Kapitel 1 En ny start

Var de meningen att de skulle bli såhär ? Ensamheten? Tankarna? Jag tror ändå de är ödet. De som inte är menat, de händer inte, och de som händer, de är menat att hända. Förstår ni? Men iaf, detta måste vara ödet. Jag känner mig inte ensam, inte ensam osynlig längre. Jag känner mig levande, känner mig stark. Livet känns lättare nu, då jag äntligen kan leva de som jag vill. Jag har mitt, mitt liv, mina vänner, mina hundar, mina hästar och min familj. Jag kanske inte vet ännu vilken väg jag ska gå, men jag tar mig iaf framåt. Vilket håll kvittar, bara jag inte står still. Varje dag har nya möjligheter, nya underbara stunder som sätter prägling på mitt än så länge trasiga, ihoplappade liv. Men de tar sig, allt går att laga säger de som vet, även jag. Även om de är tomt och ensamt så kommer jag att klara de. De måste jag. Måste vara stakt hela vägen, och inte ge mig! Även om du inte finns där längre så kan jag inte hänga upp mig på de. Sängen kanske är stor och tom där den står i mitt kalla mörka sovrum, men med lite ljus, en film och 2 mysiga hundar och 2 goa katter att kramas med så är ju de fixat! Djur dömmer en aldrig, de är de bästa. Hur illa man än luktar och hur orakade ben man än har, så är man ändå alltid älskad och uppskattad. De förstår en, och tvingar en inte till saker man inte vill. De följer en in i döden, den lojaliteten kan ingen annan ge en! Känslor är komplicerade saker, iaf känslor man har för någon annan. Varför är just de så starka? Och de är just dom man inte kan styra över, de bara kommer, när som hellst, och för vem som hellst! De bara är... Och sen när man vill att de ska försvinna, så gör de inte de. De sitter med superlim och går knappt bort med tinner... Sen mitt i allt så visar de sig att de finns känslor för någon annan också. de är ju de som är de värsta. För sen då man måste bestämma sig för vilken av dom de blir, då blir en sårad, och man själv blir kallad för slampa, bara för att man lämnade kvar den andra. Men vad är rättvist egentligen, Leva med någon man inte älskar utan att den andra vet om de, eller släppa taget och låta den andra gå? Jag vet ju vad jag själv tycker. Ibland så måste man möta sanningen, även om den är vidrig och väldigt skrämmande. Ibland är de bäst så, även fast de inte känns så i början. Men ibland, men bara ibland så begår man världens största misstag, vilket man inte trodde var meningen skulle kunna hända. Man gör slut, och sen hinner sanningen ikapp en, och känslorna kommer tillbaka och man inser att de här var ju inte alls de man ville! Man inser att man hade allt man behövde, allt man ville ha, men då kan de vara försent, väldigt fort... Och i de ögonblicket inser man att man har orsakat sig själv större skada än den man gav den andra. Sådan är kärleken, grym, hård och absolut inte rättvis. Den skadar, sårar och sliter isär människors hjärtan. Men hur hemsk den än är, och vad den än gör mot en så kan vi inte leva utan den.