvärt ärlig säljare hon var. Jag köpte hästen helt osedd, hade bara hennes ord att lita på. Jag förskottsbetalade dessutom halva summan av det hon kostade. Så TACK Jenny, än en gång! Denna prinsessa är det bästa som någonsin hänt mig! Och vilken fruktansvärd skillnad det är på henne då och nu, är så stolt över både henne och mig själv. Stolt över vilket fruktansvärt bra jobb jag har gjort med henne, och över hur underbar hon har varit att jobba med, trots olyckan och alla motgångar.

 

Efter ett år på lösdrift och tillväxtvila för Lillan hos min kompis i Sangis tänkte jag att det var dags att stalla upp dom i ett stall istället. Dels för att Peter börjar bli så gammal och frusen, och att det är betydligt lättare för mig att hålla på med dom, och att rida, om jag stallar upp dom. Det har dock funkat superbra för båda hästarna under det gångna året, och som tur är har det varit en supermild vinter här uppe. Dom har även haft fri tillgång på rundbal och haft en STOOR ligghall med tjock spån och halmbädd :)

Stallet dom ska flytta till nu i augusti är ett stall där jag som barn hade min första häst uppstallad. Så lite minnen kommer det allt fram när man börjar tänka tillbaka :) Hur som helst är det ett jätte stort och luftigt stall med stora boxar, underbara ridvägar och fin sandridbana. Samt sommar och vinterhagar. Dom ska fortfarande ha fri tillgång på rundbal vinterhalvåret då jag är rädd att Peter ska falla ur eller inte kunna hålla värmen ordentligt. Tycker dessutom att det bästa för hästarna är att ha fri tillgång på hö/silage under kallaste tiden (om dom klarar av de!).

Lillan har haft problem med sina hovar. Hon har inte kunnat ha skor, men samtidigt har hon klarat sig dåligt utan. Hon har under vintern/våren haft två typ "hovbölder", haft ut både veterinär och hovslagare flera gånger. Det jobbigaste har varit att alla säger olika om hur jag borde göra med hennes hovar. En säger barfota, den andra säger absolut inte. En annan säger låt hennes hovar vara tills dom växt till sig ordentligt. Men hovslagaren som alltid har skott henne har varit den med bästa råden. Barfota boots tills hovarna slutat ömma + hovskydd i hagen. Så då får vi se hur det går. Det är bara fram hon har problem iaf, än så länge visar hon inte nått fram.

Avslutar detta inlägg med att säga hur SKÖÖÖNT det ska bli att sätta igång med träningen igen!!
Måste försöka bli lite duktigare att uppdatera här för er som följer mig och Lillan, och Peter såklart.
Njut av lite bilder, smält inte bort i värmen! :)

Livet blir inte alltid som man tänkt sig det..

Det här är egentligen en häst och träningsblogg, men just nu har jag en miljon saker som snurrar runt i mitt huvud. Det har verkligen hänt sååå mycket i mitt liv på senaste tiden, helt sjukt! Vet inte vars jag ska börja, eller vilken av alla tankar jag ska börja kladda ner? 

När man tror sig ha allt i livet, precis allt. Man står inför en ny början och en ljus framtid, och sen säger det bara poff! Mitt i allt hinner det förflutna ikapp en och hundra tankar och känslor kommer upp igen. Man börjar se tillbaka på sitt liv, allt man gjort, människor man känt och som verkligen har satt sina spår. Både bra och dåliga. Man inser att allt är ett minne blott, att allt bara är minnen som med tiden kommer blekna bort. Men trots det, trots att mycket var elände och trots allt man gått igenom så är det förflutna den bästa tiden i mitt liv. Jag har lärt mig så fruktansvärt mycket. Jag har gjort misstag, stooora misstag som jag absolut aldrig mera kommer göra om. Jag har lärt känna människor som är oersättliga och jag har lärt mig vad sanna vänner är. 

Anledningen till denna insikt är att jag helt oväntat hittade en borttappad gammal vän som fick mig att börja tänka igen. Att börja minnas och att börja grunna över det förflutna, för som sagt så hinner det alltid ikapp en. Känslor som jag inte känt på evigheter väcktes och jag vet inte än idag hur jag ska hantera det. Och som sagt, jag trodde jag hade allt jag ville ha i mitt liv, tills han ramlade in i bilden igen. 

