Om att ha förlorat någon..

De är dags att tänka efter. Jag vet inte riktigt vad de är jag hoppas på längre.. Ska de bli bra någon gång ? Detta funderande tynger mig hela tiden. Ensamheten tynger mig hela tiden. Känner mig bara dum, och jobbig.. Men de är jobbigt att inte veta sanningen.. Eller egentligen förstår jag nog innerst inne. De gör man nog alltid. De gör ont att vara vaken ibland, allt är en ända härva. Liksom ett enda trassel där ingen bit leder någonstans. Jag är inte säker på vars jag ska, och vad jag har. Jag har förlorat en jag verkligen behövde i mitt liv. De kändes som att en bit av mig försvann. Jag har inte sagt de försen nu. Sa alltid att "jag inte bryr mig" Men de var ju just de jag gjorde, men jag höll de för mig själv. Jag hade ingen i mitt liv som stöttade mig. Inte ens du, när jag som mest behövde dig fanns du inte där. Efter alla år av lycka och motgångar tycker jag att vi båda borde ha lärt oss att de bästa vi har är varandra. Efter galenskap och dumheter borde vi ha lärt oss att ingen kan ha så kul som vi. Men då jag mötte dig, med honom och du inte ens hälsade åt mig, försvann allt. De kändes som en kniv i magen, ett sår som inte helar. Hur kunde du ? Vad hade jag gjort dig ? Jag kan säga till alla att jag inte bryr mig, men jag ljuger bara. Tårarna rinner ändå när ingen ser. Sanningen är inte den att jag inte bryr mig, sanningen är den att jag funderar varje dag, de ända jag gör är att bry mig. Men vissa hemligheter blir bevarade. Ensam är stark, men tillsammans är vi starkare! Men du ska veta en sak, att jag tävlar inte, jag ber inte och jag gnäller inte. Jag går hellre undan, försöker laga och lappa och gå vidare. Jag kommer aldrig be dig komma tillbaka, aldrig. Jag ber dig inte välja någon, de gör du själv.