Sanningen, den ruttna sanningen.

Jag vet att ni alla läser de här, just därför skriver jag detta. Jag är så jätte less på allt som tynger mig. Vissa saker kan jag leva med, andra inte. De som tynger mig mest är ensamheten. Jag kan säga till er från hjärtat att jag inte är en dålig människa. Jag är hur bra som hellst. Jag är snäll och omtänksam. Tänker sällan på mig själv, andra går före. Jag är alltid glad, iaf när jag är bland andra människor. Jag visar oftast min positiva sida. Jag är bra på många saker också, de vet jag själv, jag säger de inte bara.. Säger aldrig heller att jag verkligen är en bra människa.. Jag är rak och ärlig, ingen mytoman eller inbrottstjuv.. Har alltid kämpat för sånt som jag tror på. Jag har lätt för att prata med folk, även såna som jag inte känner. När jag var yngre var jag nästan alltid ensam, hade inte mycket vänner. I skolan var jag mobbad i många år. Jag fick lära mig att klara mig själv. De tog länge innan jag äntligen hittade en vänn att vara med. Idag hälsar vi knappt. Mitt liv har aldrig varit lätt.. Men jag har alltid bitit ihop, hemska minnen plågar mig men jag genomlider. Tonåren var inte mycket bättre, tragedierna löste av varandra, jag började skära mig och jag kunde inte sluta. Ångesten måste ut. Jag vart sjuk tillslut, fick läggas in på sjukhus. Jag var oerhört nära döden, men jag klarade mig genom de också. Ofta har jag gjort fel val i livet. Valt fel vägar och fel umgänge. Jag har fallit och fallit tills de bara funnits mörker. Misstag efter misstag har begåtts. Jag har hela tiden klättrat på botten, har precis lyckats hålla mig på ytan. Nu när jag äntligen har kommit upp från avgrunden, och äntligen kan känna en vindpust åt rätt håll då får jag en konstig känsla. Känslan av att de är för sent. Jag är redan stämplad och de går inte att ändra på. Många ser mig som en dålig människa, fast jag inte är de. Jag försöker ju med allt möjligt men står där ensam iaf. Ingen bry sig om att lära känna mig, jag som kör omkring i den där röda pundarmercan och stjäl fyrhjulingar.. Snälla någon, jag dricker inte ens alkohol, har aldrig gjort. Jag röker inte heller, aldrig ens testat.. De gör mig så himla olycklig att ingen ens försöker, ingen ser mig. Folk som inte ens känner mig dömmer mig för nått dom hört. Jag blir aldrig ens tillfrågad ifall jag kanske vill hitta på nått, följa med några som ska göra nått eller nått liknande. Jag sitter bara här, fäller en tår och tänker på mitt eländiga och ensamma liv. Hur gör man för att glömma, för att börja om? Ingen vill ju ge mig en ärlig chans att bevisa vem jag är.. Jag är inte den ni tror. Jag kan aldrig ändra på saker som varit, de är helt omöjligt. Men jag kan påverka hur mitt liv ser ut i framtiden, de är de ända.