De är konstigt, när man tror att nått är bra (eller iaf verkar vara bra) så är de inte de. När man tror att de inte kan bli värre än vad de är, ja då blir de självklart de. Men ändå så överlever man, eller iaf så försöker man hålla sig flytande. Hur eländigt allt än är så reser jag mig alltid igen, gång på gång. De är så jag har lärt mig, livet är värt att kämpa för. I slutändan lever vi bara en gång, för de finns ingen som kan garantera ett liv efter döden. Jag har lärt mig att aldrig sluta kämpa, att försöka stötta andra, vara en bra förebild helt enkelt. Jag försöker vara stark, hålla de där gnagande inom mig. Men även jag misslyckas ibland med de.
Jag kanske inte är perfekt, men vem är de ? Vad handlar livet om egentligen ? Vad ska vi tro på? och vem ska vi tro på? Väljer vi själv? Vi är fångade i en värld av fördommar och skitsnack, så är de bara. Vi vänder ofta kappan efter vinden, och vi snackar bakom ryggen på varandra och låtsas sen som ingenting. Vi låtsas att vi bryr oss, fast vi inte gör de och vi håller med, fast vi inte gör de heller. Varför faller vi för grupptrycket ? De händer hela tiden, utan att vi alltid märker de. De är lätt att fastna där, de är svårt att ta sig ur. Ingen vill ju vara annorlunda, eller hur? Jag kan lova dig att även du har gjort nått, bara för att någon annan också gjort, eller gör de, fast du egentligen tyckt att de varit helt galet. De har jag gjort. Men vi får inte glömma att bakom dessa handlingar finns de oftast underkuvade känslor. Kanske rädsla? Eller varför inte stolthet? Vad ska folk tycka om dig om du inte gör som alla andra gör? Ingen vill väl vara den som går i utkanten av alla andra som en skygg häst? För mig var de rädslan som tog över. Rädslan över vad som skulle hända ifall jag inte gjorde som de andra ville. Är jag då en dålig människa för mina handlingar?
Vi ser oftast på allt de dåliga, vi bedömmer en människa utifrån de dåliga och vi minns de dåliga som bäst. Vi glömmer allt de bra, de fina med varje enskild individ. Vi glömmer att tänka tillbaka på de goda stunderna i livet och vi glömmer att älska varandra som dom vi är. Vi borde ta hand om och acceptera varandra istället för att dömma varandra. Fast livet kanske vore tråkigt då? De skulle ju inte finnas någon att tracka ner på då och folk som mår bra av andras olycka skulle ju vara olyckliga hela tiden. Ni som viskar och pekar på andra skulle bara ha er själva att dömma. De ensamma skulle inte vara ensamma och de osynliga skulle faktiskt inte vara oynliga mer. Men hur skulle de funka? De måste ju alltid finnas någon som är ensam och osynlig. Någon måste vara annorlunda. Visst är de så? De måste alltid finnas någon att mobba, annars har vi ju inget att sysselsätta oss med...
Tyvär är detta sant. I slutändan så tänker vi bara på oss själva. Vi själva måste överleva. Vi vill vara högst upp i näringskedjan. De är inte coolt att hanga med dom som röker om du inte själv gör de. De är inte coolt att vara den som går sin egen väg, lever efter egna villkor och är annorlunda. Då blir man utfryst. Även i den vuxna världen. De finns alltid någon sóm står över dig, någon som är coolare än dig. Åtminstone någon som tror de.
Jag valde min egen väg tidigt i livet, men jag är stolt över den jag är idag. Jag valde att aldrig pröva alkohol, cigaretter, snus eller groger. I snart 23 år har jag klarat mig hur fint som helst. Jag anser mig inte bättre än någon annan, och jag anser inte heller att andra människor är dåliga bara gör att man dricker tex alkohol. Jag anser att var och en vet vad som är bäst för en själv och ansvarar för sina egna gärningar. Jag har handlat fel många gånger. Men de har också lärt mig att göra rätt nåsta gång. Jag kommer inte låta någon trampa på mig igen, någonsin. Jag vet nu att jag är bättre än så. Livet är för värdefullt för att slösa tid på människor som tynger ner en. Våga vara dig själv och stå upp för den du är. De är så du kommer längst här i livet!