Jag behöver spänning, passion och energi i mitt liv för att jag ska känna mig levande. Jag vet inte riktigt vars jag vill komma med de här, men jag vet att utan detta fungerar inte jag. Jag kanske aldrig växer upp, vem vet? När jag är 40 kanske jag fortfarande åker runt i min älskade lilla röda Rex, lyssnar på musik och bara lever mitt liv. Jag är 24 år gammal, och som jag känner nu är jag less på allt tjafs, allt bråk och alla felsteg. Jag vill kunna fortsätta framåt och ta nästa steg. Vara lycklig och leva livet som det borde vara. 

Som dom flesta redan vet, så har jag förlorat någon som låg mig varmt om hjärtat. Någon som betydde mer än livet. Tro mig, sånt sätter sina spår. Hjärtat blöder och det finns absolut inget man kan göra åt det. Alla tankar och funderingar är dom värsta. Varför? Varför gör man så mot människor som älskar en över allt annat? Och vad har man egentligen gjort för fel? Ett ärligt svar hade suttit på sin plats. Jag kan inte riktigt hantera det här heller. Känner mig bara arg, ledsen och tom inuti. Finns inte ord som beskriver sorgen i mitt hjärta.

Jag har även de senaste året lärt mig att det inte är någon ide att försöka hitta en ärlig människa. Jag håller mig till dom jag redan känner och som jag alltid känt.Jag blir alltid bränd och sviken, så nu är det färdigt. Må hända att jag låter bitter, men jag har nått en gräns, och tro mig, jag har väääldigt lång stubin. Genom åren så lär man sig vilka människor som är äkta. Ska man jämföra människor nu och då, så såg världen annorlunda ut då. Nu har allt förändrats, även människorna runt omkring oss.

Nu sammanfattar vi det hela. Hur löser jag detta? Hur vet jag vilken väg jag ska ta? Jag har några riktigt viktiga beslut att fatta och någon kommer att bli ordentligt sårad. Hur väljer man bort människor man älskar? Jag är verkligen inte bra på det här. Vet inte vilken fot jag ska stå på, och jag lyckas alltid häva mig själv i drama av nått slag. Det slår verkligen aldrig fel, ska vara jag till allt. Folk brukar klaga på otur, men då har dom aldrig provat vara jag för en dag! Önska jag hade ett facit, eller åtminstone inte kände mig helt blockerad. Ser verkligen inget ljus i detta mörker. Hjälp mig!

Träningsuppdatering!

Oj vad länge sen jag bloggade! Dags att ta tag i det så alla ni som följt mig och Lillan kan fortsätta med de :)

Under sommaren har jag tagit över pappas hus, så jag har haft hästarna på bete under juli och augusti hos en kompis i Sangis. Dom har trivats som fisken i vattnet må jag säga, och tjocka och goa har dom blivit :) Just nu står dom uppstallade hos en annan kompis i Sangis, men tanken är att flytta dom till ett större stall, med stort ridhus och fantastiska träningsmöjligheter! Lillans träning går verkligen framåt, och hon sköter sig KANONBRA! Visst bråkar hon ibland, men det är inte som tidigare! Hon har "mognat" så himla mycket under sommaren, och blivit så fantastiskt lugn och goo att hålla på med. Kan till och med rida ut själv nu utan bråk. Under sommaren har jag och min sambo ridit jätte mycket kring byn och ute i naturen, och hon har verkligen utvecklats och fått ett oerhört bra självförtroende. Tilliten mellan oss har också stärks en hel del, och vi vågar lita på varandra igen. 

I Sangis har vi stor ridbana att träna på, dubbelt så stor som på ponderosa! Har kört mycket kondition och tempoväxlingar på senaste, och hon har verkligen blivit stakare i bakpartiet. Hon får inte mjölksyra i bakbenen lika lätt nu och vi har fått ordning på samlad och ökad trav. I början när vi började öva ökningar i trav så föll hon gärna in i galopp istället, men nu gör hon inte det längre. Ridbanan är även perfekt att köra kondition i arbetsgalopp också. I varje galoppsprång frustar hon, och jag känner hea tiden hur hon vill bjuda fram ännu mer! Inte så konstigt, hon är ju född till galoppör!

Idag har vi även övat att galoppera genom en STOOOOR vatten pöl i anslutning till ridbanan, och varje gång jag styrde henne mot den så spetsade hon öronen, frustade och bjöd ordentligt framåt! OJ så kul det var! Sambon var med som sällskap med Peter, men dom tog det mest lugnt, lite skritt och trav bara så gamle mannen också får röra sig! :) Imorgon kanske man hoppar och vädret håller i sig, eller så tar jag sambon med mig och rider ut i skogen! 

Lite hääärliga sommarbilder!

Två små hoppvideor på mig och Lillan från i våras :)